Intervju: Att skriva om det svarta

Arkivet. Nr 3-2015. Intervju. Samtalet.

Text: Beata Hansson Foto: Jan Åke Eriksson

Att skriva om det svarta. Att läsa om det svarta.
Ofta är arbetarlitteratur förknippad med det mörka.
Inte minst genom Susanna Alakoskis försorg. När Svinalängorna kom ut
för ungefär tio år sedan var de fyra vanligaste läsarreaktionerna:
”Det här kan inte vara sant.” ”Det här får inte vara sant.” ”Jag hade ingen aning.”
Eller den kanske mest välkomna: ”Äntligen en bok som handlar om oss.”

Susanna Alakoski hade både debuterat, och blivit prisbelönt innan hon gick med i Föreningen Arbetarskrivare. Hennes medlemskap säger hon, är en akt av solidaritet. Ett sätt att få mer kollegor.

– Arbetarskrivare är en möjlighet för många med författardrömmar.

Några år efter Svinalängorna kom boken Håpas du trifs bra i fengelset och sen kom Oktober i fattigsverige. Jag läser hennes böcker lite som olika samtal med alla och ingen. Noteringar ur vardagen, analyser, betraktelser. Budskap om vår tillvaro om ofriheten avsaknaden av drömmar. Hennes böcker känns ofta som vidöppna dörrar in till smärtan. Tonåren, sveken, frågorna, kampen. Hon skriver om när känslan plötsligt kom att hon inte klarade av livet längre. Som läsare håller man andan. Tar sig igenom panikattacker och hennes kropps försök att förklara att något inte är rätt. Det är tur att hon är försedd med en befriande svartfernissad humor som gör att man faktiskt orkar läsa det hon skriver.

Och även i hennes senaste bok April i anhörigsverige vandrar läsaren rakt in i misären. Oron och ångesten. Det är en vandring mellan hopp och förtvivlan. Mellan böcker som borde skrivas. Och de som verkligen produceras. Men hon har så mycket att berätta, arbetarförfattaren Susanna Alakoski, som lika gärna skulle kalla sig invandrarförfattare eller kvinnoförfattare, men helst av allt inte vill genrebestämma sig alls. Hon vill prata om hur det är ställt med Sverige idag. Hur det går för alla som delar ett utanförskap.

Men hon ser sig inte som ensam i belysandet av samhällets svagheter och ser den arbetarlitteratur som skrivs idag som högst levande.

– Hur skulle den för övrigt kunna dö ut? Dessutom ser vi en uppsjö riktigt bra författare på den litterära scenen just nu, Anna Jörgensdotter, Elise Karlsson för att nämna några. Dessutom har böckerna så roliga titlar. Jag tänker till exempel på Per Johanssons debutroman Göteborg i päls. Arbetarlitteraturen har alltid haft ett eget sound. Det kommer den alltid att ha. För oss som vuxit upp i arbetarklassen gnisslar asfalten, klirrar tallrikarna. Hos oss finns klagosången och en ständig längtan. Nä, det finns ingen anledning att oroa sig över svensk arbetarlitteratur.

Susanna Alakoski ser många nya böcker och teman framför sig. Inte minst kommer invandrargrupperna efter oss finnar, greker, italienare att ha mycket att berätta om toaletter, SL-kurer och äldreboende, tipsar hon.

Det som imponerar mest på mig är kanske hennes klockrena ton när hon talar med barnets röst. Ur barnets perspektiv. Så även i April i anhörigsverige. Men framförallt är boken en undersökning av begreppen fattigdom och anhörig.

– Vad betyder det egentligen att vara anhörig? Kan anhörig ta slut, är anhörig något som kan uppstå på nytt? Hon ville berätta om ”de som inte ville oss illa. Men inte kunde göra oss väl. Jag började skriva om detta redan i Oktober i fattigsverige.

Efter Oktoberboken hade hon lovat sin förläggare att skriva en roman. Men något kom emellan. Aprilboken. Susanna Alakoski är en lydig person. Hon gör det hon måste göra. Det som själen beordrar. Nu blev det ingen roman den här gången heller. Det blev tankar, poesi, frågor, undersökningar. I bästa fall kommer Romanen sen. Nästa år eller så. Om den vill hon inte prata idag. Hon vill prata om de socialt sjuka.

Socialt sjuka?

