Utblick: Japan

UTBLICK

Under vinjetten Utblick gör vi utflykter till litteratur om arbete och klass runtom i världen. I detta nummer får vi veta lite om den japanske författaren Takiji Kobayashi.

Tankepolisen censurerade arbetarlitteraturen

Takiji Kobayashi torterades till döds av polis i Tokyo den 20 februari 1933. Han var då 29 år gammal och generalsekreterare för Proletärförfattarnas förening. Fyra år tidigare hade han publicerat sitt mest berömda verk, Kani kōsen (ung. Krabbskeppet), vilket gjorde att han åtalades för majestätsbrott. Kobayashis öde kan sammanfatta skillnaden mellan svensk och japansk arbetarlitteratur. Den japanska arbetarlitteraturen, liksom arbetarrörelsen, krossades av den nationalistiska regimen och har aldrig återhämtat sig efter storhetstiden på tjugo- och trettiotalet. Det finns idag författare som skriver om arbete och klass, men de tillhör ingen egen litterär tradition. Det är inte unikt. Snarare är det Sverige som har en världsunik tradition, som varken dukat under av våldsam fascistiskt repression eller stalinistiska utrensningar.

Repressionen kom också att prägla litteraturen. Den japanska arbetarlitteraturen var mer aktivistisk än den svenska från samma år. Där svenskarna oftare skildrade arbetares liv och arbetarförfattarnas barndom, sysselsatte sig japanerna mer med arbetarrörelsens organisering. Många verk handlar om strejker eller polisbrutalitet. Repressionen mot den japanska arbetarrörelsen var blodig, de fängslades och torterades. Japans Kommunistiska Parti förbjöds redan vid grundandet. Litteraturen användes för att förklara hur och varför man organiserade sig och den censurerades. I Kobayashis Life of a Party Member strök censorerna 758 passager, över 40 % av innehållet. Inte bara partiarbete, organisering och strejk var känsligt. I Kani kōsen tog de bort vulgärt språk och sex mellan män. Den avdelningen av ordningsmakten kallades för övrigt, hånfullt, för Tankepolisen. Ett namn som George Orwell använde till sin roman 1984.

Kani kōsen är en kollektivroman som utspelar sig på ett ispinat japanskt fartyg i havet nära Sovjetunion där man fångar, kokar och konserverar krabbor. Det är en flytande fabrik. Samtidigt blir fartyget en symbol för samhället. De längst ner kan inte komma undan och exploateras hänsynslöst av en sadistisk förman för att ägarna ska bli rika. De arbetar tills de kollapsar. När fisket sinar ger sig fartyget in på sovjetiskt vatten eskorterade av den kejserliga flottan. På fartyget blir arbetarnas liv allt mer outhärdligt vilket till slut leder till en konfrontation mellan dem och ledningen. Arbetarnas enda möjlighet är att göra uppror. Kobayashi nöjer sig inte med att visa misär och exploatering, han visar varför utsugningen finns, vem som tjänar pengarna, och vad arbetarna måste göra för att sätta stopp för eländet.

Kani kōsen framlevde sitt liv som respekterad klassiker fram till 2008, då den blev en bestseller. En essätävling ordnad av Takiji-biblioteket, ett litterärt sällskap som vårdar hans minne, satte igång en osannolik boom. Skribenterna fick vara upp till 25 år. Istället för romanen var det serieversionen, som sällskapet givit ut, som essän skulle handla om. Prissumman var väl tilltagen och bidragen många. Många av skribenterna läste inte bara serien utan även romanen.

Tävlingen bidrog till en utveckling som Takiji-biblioteket bara kunnat drömma om. Från respektabla femtusen om året sålde nu boken en halv miljon. Fyra nya serieversioner kom ut, och romanen filmatiserades. Vid årets slut var kanikō suru – att slava, ett etablerat uttryck.

Förklaringen till denna osannolika boom ligger inte bara i bokens kvaliteter. Inte heller att man vände sig till yngre läsare. Förklaringen ligger i att den talade till Japans unga: i en bokhandel började den inköpsansvariga läsa boken. Hon chockerades över hur villkoren för bokens arbetare liknade de hon själv upplevt under sina år som osäkert anställd. Hon beställde 150 exemplar och skyltade den i butiken.

Om boomen kommer innebära en nystart för japansk arbetarlitteratur återstår att se. Enligt professorn Norma Field förstärkte Kani kōsen en utveckling mot större medvetenhet om alarmerande fattigdom och ökad ojämlikhet.

Henrik Johansson
Illustration: Ian Lynam &W David Marx, néojaponisme.com
(KLASS nr 2-2015)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *