Maja Ekelöf- Städerskan som blev sedd

Porträtt på Maja Ekelöf

Aktuellt
Ur nr 1-2019
Av Gunnela Björk

Maja Ekelöf vann 51 år gammal år 1970 Rabén & Sjögrens pris för bästa politiska roman. Rapport från en skurhink blev en succé och en storsäljare. Gunnela Björk berättar här om städerskan som på ledig tid läste, bildade sig och skrev.

Maja Ekelöf (1918-1989) växte upp i Karlskoga och började arbeta direkt efter folkskolan. Hon gifte sig tidigt, fick fem barn, skilde sig och blev tidningsbud och städerska. Som ensamstående mamma gick nästan all ork åt att sörja för familjen. Men hon tog sig ändå tid att läsa böcker och gå kvällskurser. Och att skriva: ibland fick hon en dikt, en insändare, en novell publicerad i lokalpressen.

År 1970 hamnade den då 51-åriga Maja Ekelöf på förstasidan i snart sagt varenda tidning i landet. Hon hade vunnit bokförlaget Rabén & Sjögrens pris på 25 000 kronor för ”bästa politiska roman”. Rapport från en skurhink blev en formidabel succé. Recensenterna lovordade den och innan året var slut hade boken tryckts i sex upplagor och sålts i över 30 000 exemplar.

Boken
Boken bygger på Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från åren 1965 till 1969 och berättar om hur det är att leva längst ner i klassamhället:

”Att vara fattig är att jämt ha en stor klump i bröstet. Att jämt ha dåligt samvete då man röker eller ödslar på något annat sätt.”

Eller då man läser böcker. Men det gör hon ändå. För vid sidan av kvällsstudier på folkhögskolan är det litteraturen som gör hennes liv värt att leva. Maja är allätare men läser helst arbetarförfattarna: Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Ivar Lo Johansson, Moa Martinson och allra helst: Harry Martinson. I dagboken skriver hon:

”Varje människa måste ha ett ljus som lyser upp vägen för henne om hon ska orka leva. Mitt ljus under många år har Harry Martinson varit. Han fick lida förödmjukelse. Då ska också jag klara av att vara förödmjukad… Han stod utanför och hörde de rikas skratt. Då vill jag också klara av detta utanför. Han klarade av de simplaste yrken utan att bli försoffad. Då ska också jag klara av mitt städarbete utan att drunkna i skurhinken.”

Noteringar om vardagslivets vedermödor, pengar som aldrig vill räcka till och den ständiga oron för barnen blandas med reflektioner om världshändelserna. För Maja Ekelöf är politiskt medveten (”i mitt innersta är jag kommunist”) och har Ho Chi Minh, Castro, Che och Mao på väggen ovanför soffan jämte porträtten av far och mor. Hon har ett vidöppet samvete för allt elände som sker. I januari 1968 skriver hon:

”Hjälp ungdomen i världen. Hjälp de unga i Tokio just nu. Hjälp FNL-arna i Vietnam och hjälp de svarta i Syd-Afrika och Amerika lyder min aftonbön denna kväll. Hjälp, Hjälp.”

Att vara fattig
Även om Sverige på 1960-talet var att betrakta som en stabil välfärdsstat fanns det fortfarande många fattiga i folkhemmet. Det visade Gunnar Och Maj-Britt Inghe i sin undersökning Den ofärdiga välfärden (1967). Bilden bekräftades av den statliga Låginkomstutredningens betänkande Svenska folkets inkomster. (1970) Där framgick också tydligt att det framför allt var kvinnor som var fattiga.

I den samhälleliga debatten började sprickorna i Välfärds-Sverige synas och kritiseras. Maja Ekelöf och hennes bok Rapport från en skurhink blev beviset för att kritikerna hade rätt. Skildringen av en mödosam vardag präglad av ”bristens ångest” – ett uttryck som hon funnit hos Harry Martinson – var drabbande.

Av dagboken framgår att Maja Ekelöf fasar för den dag hon inte längre ska orka med sitt tunga arbete. På Arbetsförmedlingen blir hon erbjuden omskolning, men tackar nej. ”Jag förblir nog städerska. Orkar inte strukturomvandla mig.” Hon har fyllt femtio, kroppen är sliten, ryggen – ”min försörjningskälla” ­– värker och efter fem terminer med kvällskurser inser hon att studierna aldrig kommer leda till ett bättre arbete:

”Ingen vill anställa en människa med stora svullna händer, vattniga överansträngda ögon och slitna kläder. Inte i vårt fina samhälle. Nej städerska hemma och borta, det är framtidsutsikterna.”

Askungesagan
Men i och med romanpriset förändrades tillvaron i ett slag. Uppmärksamheten kring pristagaren blev enorm. I medierna blev det till en saga om Askungen i välfärdslandet.

Att Askungen hade ett FNL-märke på kappan och signerade böcker inte bara med namn utan också med uppmaningen ”Stöd FNL” och så postgironumret gjorde inte saken sämre. Det politiska klimatet 1970 var ett helt annat än idag. Radikaliseringsvågen drev allt och alla åt vänster, boken sålde som smör och Maja Ekelöf kunde leva på inkomsterna fram till hon så småningom fick förtidspension.

Efter några hektiska år i rampljuset drog sig Maja Ekelöf tillbaka. Men när ASAB-städerskornas strejk bröt ut i mitten av 1970-talet stod hon i Karlskoga och skramlade med insamlingsbössan.

1987 fick hon fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris på 100 000 kronor. Rapport från en skurhink kom ut i En bok för alla med ett förord av Ivar Lo Johansson själv. Han placerar henne bland de stora arbetarförfattarna och skriver avslutningsvis:

”Hon saknar auktoritetstro, respekt för det stora och erkända. Hennes synkrets är global. Planeten Jorden och det lilla Karlskoga, det kan kvitta. På det är hon socialist. På det blir hon världsmedborgare.”

En klassiker
I år skulle Maja Ekelöf ha fyllt hundra. Hennes bok Rapport från en skurhink är fortfarande lika läsvärd och på många sätt lika aktuell. Fortfarande sliter många kvinnor i Sverige ut sina kroppar i hårt städarbete för låg lön, under osäkra förhållanden, allt för att kunna försörja sig själva och sina barn. Med den skillnaden är att de idag ofta har sina rötter i andra länder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta + tio =