– Det är jag som myntat begreppet socialt sjuk. Det kan vara när man blir arbetslös, bor dåligt, har ett dåligt socialt kontaktnät. När man behöver uppsöka socialvården.

Men vad krävs då för att bli socialt frisk? Ja det är det som är den stora frågan. Men de socialpolitiska samtalen lyser med sin frånvaro. Eller inte riktigt. Det finns ju ett och annat lysande undantag. Som exempelvis Susanna Alakoski. Hon slog igenom 2006. Då började hon sin berättelse om hur man gör för att överleva utan självklara förutsättningar.

Dagen för vårt möte har hon just föreläst på ett årsmöte på DEA. (DEA-föreningen för ett kvinnohistoriskt museum) Hon har berättat om kvinnornas situation i historien och om de utsatta barnen omkring oss. Om barn som hamnat mellan stolarna. Mellan missbruksproblematik och socialtjänst. Mellan frånvarande föräldrar och tillfälliga lösningar. Nu och då. Det var nog en ganska typisk Susanna Alakoskiföreläsning. Typisk också för att den inte var över när hon klev av scenen. Då fortsatte frågorna följa henne under det att hon plockade ihop sina saker, fick sina blommor, drack sitt kaffe. Kommentarer, funderingar, ilska. Och alla dessa berättelser. Som ger henne så mycket. Idag har hon fått lära sig att det finns barn som fötts med både okänd fader och moder i kyrkoboken. Allt går att köpa för pengar, säger kvinnan dystert, till Susanna.

Det kan vara tungt att lyssna. Men också lärorikt att få alla dessa förtroenden, historier om hur livet kan vara eller har varit.

– Ibland har jag svårare att orka. När uppgivenheten liksom väller fram hos den som berättar. Och ibland händer det att det jag läser blir den viktiga pusselbiten, nyckeln till hela deras historia.

Vi talar om den sociala nedmonteringen vi ser omkring oss i samhället. Hur tryggheten säljs ut. Vårdcentraler och arbetsplatser. I samma takt brinner bilarna i förorten. Det värsta är att effekterna av åtstramningen vi nu upplever släpar efter. Det kommer att brinna hårdare innan det vänder. Om det vänder? Ser vi något som tyder på det efter regeringsskiftet? Susanna blir lite irriterad.

– Man får inte vara så otålig. Vi lever i en tid där allt ska gå snabbt. Alla vill ha resultat NU. Titta bara på grekerna. Hoppas de kan få lite ro nu och jobba fram en stabilitet med sitt nya styre.

Men i en orolig tid ser hon ändå ett engagemang omkring sig. Folk bryr sig.

– Det lönar sig med viktiga samtal om livet. Vi gör tillsammans så mycket för att världen ska bli bättre. Tänk om alla bara skulle sluta engagera sig, vad skulle då hända?

Susanna vet vad engagemang och politik handlar om. Under många år var hon pressekreterare åt Gudrun Schyman. Hon noterade då en smula förvånat motståndet inom partiet mot feminismen. Uppvuxen med stödstrumporna som hon var, blev hon sedermera en av grundarna till F!.

– Jag minns hur vi satt därute i någons stuga i Dalarna och smidde planer. Det var en rolig tid.

Men sen kom litteraturen i vägen. Svinalängorna blev antagen. Flera andra böcker som måste skrivas. Historier som pockade på uppmärksamhet. Susanna ser sig inte som en debattör. Hon kände att hetluften inte var hennes klimatzon. Hon ville kunna svara långsamt. Med eftertanke. Med skrivna ord och genom att hellre ställa frågor än att ge svar …

Och det vi talar om idag. Den nya boken. Om alla som står bredvid, som sedan lider av anhörigsorgen. Den onämnbara, skamliga, den förfärligt fula.

Om att vara anhörig. Också det en typ av funktionshinder. Social sjukdom. Men bokens genre vet jag inte riktigt hur hon vill definiera. Är det poesi? Anhörigpoesi?

– Vad glad jag blir när du säger det. Jag jobbar mycket med språket. Jag blir lycklig av att formulera mig i text även om texten handlar om att det är svårt att leva.

Att vara anhörig. Hon skriver i April i anhörigsverige: Anhörig, detta att vara anhörig till någon som super. Någon som knarkar. Någon som äter tabletter. Till någon som blandar cocktails. Pillerthrillers som brorsan säger.

