Sista ordet. Krönika av Helena Gillinger. Ur arkivet nr nr 4-2019
”Du jobbar inte för oss, du jobbar med oss. Du har inte lön, du har arvode. Det är en möjlighet för dig att bli herre över ditt eget liv och inte slav under någon annan.”
En så lockande bild av ett arbetsliv levereras av killen som basar på budcentralen där Ricki ska hämta sina arbetsuppdrag i Ken Loach senaste film Sorry we missed you. Men det enda Ricki i själva verket blir fri ifrån, när han tvingas ta steget in i franchise-helvetet, är rätten till de grundläggande rättigheter som en anställning trots allt garanterar. Från och med nu är Ricki nämligen ensam. Han måste köpa sin egen budbil, betala när arbetsutrustningen går sönder, ta konsekvenserna för arbetsskador och den ekonomiska smällen om han blir sjuk. Hans tid är hans egen och samtidigt inte alls. För det handlar om tid. Den som inte är beredd att komma först till jobbet blir förbisprungen. Det gäller att roffa åt sig, de som skulle vara arbetskamrater är rivaler och hundra år av arbetsrättsliga landvinningar är borta i ett nafs.
Jag märker att jag inte hittar begrepp för att beskriva detta nya arbetsliv. Gig-ekonomi, franchise-koncept, interimslösningar, flexibilitet. Orden är lika diffusa som företeelserna de representerar. Kanske är det symptomatiskt. Verkligheten är hal och undanglidande, då måste språket också vara det. Det är som ett pyramidspel, där basen på firman köper in sig i ett koncept där han i sin tur har underhuggare som köper konceptet och fajtas om uppdragen. Budcentralen är som en gladiatorarena. Den som kommer först får de bästa turerna, den som inte är tillgänglig blir utan uppdrag och pröjs.
I filmen skildras också Rickis fru Abby som jobbar i omsorgen, med delade turer och utan betalt för tiden mellan uppdragen. Det är hon som måste avstå sin bil för att Ricki ska kunna köpa budbilen. Barnen drabbas. Familjen krackelerar.
Jag märker att jag inte hittar begrepp för att beskriva detta nya arbetsliv. Orden är lika diffusa som företeelserna de representerar.
Det är nattsvart. Exploateringen total. Och vi lever mitt i det.
Jag skriver det här en grå lördag på Södermalm i Stockholm. Regnet strilar utanför fönstret. Söderborna stannar inne. Maten från valfri restaurang fixas lätt med leverans från Foodora och jag tänker att regniga dagar nog är bra dagar för cykelbud utan lön men med flexibla arbetstider. De stretar på där ute, ”gigarna”. Ständigt redo med sina appar, beredda till uppdrag för att tjäna ihop till bröd för dagen.
Uttrycket Gig-ekonomi är hämtat från engelskans, the gig economy, och syftar på att allt fler inom arbetskraften tar tillfälliga uppdrag – gig – istället för att vara fast anställda. Utvecklingen möjliggörs genom digitaliseringen, som via appar och andra plattformar gör det enklare än någonsin att köpa och sälja arbetskraft.
”Arbetslivet
förändras inför våra ögon”, säger Paul
Laverty, filmens manusförfattare i samband med att Sorry we
missed you har premiär. ”Tekniken som skulle befria oss förslavar oss
istället.”
För budbilförarna han träffade i arbetet med filmen var varje minut övervakade och styrda av en handdator eller scanner som registrerade varje steg de tog.
”Se till att den här är på gott humör”, säger basen i filmen, när han överlämnar scannern till Ricki. ”Den bestämmer vem som får leva och vem som dör.”
Det borde vara science fiction men det pågår också här. Jag träffade en före detta arbetskamrat på stan. Vi jobbade tillsammans på ett gruppboende, som lades ner i samband med utförsäljningen av omsorgen i början av 2000-talet. Nu ”sprang hon i hemtjänsten” och när vi sågs hann hon knappt stanna till. Varje steg hon tog var kalkylerat, hennes tid omgärdad av styrning och kontroll, kontakten med arbetskamraterna obefintlig.
– Det är skit, sa hon. Men det är som det är.
En gång i tiden var hon fackligt engagerad och brann för sitt jobb. Nu räknade hon, vid 57 års ålder, dagarna till pensionen.
Och det är kanske det värsta av allt. Uppgivenheten. Hos Newcastleparet Ricki och Abby i Ken Loach film och hos min före detta arbetskamrat på Södermalm i Stockholm. Det är 2019 och arbetslivet äter oss.
Ingen kamp, ingen utväg, ingenting.
Helena Gillinger är född 1966 och uppvuxen i Vårberg, bor på Södermalm. Prekär arbetare: undervisar, driver läs- och skrivprojekt, skriver samt arbetar som bokhandelsbiträde. Utbildad journalist, jobbat i vård och omsorg i många år. Brinner politiskt.
Ur arkivet nr nr 4-2019