Joe Hill- Sånger som aldrig dör

Arkivet. Nr 2-2015. Reportage.

I år är det hundra år sedan den svensk-amerikanske sångdiktaren, syndikalisten och arbetaren Joe Hill arkebuserades i Utah, trots massiva protester. Hans sånger är idag en del av den amerikanska visskatten, och inspirerar fortfarande många. I Sverige har han inte varit lika känd. Men i år kommer han uppmärksammas på många sätt. Speciellt i sin hemstad Gävle, där hans bandomshem numera är museum.

Text: Jane Morén. Foto: Carola Ankarborg

Joel Emanuel Hägglund (Joe Hill) föddes i Forsby strax utanför Gävle 1879. Hans pappa Olof Hägglund var konduktör på Gävle-Dala Jernvägar. I hans arbete ingick även att vara med vid växlingsarbete. Vid ett av de tillfällena föll han under tåget. Han trodde inte han skadat sig så illa utan jobbade skamset vidare. Men det var tvärtom allvarligt. Några veckor senare när han äntligen uppsökte sjukhuset upptäcktes inre blödningar. Han lades på operationsbordet, men överlevde inte, utan dog endast 41 år gammal.

Joel var bara åtta år gammal när han plötsligt blev faderlös. Det blev hårda tider. Hans mamma Catharina var också sjuklig, och hade bara två månader tidigare fött deras yngsta syskon. Tack vare en mangel familjen kunde förtjäna pengar på och möjligheten att hyra ut rum i huset i Gävle de köpt 1880, klarade hon att hålla ihop familjen tills hon dog 15 år senare.

Det hade då hunnit bli år 1902. Huset såldes, syskonen skingrades, Joel och en yngre bror emigrerade till Amerika. Där började det kapitel som gjorde Joel Hägglund till den kända sångdiktaren Joe Hill på bara drygt tio år.

När Joel steg i land på Amerikansk mark var han 23 år. Han hade redan arbetat i tretton år och även varit en del sjuk. I perioder hade han vårdats för hudtuberkulos. Troligen hoppades han på en vändning till det bättre. Men i Amerika väntade kanske inte det lättare liv han och många andra som emigrerade hoppades på. Levnadsvillkoren var inte sällan lika svåra eller värre än hemma. Att vara arbetare och vilja organisera sig för att göra något åt detta var dessutom farligt.

I det nya landet reste Joe runt, som de flesta andra som letade arbete. Han hade allehanda tillfälliga jobb i olika östkuststater. Han förlorade bland annat ett jobb när han försökte bilda fackförening. När han var 26 år reste han västerut till kuststaden San Pedro, där han gick med i det nybildade syndikalistiska facket The Industrial Workers of the World, IWW.

Han började engagera sig, hjälpa till med organisering. Eftersom han var mycket musikalisk och hade spelat och sjungit sedan han var barn i den starkt frireligiösa miljö han växte upp i, började han använda musiken som förstärkning till agitationen. Han skrev nya texter till kända melodier och hans texter och även teckningar publicerades i tidningen Solidarity.

Han skrev lokala strejksånger på beställning och han reste själv runt som ombud. Joe Hill ansåg att en pamflett snart var bortglömd. Hur bra den än var formulerad, så lästes den bara en gång innan den kastades bort. Men sångerna lärde sig arbetarna utantill och sjöng om och om igen. Så han skrev sång efter sång om livet som arbetare med osäkra, hårda, underbetalda arbeten. Om hunger och den ringa förståelsen som mötte arbetarnas svåra verklighet.

Bland annat skrev han den kända sången The Rebel Girl som han tillägnade Elizabeth Gurley Flynn, en känd förgrundsgestalt inom klasskampen. Joe Hill uppskattade kvinnornas deltagande i kampen och ville att kvinnornas arbetsförhållanden skulle uppmärksammas mera.

Två andra kända sånger är The Preacher and the Slave (Prästen och slaven) och Casey Jones. Prästen och slaven handlar om att det enda kyrkan kan erbjuda de hungriga arbetarna är en bit paj (eller kalvstek, beroende på översättare) i himlen. Sången Casey Jones handlar om en tågarbetare som inte är solidarisk med de sina utan lojal med arbetsgivaren. Det leder senare till hans egen död i en olycka orsakad av dåligt underhåll.

Joe Hill blev en viktig ledargestalt för sina kamrater. Hans sista och hårda strid tog han i Utah, för de underbetalda koppargruvarbetarna. Motståndet från arbetsgivarna var mycket hårt och en sen kväll i januari 1914 hände det som ledde till Joe Hills död. En specerihandlare och hans son skjuts ihjäl vid ett rån.