Hon skriver om att försöka förstå. Försöka tränga in. Men det går aldrig att tränga sig in hos en missbrukare. För de har ett alldeles eget stängt rum. Dit har bara drogerna tillträde. Och det är det som är så plågsamt, säger hon. Att vara utestängd.

– Det är ofta en stor sorg att inte få komma in. Att förlora den man älskar till det stängda rummet.

Alla anhöriga vet hur det känns. Att umgås med ett skal. Som anhörig utvecklar man strategier för att klara av det. Man blir ofta väldigt anpassningsbar. Läser av situationer blixtsnabbt. Ofta är de till synes duktiga och självgående barn som pysslar med sina påverkade Nära&Kära. Drar för gardiner. Skyler över. Packar sina egna matsäckar. Tänker ut sanningar som ska skydda föräldrar. Syskon som vaktar, stöttar, lånar ut pengar, tröstar, hotar och håller efter sina knarkande systrar och bröder, föräldrar och kärestor. Föräldrar som letar efter sina försvunna barn. Anhörigpinan. Skammen, den onda bojan.

– Samtidigt om vi får möjlighet att läka kan vi bli målinriktade och drivande. Visionära och ansvarstagande. Ambitiösa och kreativa. Innerliga och ödmjuka. Orädda och tacksamma. Vi är dessutom snabbtänkta och vana att hitta konstruktiva lösningar. Och så vidare. Goda egenskaper som räcker ända till Kina.

Många blir effektiva arbetsnarkomaner, som Susanna Alakoski. Men många kraschar också. Som Susanna Alakoski gjorde. När hon försökte axla sin historia, arbeta heltid kombinerat med små barn.

– Jag är såklart tacksam för mitt liv. Min framgångssaga. Jag är tacksam för att Svinalängorna blev så välläst. Att folk kommer fram än idag och tackar och säger att de har känt igen sig, kanske förstått något nytt. Och efter kraschen har det gått ofattbart bra. Att skriva har varit att läka sår. Själva undersökningsprocessen läker mig. Jag mår också så bra av att formulera mig.

Hon är stolt. Hon är fortfarande den enda ur sin familj med högskoleutbildning. I hennes familj har många dött i sviterna av sitt missbruk. Men inte hon. Hon är resultatet av en riktig klasskarusell som hennes nästan vuxna dotter idag kallar hennes liv.

– Men det har också gett mig ett underifrånperspektiv. Det är ur det jag jobbar. Hela tiden. Hon skriver att den nya boken för evigt är förknippat med dem som vinglar, stapplar, trippar och faller samman. Alla oss, som hon skriver, som befunnit oss lite för nära dem som kryper, snubblar och rör sig ryckigt. Med de darrhänta som beställer in en stor stark istället för kaffe en tidig morgon på Centralen. Vi som är anhöriga. Hon skriver att Boken kommer att handla om oss som präglats av att dölja. Om oss som saknat ett verbalt språk att utgå från. Vi som blir över, som sedan lider av anhörigsorgen. Den obenämnbara, skamliga, den förfärligt fula.

Hon skruvar sig för epiteten jag vill klistra på henne. Lika mycket som hon skruvar sig när jag frågar vad hon jobbar med nu. Blir det en roman? Eller blir det änne en lång Alakoskimonolog? Ett poem? Det enda som är riktigt säkert är att hon skriver. Hela tiden. Värdefulla tankar får inte komma bort. Förr var det gula post-it lappar. Idag är det mobilen. Hon visar mig fragment. Tankar. Intryck. Snart fogas allt ihop till en ny Alakoskibok.

NAMN: Susanna Alakoski
ÅLDER: 53 år
BOSTADSORT: Född i Finland, Vasa, uppvuxen i Ystad och nu bosatt i Gustavsberg utanför Stockholm
YRKESBANA: Utbildad socionom och genusvetare, arbetat bland annat som fiskfabriksarbetare, socionom, pressekreterare åt Gudrun Schyman
PUBLICERAT: Svinalängorna (2006), Håpas du trifs i fengelset (2010), Oktober i fattigsverige (2012), April i anhörigsverige (2015) – alla på Albert Bonniers Förlag. Susanna Alakoski skriver också barnböcker, samt har medverkat i flera antologier
UTMÄRKELSER: Augustpriset (2006), ABF:s litteraturpris (2012), Ivar Lo-priset (2014), Moa-priset (2014) och flertal andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *