Porträttet: Maria Sandel- Folkhavets berätterska

Ur arkivet

Maria Sandel förblev trogen sitt klassperspektiv under hela sin livstid, trots att hon ofta fick höra att hennes böcker inte lästes av arbetarklassen. Jämte Martin Koch ses hon idag som en av de stora arbetarskildrarna av de fattiga klassernas liv för hundra år sedan. Ewa Bergdahl berättar om en stridbar författarinna som inte väjde för tabubelagda ämnen, som fosterfördrivning, självmord, alkoholism och homosexualitet.

 

Text: Ewa Bergdahl. Illustration: Amalthea Frantz

Första gången jag för några år sedan läste en av Maria Sandels böcker, tog det emot lite.  Motståndet jag kände berodde både på hennes målande lite sirliga språk och på hennes ofta högstämda och dramatiska tonfall. Däremot upplevde jag de människor och de miljöer hon beskrev som äkta och levande och jag fortsatte läsningen.

Så här i efterhand är jag glad att jag inte lade ifrån mig boken.  Romanen ”Droppar i folkhavet” ingick i den arbetarlitteraturcirkel som vi sedan ett antal år tillbaka hållit liv i med ett par träffar om året och alltid med böcker av spännande och mer eller mindre okända arbetarförfattare.

När man idag diskuterar arbetarlitteratur och vad det begreppet står för är det viktigt att komma ihåg att det alltid varit ett omtvistat begrepp och att många av dem som av kritikerna kallades för arbetarförfattare eller proletärförfattare hellre ville se sig som enbart författare utan koppling till sin klasstillhörighet. Idag är det för många en ära i att bli klassad som arbetarförfattare. Så var det inte för hundra år sedan.  Men Maria Sandel förblev trogen sitt klassperspektiv under hela sin livstid, trots att hon fick höra från förläggare att hennes böcker inte lästes av arbetarklassen. Skälen kan ha varit flera. Läskunnigheten var inte så utbredd. Priset på nyproducerade böcker var högt i relation till vad en enkel arbetare tjänade. Att läsa ansågs också vara lättsinnigt och slöseri med tid som kunde ägnas åt annan mer inkomstbringande sysselsättning. Men kanske var orsaken även att arbetarklassens män och kvinnor inte ville läsa om sig själva och det elände man hade inpå sig dagligen. Hellre ville man läsa om skönhet, vackra människor och hövisk kärlek i de dussinromaner som utkom som enkronasböcker.  Men detta motsägs av att Maria Sandel var väl representerad i arbetarbiblioteken och att utlånen av hennes böcker var många.

Även om Maria ända sedan barndomen hade skrivit dikter och rim tog det lång tid innan hon vågade publicera något. Hon debuterade i den svensk-amerikanska tidskriften Nordstjernan 1888 med två dikter. Då var hon 18 år gammal och hade som sjuttonåring företagit den långa och farofyllda resan över Atlanten och arbetade som så många andra unga kvinnliga emigranter som hembiträde i en amerikansk familj. De två första införda dikterna signerade hon endast med initialen M. Därefter blev hon lite djärvare och skrev ut hela sitt förnamn under de två följande. Det finns stråk av hemlängtan och saknad i samtliga de fyra dikter som publicerades i Nordstjernan. Som i dikten ”Ensam”:

/…/

”Ensam nu i den stilla qvällen

Ensam tår tillrar ned på kind.

Ensam irrar jag högt på fjellen,

Ensam kysser mig iskall vind.”

/…/

Det annars mest utpräglade med Maria Sandels tidiga diktning var nog hennes ställningstagande för de obesuttna och fattiga och för alla dem som på olika vis råkat på obestånd eller hamnat i klammeri med rättvisan.  I dikten ”Fångens klagan” som publicerades i Nordstjernan 1 maj 1890, beskriver hon hur en f.d fängelsekund möts av kalla handen överallt i samhället och slutligen dränker sig i Norrström.

/…/

”O, gata upp och gata ned

jag vandrat dagen lång,

och sökt, nej tiggt om arbete,

men afslag fått hvar gång!

Fått afslag med förakt och hån.

Vill man då drifva mig

med våld tillbaka från dygdens väg

till lastens usla stig?

Finns det ej något hjerta mer,

som varma känslor bär?

Finns ingen hjelp för den, som en

frigifven fånge är?”

/…/

Efter fyra år i Amerika lyckas Maria Sandel spara ihop till en biljett och återvänder hem till sin mor. Fadern var då sedan länge död. Modern led av dövhet och Maria drabbades av samma åkomma efter några år.

”Hon hade arbetat på fabrik och en dag efter en middagsrast hade det varit alldeles tyst då hon kom in i fabriksstallet. Hon hörde inte mer, dånet från maskinerna var slut.” så berättar Vera von Kraemer i sin självbiografi Brantings på Norrtullsgatan, utgiven 1939. Marias dövhet kom därefter att för alltid prägla hennes förhållande till omgivningen.

Tillsammans med modern skötte hon ett litet mjölkmagasin på Parmmätargatan. på Kungsholmen där de även hade sin bostad. Maria fortsatte att skriva kamplyrik när hon kommit hem till Sverige och hon fick många av sina dikter publicerade i arbetarpressen.

 

Den kamplyrik som Maria skrev var tidstypisk. Dikter skulle vara på rim och de skulle väcka arbetarklassen till handling. Den högstämda tonen och det melodramatiska anslaget var kutym. Vi bör komma ihåg att kampdikter ofta var tänkta att reciteras högt på politiska möten. Det var dåtidens poetry slam. Samtidigt skiljer Maria Sandels kampdikter sig från de samtida manliga diktarnas. När dessa lovsjöng den starke ensamme ledaren i nietzscheansk anda, handlar Maria Sandels dikter hellre om de utsatta fattiga människornas nöd och hennes dikter är fyllda med uppmaningar om solidaritet med dem som har det svårt.

Kanske hade aldrig Maria Sandel vågat sig på en skönlitterär debut om hon inte hade fått uppmuntran och stöd av de kvinnor hon mötte i de s.k. tolfterna, de samkväm, med tolv deltagare samt en ledarinna i varje grupp, som Ellen Key och författaren Amalia Fahlstedt arrangerade för att skapa möjligheter för kvinnor att mötas över klassgränserna.  Här samlades många av dåtidens radikala borgarkvinnor som bl.a. kämpade för kvinnlig rösträtt. Flera av dem var själva författare, journalister och skribenter. De hyste ett välvilligt intresse för ”den döva och skrivande arbeterskan” och  gav henne bekräftelse.

Maria Sandel förhöll sig emellertid rätt skeptisk till dessa samkväm. Hon delade dessutom inte Ellen Keys åsikter på alla punkter. Och hennes starka klassmedvetenhet gjorde att hon kände sig obekväm i sammanhanget. Säkerligen bidrog även hennes dövhet till att hon drog sig undan. Istället var hon medlem i Stockholms allmänna kvinnoklubb som hade bildats 1892 och som var en sammanslutning för socialistiskt sinnade proletärkvinnor.  Det var bland kvinnoklubbens medlemmar som arbetarkvinnorna rekryterades för att delta i tolfternas samtal och efterföljande supéer. De arbetarkvinnor som bjöds in betraktades naturligtvis inte som jämlikar även om man gärna ville få det att framstå så. Det var inte bara de materiella skillnaderna som skapade barriärer. Framför allt bar de inbjudna arbetarkvinnorna med sig en känsla av underlägsenhet ifråga om bildning, som var svår att överbrygga.

Maria Sandel blev dock bekant med flera av deltagarna och brevväxlade också med några av dem. Det var t.ex. Amalia Fahlstedt, som uppmanade Maria Sandel att lägga kamplyriken på hyllan och istället börja skriva prosa och skildra sin egen miljö.

