Sara Beischer debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här, och kastades rakt in i debatten om äldreomsorgens kvalité eller snarare katastrofläge hos privata aktörer trots stora vinster. Nu har hon skrivit en uppföljare.
TEXT BEATA HANSSON FOTO IDHA LINDHAG
Telefonintervjuer blir lätt lite ytliga. Det kan kännas svårt att komma nära någon man inte känner sen innan. Men jag hade ingen möjlighet att åka till Halmstad där Sara Beischer bor.
Det tycker jag i efterhand är ganska skönt. Bokens huvudperson Moa, har ett sätt att se in i människor hon möter som inte gör mig väl till mods. Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt hur det skulle kännas att bli betraktad av hennes upphovsman. Moa ser deras hem, familjeförhållanden, sorger, svagheter, ålderdomar, framtida sjukdomar. Och ofta deras kranium.
Den på riktigt dödsföraktande humorn.
Ser både du och Moa in i folk på det viset?
– Det är bara Moa. Men jag är en skrivande person. Jag är nyfiken på människor och deras liv. Jag har alltid ett anteckningsblock i beredskap för att kunna teckna ner saker jag ser omkring mig. När jag och min kompis var små brukade vi cykla iväg från hyresrätterna där vi bodde över till den delen av Varberg där villorna låg. Vi kikade in i fönstren och skapade egna historier om personer vi såg. Vi gav oss inte förrän vi ”visste allt” om dem och deras liv. Och så håller jag fortfarande på. Jag leker mycket.
Sara är ett oblygt proffs som känns nära även i telefonen. Hon är lättpratad. Inte alls så förläget tystlåten som huvudpersonen Moa, som även finns med i den fristående fortsättningen på debutromanen som gavs ut denna höst och heter Jag ska egentligen inte prata om det här.
När Moa tittar in i omgivningens hjärnor, känns det också som om läsaren får se in i alla hennes egna tankegångar. Och de är lika skruvade som jag tänker att även alla vi andras är ibland. Det är inte alltid man tänker lämpligt eller rationellt. Ibland blir det så sorgligt omkring en människa att de riktigt knäppa tankarna behöver ta plats för att man ska stå ut med eländet. Men humorn suddar inte ut allvaret. Inte alls. Det blir inte glammigt och ytligt, för det känns sant.
– Men det är en roman. Jag är inte Moa. Jag är lärare. Född i arbetarhem av två föräldrar som tidigt präntade in i mig att jag skulle kunna bli allt jag ville.
Det var ett litterärt hem med många böcker. Kanske lockade det fram skrivlusten, eller är det kanske människorna omkring henne som gör att det pockar på? Som gör att detaljminnet går igång, hennes verktyg i tecknandet av en personlighet? Som gör att hon vågar låta mellanrummen i texten tala.
Klassamhället handlar inte alltid om ekonomi. Det handlar om att få höras. Författaryrket har gett mig mandat att prata. Och skriva.
– Min skrivteknik är ett arv från min teaterbakgrund. Att gestalta det som inte behöver sägas högt med ord. Att inte berätta för mycket, att inte bli övertydlig. ”Show dont tell.”
Arbetardottern från hyreslängorna i Varberg som jobbat inom vården blev i princip över en natt en omskriven författare.
– Det finns självfallet konflikter inom mig. Samtidigt ändrades något i blicken hos omgivningen när de tittade på mig. Klassamhället handlar inte alltid om ekonomi. Det handlar om att få höras. Författaryrket har gett mig mandat att prata. Och skriva.
När hon dessutom bestämt att det enda som gällde i skrivandet var att gestalta verkligheten så hänsynslöst sant som hon kunde, var det med dubbla känslor mot gamla kollegor som lojalt fortsatte kämpa på den arbetsplats hon hämtat sin inspiration ifrån.
– Det blir en distans när man väl börjat skriva för offentligheten. Även om mitt klassperspektiv är djupt förankrat.
Debutboken hann inte mer än landa på disken innan hon fått epitetet arbetarförfattare, men det gör henne stolt, säger hon idag. Hon vill fortsätta skriva om dem som annars är helt osynliga i vårt samhälle. Ägna sig åt det som särskiljer arbetarlitteratur från annan litteratur. Hon låter allvarlig, det är tunga ämnen vi diskuterar, samtidigt vet jag att skrattet ligger där på lur. Och humorn.
–Man måste placera in lite humor i det dystra ibland.
