Krönika: Det civiliserade samhället

Ur arkivet nr 3-2015.

Text: Torgny Karnstedt

Efter de fruktansvärda terrorattackerna i Paris i mitten av november talade många av västvärldens ledare om vikten av att värna det civiliserade samhället.

Det råder stor enighet om det fasansfulla dådet men uppfattningen om vad som kännetecknar ett civiliserat samhälle råder det förmodligen delade meningar om. De mäktiga potentaterna som uttalar sig i folkens namn lever under väsensskilda villkor än massorna. I de länder som nu, med all rätt, förfasar sig över de ohyggliga våldsdåden, har vi under lång tid sett en samhällsutveckling där man medvetet låtit klyftorna mellan klasserna öka lavinartat, där segregationen blivit alltmer brutal och utanförskapet drabbat allt fler.

I slutet av 1960- talet och under 70-talet, då begrepp som solidaritet och alla människors lika värde, ännu var allmängods, florerade epitetet tokvänstern om grupperingar som kritiserade de rådande orättvisorna. Var i dagens offentliga samtal hörs de lössläppta marknadskrafterna beskrivas som tokkapitalism? Trots att den fått näst intill fria tyglar. Utvecklingen liknar alltmer ett bräckligt pyramidspel där alla som andas om ett hållbart samhälle negligeras.

Av det Sverige mina föräldrar var med om att bygga finns inte mycket kvar. Vi var ett tag ett av världens mest jämställda samhällen. Rapporter visar nu att kvinnliga arbetare på punkt efter punkt fått en sämre arbetsmiljö med ökad trötthet, håglöshet, värk, smärta och sjukskrivning. Udda arbetstider och ensamarbete är nedbrytande. Torbjörn Johansson, avtalssekreterare i LO, betecknar utvecklingen som vansinnig och menar att världen är upp och nedvänd. Samtidigt som kraven på arbetsinsatserna ständigt ökar minskar inflytandet. Arbetarkvinnorna går på knäna, medan allt fler privata aktörer inom traditionella kvinnoyrken med skattefinansierade pengar blir allt rikare.

Vi Arbetarskrivare har i våra skönlitterära antologier skildrat tendensen. Tidigare studerade man inom arbetarrörelsen noveller, romaner och lyrik och använde berättelserna som underlag för samtal om samhället och vilken riktning man ville ta. När vår genre bröt fram med de första proletärdiktarna bidrog den till att blotta revorna i folkhemsbygget. Den utgjorde högoktanigt bränsle för politiker som ville värna välfärden och den sociala utjämningen.

Våra senaste nio antologier är litterära kärnkraftverk som, trots bristande intresse från flera av de stora LO-förbunden, via starka trådar hittat fram till fackligt anslutna läsare. En av dessa läsare råkade jag under en nyligen genomförd turné i Norrland. Han mindes min första roman Slamfarmen som utspelas på Boliden Kemis fabrik i Helsingborg. Den boken fick många läsare, men den här mannen hade även slukat Gnistskärmen, en berättelse om några unga män på SJ:s lokverkstad i Göteborg som strejkar för att få bort all asbest ur lokens maskinrum. Läsaren undrade varför det inte längre skrivs fler romaner om manliga yrken. Jag vet inte hur det förhåller sig med den saken, men klart är att varannan man inom LO-yrken inte läser, något som kanske hänger samman med frågan. Detta faktum förändrar emellertid inte angelägenheten att skildra kvinnors situation som är mycket utsatt.

Under mina föreläsningar i Norrland besökte jag Skellefteå för att medverka vid en Läs-för-mig-pappa-utbildning. Kjell Hanseklint från IF Metall efterlyste i sitt öppningsanförande ett intresse från LO att tillsätta en ny utredning om kultur, klass och kön, ett önskemål han vid flera tillfällen framfört till högsta ansvarige men ännu inte fått gehör för.

Vi är betjänta av nya kunskaper om utvecklingen även om dessa undersökningar antagligen bara befäster det vi redan vet, att det civiliserade samhället blir allt mindre civiliserat. Under tiden kan man med fördel läsa arbetarförfattarna som utan skygglappar på ett konstnärligt sätt skriver sina litterära avvikelserapporter. Vi blir allt fler medlemmar i Arbetarskrivare och allt fler inser värdet av vår litteraturs bidrag till det offentliga samtalet. Våra texter är engagerade försvarstal för de demokratiska värden som står på spel. Det är dags för alla progressiva krafter inom arbetarrörelsen att dela denna insikt. Att prenumerera på KLASS är ett sätt att ge uttryck för det.

Ur nr 3-2015