Övre foajén på hotell Scandic vid Skanstull i Stockholm är en virvlande gryta av glädje och kampvilja. Ett hundratal kvinnor i pensionsåldern med röda hattar och handväskor skanderar: Gammal tant behöver större slant!

TEXT OCH FOTO JANE MORÉN
Ur nr 1-2019

Det är Alla hjärtans dag 2019 och bokrelease för Tantpatrullens Tantologi. En antologi där ett tjugotal medlemmar i aktivistgruppen skrivit texter om livet som pensionär och pensionssystemet. Det är dikter, noveller, verser, kampsånger, intervjuer, debatt- och faktaartiklar och även livsberättelser i raketfart, allt mot fond av Tantpatrullens mål och mening: kravet på att införa ett helt nytt pensionssystem. Det nuvarande pensionssystemet gör många kvinnor till fattigpensionärer trots att de har arbetat ett helt liv.

– Jag kan vakna på natten av ångest. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig?

Orden är Mari-Louise Lorentzons, nyligen pensionerad efter att ha arbetat sedan tonåren. Hon är en av författarna i boken, har skrivit På bänken, som handlar om två kvinnor från olika klasser som möts när de är ute och promenerar sina lånehundar. Den ena har det bra, den andra, som arbetat som vårdbiträde hela sitt liv, har inte råd att köpa presenter till barnbarnen på födelsedagar.

– Jag såg pensionärer gå och rota i papperskorgar i Farsta. Jag gråter när jag tänker på det.

Tantpatrullen är partipolitiskt obunden, men startades av fyra pensionerade vänsterpartister. Man började demonstrera för fyra år sedan. Varje torsdag klockan 11.45–12.30 vid tantvänligt väder samlades man på Mynttorget i Gamla stan i Stockholm och sjöng kampsånger och delade ut informationsblad om pensionssystemet och dess inbyggda orättvisor. Idag har man 400 medlemmar och det har startats flera patruller, en i Växjö och en i Örebro.

– Vi hoppas på minst 50 patruller, vi ger oss inte, pensionssystemet måste göras om från grunden. Det går inte att lappa och laga, det måste rivas upp och byggas nytt. Orden sägs från mikrofonen framme vid panoramafönstren. Det är Birgitta Sevefjord som talar, en av de mest aktiva och ordförande i Tantpatrullens styrelse. Hon trycker också på hur odemokratiskt den tillsatta pensionsgruppen på 8 personer arbetar.

– De sitter bakom stängda dörrar, det är som påvevalet i Rom. Nu har man kommit överens om att höja pensionsåldern. Men vi vill ha en öppen debatt om pensionssystemet! Vi ger oss inte!

Folk klappar i händerna efter hennes glödande tal. De tror på sin kraft tillsammans. Och nu har man boken också, den som fått statligt stöd och är illustrerad av den kända tecknaren Cecilia Torudd vars teckningar lyfter fram tanten. ”Leve alla tanter!” står det på ett plakat som hålls upp av en tant hon ritat på omslaget.

Syftet med antologin är att folk ska få upp ögonen för pensionsfrågan och hur tanterna har det. Texterna speglar både smärtan men även humorn de använder sig av.

– Precis som det är i våra aktiviteter. Vi kämpar mot något som är svårt och smärtsamt, men har samtidigt väldigt roligt tillsammans. Många av medlemmarna är änkor och ensamboende, som nu fått en ny gemenskap och träffas även på högtider som nyår, berättar Eva Gustafsson Sonnevi, en av fyra i bokens redaktion.

Tantpatrullen har en Facebook-grupp och en egen webbsida.
Det går att beställa boken genom tantpatrullen@gmail.com
Boken är gratis men man får betala porto på cirka 50 kr.

Artikeln publicerad i KLASS nr 1-2019