Essä: Poetiska outsiders

Arkivet. Nr 3-2015. Essä.

Text Magnus Nilsson

  

 

Som ordkonstnärer är Stig Sjödin och Jason Diakité högst olikartade, vilket knappast är överraskande om man betänker att de varit verksamma inom olika konstformer och att de tillhör olika generationer. Skillnaderna mellan de kulturmiljöer inom vilka de debuterade – den så kallade 40-talistiska poesin och den unga svenska hiphopen – är exempelvis enorma. Men under ytan finns det faktiskt likheter. Båda dessa miljöer kan nämligen betraktas som subkulturer, och under sina respektive konstnärskategorier har såväl Sjödin som Diakité utmanat deras gränser och därigenom bidragit till att förändra hela det kulturella landskapet.

Stig Sjödins gränsöverskridande börjar redan i diktsamlingen Sommarpredikan (1947). Där publicerar han nämligen en serie dikter under rubriken Sotfragment, som på flera sätt utmanar 40-talets dominerande poetiska ideal. Dels introducerar Sjödin här nya motiv och temata, i form av arbetande människor och deras erfarenheter, dels präglas dikterna av ett poetiskt idiom som är mer publiktillvänt än det som 40-talisterna i allmänhet omhuldade. I sin nästa diktsamling – Sotfragment från 1949 – fortsätter han på den inslagna linjen genom att sätta frågor om arbete och klass i centrum och genom att vidareutveckla en rakare, men inte mindre djup, poetisk stil. Från och med det tidiga 1970-talet tar så Sjödin ytterligare steg i samma riktning. I samlingar som Har ni flaggproblem (1970) och Klarspråk (1971) förfinar han allt mer en poetisk metod som förenar avancerade poetiska anspråk med en stark solidaritet med arbetarklassen och en utpräglad vilja att formulera sig på ett så klart språk att hans dikter kan spränga den exklusivitet som ofta präglat poesin.

Också Jason Diakité är en gränsöverskridare. Tillsammans med exempelvis The Latin Kings har han bidragit till att hiphopen och rappen idag inte längre bara är subkulturella fenomen. För det första har han genom samarbeten med musiker utanför den trängre hiphopsfären sprängt hiphopens konstnärliga gränser. Bra exempel på detta hittar man på albumet Sagolandet från 2011, där den musikaliska bredden är så stor att vissa purister faktiskt inte ville betrakta den som någon hiphop-platta över huvud taget. För det andra har han sprängt hiphopens subkulturella gränser genom att i sina texter diskutera några av vår tids viktigaste samhällsproblem. Därigenom har han hjälpt till att föra in hiphopen i politiska och sociala sammanhang som den tidigare var avskild från.

Stig Sjödin utmanade dock sin subkultur utifrån, medan Jason Diakité snarare flyttar hiphopens gränser inifrån. Sjödin hade en annorlunda bakgrund än de flesta andra 40-talistiska poeterna: han hade varit järnverksarbetare. Detta innebär att han från början var ett slags outsider inom poesin – en proletär katt bland de poetiska hermelinerna – och hans poetiska innovationer kan på ett sätt ses som ett bejakande av detta utanförskap. Det tematiseras i dikten Snösväng i samlingen Klarspråk där Sjödin skildrar hur han försöker förena arbetets och litteraturens världar:

Snösvängen kör ut tidigt.
De gula traktorerna ser överhurtiga ut,
som om de dirigerades av någon hälsokostare
på gatukontoret.
Cyklopögat, varningslampan snurrar
med blå huvudvärk.

 

Skraporna makar ihop asfalten,
skrynklar trottoarerna.
De kanar också utmed ryggmärgen
och jag vaknar.
Det är dags att stiga ut och dikta.

Jag måste ut på de igenyrda diktvägarna
med min lilla snöslunga och bana väg
rakt ut i intet.
Får jag tid över blir det en snölykta
för barnen.

Jag får inte ligga och dra mig,
grabbarna som kör de gula insekterna
måste känna att vi är jämsides.
De läser förstås inte mina dikter,
men kanske överför någon ett ord,
som arbetar inne i dem som en snöskopa.