Visst fanns det kring förrförra sekelskiftet flera författare som skildrade arbetarklassens levnadsförhållanden, men för det första var de alla män och för det andra var det få – Martin Koch undantaget – som skildrade industriarbetet i städerna. Även borgerliga författare gjorde ibland nedslag i det som uppfattades som arbetarklassens värld, men det fanns ingen som kunde hävda att han eller hon hade egna erfarenheter. Maria Sandel hade här en uppgift som ingen annan kunde fylla. Hennes första publicerade prosaberättelse blev novellen ”Min gata” som handlar om en ung fabriksarbeterska som lämnar fabriken vid arbetsdagens slut och vandrar Fleminggatan upp och fram till nödbostäderna i Stadshagen. Dit hade Maria Sandel och hennes mor flyttat, när de gamla kåkarna på Parmmätargatan revs 1905 för att ge plats åt modernare hus. På Mariebergsgatan i Fleminggatans västra ände fick de hyra ett spisrum, det vill säga ett rum utan kök. Här bodde Maria tillsammans med sin mor fram till sin död 1927 och försörjde sig och modern med hemarbete som trikåstickerska. I det fyrtiotalet lägenheter, som fanns i de låga träbarackerna, bodde framför allt fattiga barnfamiljer och människor som hade vräkts från stadens lägenheter på grund av svårigheter att betala hyran. Där fanns ensamstående mödrar, fattiga änkor och stora familjer med många barn. I många av familjerna saknades fäderna, antingen de var förlupna, alkoholiserade eller satta i fängsligt förvar.

Det var från den här miljön Maria Sandel hämtade inspiration till sina berättelser. 1908 blev hennes första bok, novellsamlingen Vid svältgränsen och andra berättelser – skildringar ur Stockholmslifvet utgiven på Hugo Gebers förlag.  På Gebers arbetade Cecilia Milow som redaktör. Hon kände till Maria Sandel genom samkvämen hos tolfterna och hon hade flera gånger anvisat översättningsarbeten från engelskan till Maria Sandel och var nöjd med hennes insatser.

Det var säkert med stor bävan Maria Sandel publicerade sig. Hennes dikter hade mera haft dagsländekaraktär och var aldrig recenserade eller bedömda. Nu skulle däremot hennes debutbok nagelfaras av kunniga litteraturskribenter.

 När novellsamlingen ”Vid svältgränsen” utkom på hösten 1908 var det få recensenter som ägnade den uppmärksamhet. Boken fick fyra anmälningar. Av dessa var tre skrivna av kvinnor. Cecilia Milow, själv författare, pedagog och engagerad i sociala frågor är positiv och jämför Maria Sandels realism med den ryske författaren Gorkijs skildringar av trasproletariatet. Några dagar senare publicerar journalisten Maria Cederschiöld en recension i Aftonbladet och därefter följer ytterligare en positiv recension i Social-Demokraten av Vera von Kraemer. Det alla tre framför allt tar fasta på är Maria Sandels kombination av realism, patos och humor, även om Maria Cederschiöld tycker att hon kan vara lite för sentimental i sina skildringar.  Vid den här tiden fanns ytterst få svenska författare som skildrade den krassa verkligheten för arbetarklassen och Maria Sandel var den enda skrivande kvinnan med egna erfarenheter av arbetarklassens fattigdom och livsvillkor.

 Novellen som prosaform var ett naturligt val för Maria Sandel eftersom hon måste ha haft svårt att få tid att skriva.  Många gånger kallades berättelser skrivna av arbetare för ”proletärskisser” och ofta var det just skisser, kanske inte helt fullbordade och ibland med formella brister. I en intervju några år senare medger Maria Sandel att skrivandet var oerhört mödosamt och tidskrävande. Den korta berättelsen hade ju den fördelen att den kunde publiceras i dagspressen och Maria Sandel fick flera av sina noveller tryckta i Social-Demokraten, vilket gav henne ett litet ekonomiskt tillskott långt innan hennes första bok kom ut.  För Social-Demokratens läsare var hon vid debuten alltså relativt känd, både genom berättelserna och genom de dikter som hon fick publicerade under årens lopp.

Redan på hösten året efter debuten 1908 startar en följetong i Social-Demokraten som hade titeln: ”Familjen Vinge och deras grannar. En bok om verkstadspojkar och fabriksflickor.” Familjen Vinge utkommer så småningom på Bonniers förlag, men då i kraftigt redigerat skick. För att förlaget skulle godkänna manuset, tvangs Maria Sandel stryka närmare en fjärdedel av texten. Först tvekade hon, men sen beslöt hon sig för att göra detta ändå. Att komma ut på ett stort etablerat borgerligt förlag innebar att få en bredare plattform för sitt budskap. Hitintills hade hennes texter publicerats i arbetarpressen och på Gebers förlag. Men den fränaste samhällskritiken försvann i bokutgåvan. Litteraturvetaren Richard Rens har i ett efterord till nyutgåvan av boken som utkom 2015 gjort en intressant analys som visar att det framför allt var berättelsens samhällskritiska partier, som Bonniers begärde att Maria Sandel skulle ta bort.  Dessutom gavs romanen ut som en billighetsbok, en s.k. enkronasbok, eftersom Tor Bonnier ansåg att arbetarklassens läsare knappast skulle ha råd med den annars. Maria Cederschiöld recenserade Familjen Vinge i Aftonbladet 10 juni 1916, märkligt nog flera år efter att den utkommit i tryck.  Framför allt lyfter hon fram Maria Sandels beskrivningar av de idealiska familjeliven och de självuppoffrande mödrarna, men hon nämner även Maria Sandels beskrivningar av det som dåförtiden kallades för ”inneboendeeländet” och dess förödande konsekvenser och skildringarna av fabrikslivets negativa verkningar på unga kvinnor.

1912 bildades Tidens förlag, som drevs av arbetarrörelsen. Tidens förlag blev därefter Maria Sandels förlag och redan följande år gav hon ut romanen ”Virveln” som får ett betydligt bredare mottagande i pressen än hennes två tidigare böcker. ”Virveln” handlar om en ung fabriksarbeterska, som så småningom hamnar på gatan som prostituerad. Boken var en svidande kritik mot den råa atmosfären och de usla villkoren, som rådde för kvinnliga industriarbetare och en skildring av kvinnors kamp för sina fackliga rättigheter.  Maria Sandel lyfter utan att moralisera fram både de karaktärsstarka och de karaktärssvaga i sin berättelse och i Dagens Nyheter skriver John Landquist att ”Maria Sandel är emellertid ingen tolk för ett blint klasshat eller främst en agitator. Hon är en konstnärsbegåvning.”

Att flera recensenter framhöll att hon var en fattig arbeterska och dessutom döv gjorde Maria Sandel djupt sårad. Hon ville bli betraktad som författare och hon ville att hennes texter skulle bedömas utifrån de kvaliteter de hade eller saknade.  Det uppstod därför flera djupa schismer mellan personer som Maria Sandel tidigare brevväxlat med och utbytt förtroenden med. Detta drabbade både Amalia Fahlstedt och Vera von Kraemer, som tvangs lämna tillbaka de brev Maria Sandel skrivit till dem genom åren.  Breven brände hon omsorgsfullt i sin kakelugn eftersom hon inte ”ville att någon skulle dra nytta av dem”.

1919 utkommer Maria Sandels fjärde bok: ”Hexdansen” som består av den längre berättelsen ”Hexdansen” och ytterligare fyra noveller.  Den var svårsmält för flera av recensenterna på grund av sin oerhörda svartmålning, där det proletära hemmet mer liknar ett förbrytarnäste än en familj och där den råa egoismen råder.  Intressant är dock hur Maria Sandel i den här berättelsen tydligt pekar på hur huvudnovellens  persongestalter blir experter på att lura sociala inrättningar och kyrkliga hjälporganisationer. Liksom i Martin Kochs bok ”Guds vackra värld” är de dåliga anlagen nedärvda och det behövs att den enskilda människan kämpar mot dessa för att kunna överleva moraliskt.  Ivan Pauli skriver i tidningen ARBETET att ”Maria Sandel står numera vid sidan av Martin Koch obestritt som vår förnämsta skildrare av de fattiga klassernas liv med allt vad det rymmer av lidanden och olyckor.”  Samtidigt är ”Hexdansen” fyll av burlesk humor, vilket bland andra Erik Hedén i Social-Demokraten påpekar i sin recension. ”Det märkligaste är emellertid att trots denna ämnets ohygglighet alldeles icke är svår eller motbjudande att läsa. Ty Maria Sandel äger något som bildar den nödiga motvikten mot livsskildringens hemskhet: humor.

 1924 utkommer den roman som jag själv kanske håller för hennes bästa.  Det är ”Droppar i folkhavet” där Maria Sandel ur olika perspektiv skildrar sexualiteten och dess dilemma för arbetarklassens kvinnor.  I den här romanen förekommer kanske också den första öppna skildringen av lesbisk kärlek inom svensk litteratur.  På många områden var Maria Sandel en förgrundsfigur. Hon väjde inte för tabubelagda ämnen, som fosterfördrivning, självmord, alkoholism och homosexualitet.

I början av år 1927 sviktar Maria Sandels hälsa betydligt och i april läggs hon in på Sabbatsbergs sjukhus där hon också dör den 27 april. Då hade hon hunnit färdigställa manuset till sin sista bok. ”Mannen som reste sig” och även korrekturläst det. Den utgavs postumt samma år. Nu betraktade den litterära världen henne som en fullfjädrad författare och denna hennes sista bok fick ett varmt mottagande. Endast ett fåtal recensenter förhöll sig kritiska till hennes berättelsekonst. Flertalet bedömde hennes sista bok som hennes bästa.

Maria Sandel fick alltså under sitt författarskap erkännande från de egna leden och från den arbetarrörelse vars medlemmar hon skildrade så ingående i sina första kollektivromaner men blev även hyllad för sitt författarskap av den borgerliga pressens recensenter. Vi kan nog konstatera att hon därmed uppnådde den författarstatus som hon under unga år kanske hade drömt om, men inte riktigt vågat hoppas på. Ingen författare hade hittills fått sin gravvård rest av Socialdemokratiska arbetarpartiet, men till Maria Sandel lät man resa en sten och ett stort antal personer följde henne till graven på Skogskyrkogården.

Maria Sandelsällskapet bildades den 11 december 2011 för att i olika former främja intresset för och studiet av Maria Sandels författarskap, hennes person och de miljöer hon vistades i och skildrade. Sällskapet vill stimulera till forskning kring hennes verk och person och uppmuntrar skribenter som verkar i Maria Sandels anda. Vi arrangerar diskussioner, seminarier och vandringar som fördjupar kunskapen om Maria Sandel och förmedlar hennes författarskap till allmänheten.

Välkommen som medlem i Maria Sandelsällskapet.
Enskilt medlemskap: 150 kr, Familj: 200 kr,
Organisationer och stödmedlem: 250 kr.  Bankgiro: 859-5308. 
Obs! Glöm inte att ange: namn, postadress och din e-postadress.

Maria Sandel debuterade år 1908 med Vid svältgränsen och andra berättelser: skildringar ur stockholmslifvet. Senare kom Familjen Vinge (1909 ) och Droppar i folkhavet (1924). De två sistnämnda finns nyutgivna av Murbruk förlag. 

Ur arkivet KLASS nr 1- 2016

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + fem =