Sara är idag en ofta anlitad föreläsare, ofta på skolor, bland unga människor på väg ut i arbetslivet. Hon berättar att hon ägnar stor energi åt att ta ner skrivandet från piedestalen och ta bort trösklar som kanske finns hos hennes åhörare som ofta är unga skolelever.
– Jag brukar berätta att min första bok började jag skriva på ett anteckningsblock jag fått av min första chef på äldreboendet. Och att alltid ha en anteckningsbok till hands är nog mitt heligaste författarknep.
Lika viktigt om man vill skriva är att ha en historia. Att ha något att berätta. Att komma ihåg både varför man är där och känslorna kring det. Sara minns kompissnacket på fikarasten, hjälpande händer som sträcktes ut när det blev tungt, men också magkatarren, tidsbristen, minutregistreringen, övervakningen från chefshåll, hårda ord från de äldre, det ryggonda. Och att hon verkar på riktigt ha älskat jobbet.
– Att få hålla en döende i handen är något av det finaste som finns.
Men det är allt omkring som gör det svårt: det tunga, det stressande, det oförstående. Den totala tilliten hos arbetsgivaren att personalen ska känna lojalitet för varandra. Man sjukskriver sig inte hur illa det än är om man riskerar att sätta en kollega på pottan. De som gillar vinstmöjligheter i välfärden vet nog om och kanske till och med kalkylerar in detta.
Hon vill inte skriv någon på näsan, men förstår självfallet hur hon blev ett politiskt redskap redan med sin första bok. Hur heta hennes skildringar var i den begynnande debatten om privatiseringarnas baksida. Hon skickades ut på föreläsningar runt om för att prata om äldreomsorgen och fick möta alla dem vars verklighet hon berört i sina böcker. Svara på alla frågor, alla utbrändhetsberättelser, beröras av tårar från kvinnor som älskat sitt jobb men inte orkat. Det finns med i hennes senaste bok, känslan av att plötsligt befinna sig mitt i verkligheten utan att liksom ha fattat vilka ömma fötter man trampat på. Och drivas av skrivbegär, dokumentationslust. För ofta är ju situationerna kring livets slutskede nästan absurda, på sitt vis.
Men humorn suddar inte ut budskapet. Inte alls. Det är det sorgroligas balans nära verklighetens slutstation. Och på en punkt är hon bestämd. Hon kommer ofta in på det, även när hon är ute och föreläser.
– Vi talar för lite om döden. Och om att vi alla ska bli gamla.
På skolorna får hon ofta tillfälle att tala inte bara om död-en utan om andra stora livsfrågor och rädslor. Ämnen som unga människor gärna ventilerar. Det verkar däremot inte politikerna göra, suckar hon. Och att inte ens politikerna verkar ha insett faran med en nedmontering av äldreomsorgen oroar henne uppenbarligen. Att gamla fortfarande bara är en tärande grupp här i samhället. Det blir bara tomma ord, meningar som att ny energi är på väg. ”Snart kommer alla 40-talisterna att bli gamla, och de har lärt sig att ställa krav.”
– Men de blir också senildementa och vill bara hem till mamma, de får också blodproppar som gör att de inte längre kan utrycka sig så att omvärlden förstår. Det är vi andra som måste ställa krav.
Det som också bekymrar henne är den låga statusen. Många glömmer bort det fina i sitt arbete. Att få höra att ”vem som helst kan jobba inom äldrevården”, att det är en bra plats att kasta in alla unga på utan arbetslivserfarenhet ”så att de lär sig jobba”, att allt ska dokumenteras och kontrolleras. Känslan av förtroende, att få ta hand om äldre i livet slutskede riskerar att gå förlorad. Samtidigt är det en värld hon har älskat, liksom hon har älskat att skriva sina romaner om äldreboendet.
– Att skriva är nästan lika fint som att jobba med de gamla.
NAMN: Sara Beischer.
YRKE: Författare.
BOR: Halmstad.
FAMILJ: Man och två söner.
SKRIVTIPS: Använd dina sinnen. Hur luktar det? Hur känns ilskan? Hur ser rummet ut?
LÄSTIPS: Den senast lästa bästa boken är Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg.
ÖNSKEJULKLAPP: En brödrost.
PUBLICERAT: Jag ska egentligen inte jobba här (2012), Det finns råttor överallt utom på Antarktis (2013), Mamma är bara lite trött (2016).
AKTUELL MED: Jag ska egentligen inte prata om det här, som utkom nu i höst hos Lind & Co.
Arkivet. Ur KLASS nr 4-2018