Denna outsiderposition hittar man inte på samma sätt hos Jason Diakité. För att illustrera detta skulle jag vilja citera några rader från Amino som utgör inledningsspår på
Timbuktus album För livet till döden:

ja svensk hiphop e tillbaka som den svenska rasismen
har funnits hela tiden fast vi inte har synts men
vi har hållt på sen Neneh va rå som sushi
tog oss genom ögon på nål små som russin
o det gick en livstid nu e vi mitt i
vi tog chansen som om den va riskfri
samma som vi alltid varit ändå helt annorlunda
nu tar vi mer ställning än kama sutra

Här betonas, menar jag, Jason Diakités hemhörighet inom och solidaritet med hiphopen, dels genom att det rappande jaget rappar om ett inkluderande vi, dels genom att detta vi ges en historia som sträcker sig ända tillbaka till den avlägsna forntid då Neneh var rå som sushi. Samtidigt illustrerar texten emellertid också de gränsöverskridanden som Diakité bidragit till. För det första beskrivs hur den svenska hiphopen nu finns mitt i, det vill säga hur den rört sig från den subkulturella periferin till kulturens centrum. För det andra skildras – med den humoristiska formuleringen nu tar vi mer ställning än kama sutra – hur hiphopen i allt högre grad kommit att ta plats i det politiska samtalet.

Både Stig Sjödin och Jason Diakité har alltså bidragit till att bryta ner gränserna mellan kultur och politik. Därmed ingår de i långa och viktiga traditioner, som i Sverige bland annat inbegriper författare som Almqvist, Strindberg och Ivar Lo-Johansson, och musiker som Fred Åkerström, Mikael Wiehe och Ebba Grön. Men Sjödin och Diakité ingår inte bara i dessa traditioner – de förnyar dem.

Sjödin är en av våra viktigaste arbetarförfattare, men han var också en arbetarlitteraturens förnyare. Tillsammans med Folke Fridell var han en av de första som skildrade det moderna industriarbetet. Ännu viktigare än detta var emellertid att han förnyade arbetarlitteraturens former. Fram till 1930-talet präglades arbetarlitteraturen av stor genremångfald, men efter andra världskriget har det skett en insnävning. Framför allt har den realistiska prosan kommit att få en särställning som den viktigaste arbetarlitterära formen. Det är detta som gör att Sjödins försök att använda den avancerade lyriken för arbetarlitterära syften varit så viktigt. Utan hans insats tror jag faktiskt att arbetarlyriken skulle ha försvunnit. Detta kan man inte minst se idag, när vi faktiskt för första gången på mycket länge har en stark poetisk arbetarlitteratur. Flera av dagens arbetardiktare – exempelvis Jenny Wrangborg och Johan Jönson – förvaltar nämligen aktivt, om än på olika sätt, ett arv från Sjödin. Han är helt enkelt en av grindstolparna för den samtida arbetarlyriken – en av startpunkterna för arbetarlyriken som vi känner den idag.

Jag tror att man kan tillskriva Jason Diakité en liknande betydelse för hiphopen. Under lång tid var politisk populärmusik i Sverige starkt förknippat med vissa genrer, framför allt visa, progg och punk. Men så är det inte längre. Idag deltar också hiphopare i de politiska diskussionerna genom att ta mer ställning än kama sutra. Och en av de som bidragit till att göra detta möjligt är utan tvekan Jason Diakité.

Jason Diakité och Stig Sjödins bidrag till det politiska samtalet har naturligtvis varit olika. Sjödin har främst skildrat, analyserat och kritiserat de klassorättvisor som arbetare upplevde i folkhemmet: från det ibland subtila klassförakt som kan uttryckas med ett ord eller en blick till de ytterst konkreta kroppsliga faror som industriarbetare utsätts för. Diakité förknippas framför allt med antirasism. Dock vore det dumt att låta engagemanget i denna fråga skymma andra aspekter av hans politiska vision. När man lyssnar på hans texter blir det nämligen uppenbart att kritiken av rasistisk dumhet ingår i ett större sammanhang. Detta blir inte minst tydligt i låten Svarta Duvor & Vissna Liljor som han gjort tillsammans med Kartellen:

 

Palme fick ett nackskott, SD fick en jackpott
Folket blev till fimparna i Anders Borgs askkopp
Fuck dom, plöjde välfärden med en traktor
Lämna oss med dålig utbildning och en kass fond
Asså, piskan viner tills vi går passgång

Här placeras framgångarna för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna in i ett större sammanhang av politiska förändringar. Dessutom hittar man här ett minst lika skarpt klassperspektiv som någonsin hos Stig Sjödin. Detta är kanske den allra mest intressanta likheten mellan Jason Diakité och Stig Sjödin.

Om bilderna:
Stig Sjödin. Söndagsbarn skall mycket se (2011) innehåller ett stort dikturval från Stig Sjödins hela produktion. Förordet är skrivet av Göran Greider och redaktörer har varit Per Helge och Bernt-Olov Andersson.

Jason Diakité. Alla vill till himmelen men ingen vill dö (2005) är Timbuktus fjärde album och gav honom grammispriset Årets textförfattare och Årets hiphop/soul. Skivan sålde guld i Sverige och Norge.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *