Om oss berättas sällan

Ur arkivet 1-2016

Om vår tillvaro berättas sällan. Vi ska helst sukta efter andras glamourösa liv.  Det menar Bernt Lindgren, tidigare buss- och lastbilschaufför, järnvägsarbetare och alltid fotograf, fast vid sidan av. I bältet bär han idag ständigt med sig en liten digital kamera. 

Text: Jane Morén
Foto: Bernt Lindgren

– Idag kan man ju verkligen dokumentera sitt arbetsliv och porträttera sina arbetskamrater. Innan digitalkamerorna kom var det betydligt svårare. Kamerorna var otympligare och inte lätta att ta med sig. 

Trots det tog Bernt med sig kameran några gånger till sina olika arbetsplatser. Han fotograferade mest svartvitt och en dag i januari hälsar jag på hemma hos honom, han ska visa mig bilder, som han har både på dia, papperskopior och i datorn. Han har inrett ett helt rum i sin tvåa på Södermalm för arbetet med sina bilder. Där har han två stora dataskärmar och utrustning för reprofotografering av negativ och dia som han styr från datorn direkt. 

– Men artikeln får inte handla om mig, det är inte jag som är intressant, påminner han mig om flera gånger medan vi reser i bilderna tillbaka till tider som flytt. 

När Bernt fotograferar är han intresserad av att fånga en känsla, berätta om en situation, om ett arbetes och de anställdas liv, villkor och arbetsmiljö. En av bilderna visar den lilla människan mot de stora tunga järnkolosserna som två lok som ska kopplas ihop är. En annan visar samarbetet mellan arbetskamrater. En tredje moment av koncentration alla arbeten kräver. 

-Alla arbeten är viktiga. Jag vill med mina bilder få arbetare att känna sig stolta. Alla arbeten kräver moment av hög koncentration, det är inte alltid folk utifrån förstår det. 

Han pekar på en bild där två arbetare lägger räls och en tredje ser ut att stå och hänga bara. 

– Men det är hans ansvarsfulla arbete, han är bevakare, det är han som ansvarar för säkerheten hos de som just nu befinner sig på spårområdet, han ska hålla utkik efter tåg. 

Bland bilderna vi ser på finns även fotografier Bernts pappa har tagit. Bland annat vid rivningen av Klarakvarteren och bygget av Hötorgsskraporna. 

– Han var rörmokare och kunde ta sig in på byggarbetsplatsen för att ta bilder, berättar Bernt. 

Bernt har sedan 60-talet varit aktiv i flera rörelser, och senast, under 2000-talet engagerat sig i att rädda hyresrätter från att ombildas och i kampen för att rädda den väl fungerande trafikslösningen Slussen. Under hela tiden har olika kameror fått följa med och dokumentera. Sedan han slutade köra buss och blev pensionär har han haft några fotoutställningar och planerar flera. Han vill också uppmuntra andra att ta med sig kameran på jobbet. 

-Alla arbeten är värda att berätta om med stolthet, om resultatet av mödan, om kamratskapen, om svårigheterna och om glädjen. Man kan skriva om sitt arbetsliv också, men det tycker många av oss är svårt. Men knäppa kort kan alla, speciellt idag med alla enkla digitala kameror, ja till och med mobilernas kameror ger bra bilder, menar Bernt. 

Och han tillägger: 

-Det viktiga är inte att det blir perfekt komponerade fotografier, det viktiga är att sätta ljuset på vår verklighet. Om vi själva gör det, får det ett speciellt värde och fyller oss själva med tillit till vår egen kraft och betydelse.

Tidskriften KLASS nr 1 -2016

Detta är bara några  av bilderna. Fler bilder i papperstidningen. Lösnummer går att beställa. redarbetarskrivare@gmail.com