Samma natt anmälde också en läkare Joe Hill för en skottskada som lagts om. Vid förhör vägrade Joe uppge vem som skjutit honom eller vad som hänt, men hävdade att han var oskyldig till dubbelmordet i specerihandeln. Han sa att han fått skadan i en uppgörelse om en kvinna, vilket mycket tyder på. Sanningen har ännu inte kommit fram. Men i stort sett alla som engagerat sig i Joe Hill är ense om att han är oskyldig. Mycket tyder på att det var ett sätt att få bort en stark förgrundsfigur inom facket och kanske också en gudsförnekare i det mormonstyrda Utah.

Joe Hill dömdes till döden för mordet. Domen grundades på indicier. En inkallad dåtida känd brottmålsadvokat dömde ut domen som juridisk skandal. Till och med Amerikas president och den svenska ministern i Washington, och flera andra dåtida kända personer, ifrågasatte domen. Hans vän Oscar W Larsson engagerade sig mycket i att försöka få Joe fri.

Men inget hjälpte. Trots proteststormen föll dödsstraffet över Joe Hill. En gråkall gryning den 19 november 1915 sköts han ihjäl ute på fängelsegården på statsfängelset i Salt Lake city. Han hade blivit lovad att fyra kamrater skulle få vara med vid hans arkebusering, men utan att han fick veta det, släppte fängelsedirektören inte in dem när det var dags. Utanför fängelset väntade en stor folkmassa. De hörde skotten. Men Joes rop av farväl till sina kamrater där han satt med ögonbindeln bunden vid en stol blev obesvarade.

Vid hans begravningståg slöt 30 000 personer upp för att följa honom. Enligt hans egen vilja fördelades hans aska i många små kuvert, och spreds den 1 maj 1916 i alla delstater i USA, utom Utah, och i länder över hela världen. Ett av kuverten med aska, spred den kända svenske syndikalisten Ragnar Johansson under ett av körsbärsträden på Joe Hill-gården i Gävle.

Joe Hills sånger publicerades under flera år i sånghäftet Den lilla röda, av arbetsgivarna kallad: Den lilla röda djävulen. Sångerna har blivit en del av det amerikanska sångarvet och inspirerat stora senare sångskrivare som Woodie Guthrie, Bob Dylan, Johnny Cash och Bruce Springsteen.

(KLASS nr 2-2015)

Joe Hill-gården. 1880 köpte familjen Hägglund huset på Nedre Bergsgatan 28 i Gävle, en del av Gamla Gävle, och ägde det fram till 1902. Huset tillhör sedan 1969 SAC, som ideellt driver museet Joe Hill-gården. Öppettider: torsdagar och lördagar 12.00 – 16.00. www.joehill.se
Foto: Carola Ankarborg

You’ll get pie in the sky when you die är ett citat en av Joe Hills mest kända sånger: The preacher and the slave. I Ture Nermans svenska översättning blir pajen en kalvstek. Foto från Länsmuseet i Gävleborgs utsällning Joe Hill – martyren från Gävle.

 

NÅGRA BÖCKER OM JOE HILL:

Städerna som minns Joe Hill
av Göran Greider, Albert Bonniers förlag (2015)

Mannen som aldrig dog
av William M Adler, Karneval förlag (2015)

En sång kan inte arkebuseras – berättelsen om Joe Hill
av Ingvar Söderström, Bäckströms förlag (2002)

Joe Hills sånger
av Enn Kokk, Prisma (1980)

 

Prästen och slaven

(översättning Ture Nerman)

 

Svarta präster står upp titt och tätt:

Lär dig skilja på synd och på rätt.

Men begär du ett torrt stycke bröd,

sjunger kören i trossäker glöd.

 

(Refr.) Du får mat, o kamrat,

uti himmelens härliga stat!

Svält förnöjd! O vad fröjd!

Du får kalvstek i himmelens höjd!

 

Du står arbetslös på trottoarn,

du får svälta med hustru och barn.

Men var tålig, som Herren befallt –

se, där ovanom ordnar sig allt!

 

(Refr.)

 

Bränner nöden därhemma, så vet:

Varje jul finns det välgörenhet!

Om du bugar dig djupt, kan du få

en kopp kaffe att fortsätta på.

 

(Refr.)

 

Du blir gammal och bräcklig och grå,

du blir körd från ditt arbete då,

du får folkpension lagom till snus,

men din framtid är ljuvlig och ljus!

 

(Refr.)

 

Alla arbetets folk, kom till oss

i vårt land att för friheten slåss!

När vi segrat, förtryckarnas gäng

får i ödmjukhet dra sin refräng:

 

Du får mat, o kamrat,

när du lärt dej att laga din mat.

Hugg din ved, slit och bed!

Du får kalvstek i himlen, du med!

1 reaktion på ”Joe Hill- Sånger som aldrig dör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *