Intervju ur arkivet nr 4/2016 Text & Foto: Jane Morén
Micke Evhammar har slitit hela livet som byggsmed men också haft ett sidospår, sitt författarskap. Han vet varifrån han kommer, blir upprörd när ord används för att maktpositionera och tycker alla borde läsa Marx Kapitalet. Sedan sexton år tillbaka lever han med kronisk smärta och tycker det är svårare att skriva en överklagan till försäkringskassan än en roman.
Det är första vinterkylan när jag travar från tunnelbanan i motvind mot Micke Evhammar, byggnadssmed, fyrabarnsfar, författare och styrelseledamot i Föreningen Arbetarskrivare. Just nu är han aktuell med en ny roman. I 40 år arbetade Micke i ur och skur på verkstäder, byggen och varv.
– Jag gillade jobbet, arbetsgemenskapen, var i stort sett aldrig sjuk under de åren, men många moment i arbetet som byggsmed är fysiskt påfrestande och sliter ut kroppen. Hade jag varit smart hade jag omskolat mig efter 20 år till något lättare, och det hade jag kanske gjort om jag inte haft mitt sidospår, skrivandet.
Tre romaner har det blivit hittills. Och noveller och dikter i antologier och tidskrifter. Just nu är han aktuell med ett par noveller i Arbetarskrivares senaste antologi Efter oss och den egna romanen Sju dagar i maj. Romanen kretsar kring fyra män på en byggarbetsplats och är en stark nutida skildring av arbetares liv. Bland annat finns flera skildringar av det fysiska slitet, men också av hur lite makt en arbetare har att påverka eller ens kan ha åsikter om säkerheten på en arbetsplats. Micke började fundera på det här redan i unga år och om varför det får vara så, ända tills han en dag bestämde sig för att skriva en roman om det.
– Kanske var det olyckan i Hjorthagen, där två arbetare omkom och en skadades svårt, som fick mig att inse att ska någon skriva om problemen på byggena så får det nog bli jag. Själva arbetet med romanen tog ett år, men påbörjades redan 1998 med en novell publicerad i Byggnadsarbetaren.
Mickes syn på samhället har sin grund i Marx Kapitalet, som han bestämde sig för att läsa i tjugoårsåldern.
– Jag steg upp en halvtimme tidigare varje morgon och läste innan jag stack till jobbet vid femtiden. Varför? Jag ville vässa argumenten, lära mig mer om den politiska riktning jag kände jag stod närmast. Allt det Marx skrev om på 1800-talet kan vi se i samhället idag.
Han menar bland annat motsättningen mellan arbete och kapital.
– Att vi säger arbetsgivare när vi borde säga arbetsköpare. För det är ju det de gör, köper arbetskraft av en arbetare. Istället använder man ordet givare som ger den skeva föreställningen att arbetsgivare ger. Den beskrivningen gör mig alltid arg. Man kan maktpositionera sig genom hur man använder ord.
Micke Evhammar bodde sina första år på övervåningen av ett ruckel med utedass ute i Lissma i Huddinge. När han var fyra flyttade familjen till Trångsund. Pappan arbetade som taxichaufför och mamman som stansoperatris på kontor.
– Det var himmelriket, där bodde vi bra. Utanför fanns en underbar skog som vi var mycket i, minns Micke.
När han var 11 år bytte familjen den idylliska miljön mot Skogås ett par kilometer bort.
– Det var som att helt byta värld. Skogås var tufft. Röjigt. Jag minns det som att vi var alldeles ensamma vi ungdomar, drev omkring i gäng i centrum på kvällarna medan alla föräldrar satt och såg på teve i sina vardagsrum.
Micke började arbeta redan som fjortonåring och när han gick ut nian fanns ett jobb som väntade på honom, han behövdes, hade en uppgift.
– När jag var tonåring fanns det två vägar att gå i livet. Till ett jobb om man hade ordnat något eller upp på berget för att röka brass. Därför blir jag så upprörd idag över ungdomsarbetslösheten. Det snackas en massa om vad som ska göras åt den, men inget görs.
Mickes föräldrar läste mycket, gick ofta till biblioteket.
– Det blev väl mest deckare men jag vet farsan ibland satt och läste någon novell i tidningen och vi brukade lyssna på radioföljetongen Dickie Dick Dickens.
Micke har själv också alltid läst mycket.
– I tjugoårsåldern läste jag Lasse Strömstedts romaner, Veinö Linnas torparserie Under polstjärnan och sedan Ulf Lundell såklart. Han klappar på ett nytryck av Jack som ligger bredvid honom och lägger till: Fan, han hann före att berätta hur det var. Han minns många fina stunder med böcker.
– En sommar tågluffade vi med barnen. En av nätterna tältade vi på ett berg utanför Kalix. Det var ljust hela natten och jag kunde ligga och läsa utan ficklampa. Barnen sov, det var 1979, jag var 24 år.
Han ler och lutar sig tillbaka lite i skrivbordsstolen i alkoven i det stora köket i hyrestvåan i Vasastan i Stockholm där han bor med sin Marie. Deras fyra barn är utflugna sedan några år tillbaka, nu är det bara de två kvar. De har precis bytt till större från en etta, och här och där står inredning som inte kommit på plats ännu. I köket som vetter mot den stora innergården har Micke inrett sitt skrivrum. På väggen fotografier av familjen som han kan se på medan han funderar över orden. Bokhyllor med favoritböcker, hörlurar för att lyssna på musik och en ergonomisk skrivbordsstol med hög rygg.
– Jag kan inte sitta länge och skriva, max 30 minuter, ibland 45, sedan måste jag upp och röra mig.
Det är ryggen som är utsliten, en arbetsskada enligt läkaren. Det har tagit 16 år att få arbetsskadan godkänd. Under denna tid har Micke genomgått flera operationer och han har nekats sjukpenning, även för så lite som 25 %. Allt eftersom åren gick och han fortsatte arbeta blev han allt mer skadad.
– Jag skulle ut och söka mig ett lättare arbete på den befintliga arbetsmarknaden, som det heter, men det är ju helt galet, var finns det arbetet, den arbetsgivare som vill ha mig?
Efter 16 års kamp mot försäkringskassan fick han äntligen rätt, i år.
– Jag var så lycklig att jag grät. Hade jag varit tio år äldre och blivit skadad tio år tidigare då hade det inte varit något snack. Tiderna har förändrats så mycket.
Vi kommer in ett tag på ordet klassresa. Om klassresa betyder att utbilda sig tycker Micke det är en bra grej. Men om klassresa betyder att fjärma sig från sin klass gillar han det inte. Själv har han inte gjort en klassresa menar han, han har redan i unga år känt tillhörigheten starkt och fortsatt knega hela livet.
– Jag har visserligen läst litteraturvetenskap på universitetet. Och nu skriver jag böcker 25 % av min tid, men jag tillhör fortfarande arbetarklass. Man får aldrig glömma sitt ursprung. Mina rötter har jag djupt förankrade i Trångsund, Skogås, min klass, mitt yrke som byggsmed och i min familj.
Micke har svårt att uttala många ord och svårt med stavningen. I skolan var hans uppsatser fulla av rödmarkeringar för stavfel men också för att läraren tyckte han skrev ful skrivstil.
– Man fick inte mycket uppmuntran. Jag har tänkt på det, hur det hade varit om man fått det. Musiken har blivit mitt stöd och min uppmuntran istället. Och Marie såklart.
Sina första försök att skriva något eget gjorde Micke i tjugoårsåldern. Det blev fem sidor i ett kollegieblock, sedan tog familjelivet med alla barnen all tid. Sin första roman, Thick as a brick, som kom 2009 tog det honom tio år att skriva.
– Jag blev refuserad flera gånger men fick lektörsomdömen och jag arbetade om romanen flera gånger.
Han är helt autodidakt när det gäller sitt författarskap. Han har inte gått några skrivarkurser, inte tagit hjälp av några utomstående lektörer, bara läst en massa, skrivit och skrivit om tills han nått fram. Men han vet att hindren och fällorna är många på vägen mot en färdig roman. Till exempel att falla i fällan att låta sig påverkas lite för mycket av en författare man tycker om, så att man försöker härma.
– Det är nog många som gjort så när det gäller Ulf Lundell. Och när det gäller hinder, då finns det miljoner, menar Micke. Han räknar upp teve, Facebook, Internet, ja allt som lockar en att spendera tiden någon annanstans än framför skrivblocket. Själv har han avstått från teve i perioder och han är inte på sociala medier. För Micke fungerar det bäst att skriva lite varje dag
– Regelbundenheten i att skriva två rader om dagen är bättre än att ibland resa iväg för en intensiv skrivhelg. Då har man det man skriver om ständigt färskt i huvudet. Och inspiration ska man absolut inte vänta på, det kan möjligen fungera med dikter.
Att skriva handlar mycket om att komma i stämning. För Micke går vägen dit genom musiken.
– Jag kan sätta på en skiva med Led Zeppelin, Black Sabbath eller Bob Dylan.
Han skrattar till när han nämner Dylans namn. Dylan har ju diskuterats mycket den senaste tiden.
– Vad snopna många blev när nobelpriset togs av en som de flesta känner till.
Micke firar tio år i Arbetarskrivare i år. Medlem blev han efter att ha hittat föreningen på nätet.
– Den är ett bra nätverk. Jag har inget emot att kallas arbetarförfattare eller proletärförfattare. Det kan vara bra att lyfta fram olika sorters litteratur, för mig var det en vägledning i början att hitta passande litteratur, som angick mig.
Men han tycker det är konstigt att det bara gäller arbetarlitteratur, han tycker det borde gälla för all litteratur.
– Det borde heta borgarlitteratur till exempel. För det handlar ju om identifikation, man vill gärna kunna identifiera sig med personerna i romanerna.
Arbetarlitteraturen är viktig att värna.
– Främst för att synliggöra alla de som annars inte uppmärksammas i vårt allt mer märkliga medielandskap, där förnedringsteve står för en stor del av underhållningen och den seriösa journalistiken får det allt svårare att göra sig hörd. Dessutom tror jag att det finns ett stort behov av igenkänningslitteratur, särskilt om man är ovan vid läsande.
Micke beskriver sig som oftast glad och nöjd, han har ett bra liv tycker han. Men runt om i världen sker saker som upprör honom. Han engagerar sig men måste också hålla mycket av allt han reagerar på lite ifrån sig, för att kunna skriva på sina romaner. Men han demonstrerar då och då, senast mot SD i Kungsträdgården.
– En skrämmande upplevelse. Massa poliser och polishästar och hotfull stämning. Högerkrafterna i Europa men också och kanske än mer, klimathotet, gör mig riktigt rädd idag.
Micke vill avsluta intervjun med ett Dylan-citat om vikten av att vara kritisk: You don’t need a weather man To know which way the wind blows.
Sedan måste han upp och röra lite på sig, så inte ryggsmärtan tar över.
NAMN: Micke Evhammar.
FÖDD: 1955.
BOR: Vasastan, Stockholm
BAKGRUND: Började jobba som byggnadsmed direkt efter grundskolan. Styrelseledamot i Föreningen Arbetarskrivare.
PUBLICERAT: Debuterade med romanen Thick as a brick (2009), sedan kom Med Gud på vår sida (2011).
AKTUELL MED: Tredje romanen Sju dagar i maj.
Ur KLASS nr 4-2016