Krönika: Vi har svikit vår plikt

Ur arkivet

Text: Crister Enander

 

”Jag hade tur.”

Det är en tanke som dyker upp med jämna mellanrum. Under de senaste tio åren har det skett regelbundet och med en allt aggressivare underton. Jag tänker, ja, ibland muttrar jag till och med halvhögt för mig själv:

”Jag hade en jädrans tur.”

I det samhälle jag föddes till rådde en växande välfärd. Det var en tid präglad av en obruten framtidstro och – trots svält och krig i andra länder – en tillvaro som genomsyrades av en grundläggande optimism. Det fanns en solid tro på att samhällets utveckling rörde sig mot något bättre, mot ökad rättvisa och jämlikare villkor. Det vara ett förhållningssätt som gick likt en röd och sammanbindande tråd genom hela den svenska samtiden, och även den ekonomiska tillväxten togs för något självklart. Det var inte enbart utslag av ett politiskt ställningstagande. Samtidigt var ideologierna tydliga. Motsättningarna sopades inte under mattan. En idéernas kamp pågick ständigt.

Jag är ett barn av folkhemmet. Om jag sett dagens ljus tio år tidigare hade mitt liv varit ett mycket annorlunda liv. Och om jag fötts idag hade mina villkor varit ännu sämre.

Som arbetargrabb hade mina förutsättningar och möjligheter varit avsevärt sämre tio år tidigare, jag är född 1960. Troligen hade jag inte kunnat studera vid läroverket, än mindre läsa vid universitetet. Jag var en av dem som fick skörda folkhemmets och den sociala ingenjörskonstens frukter – långtifrån alla vara ätbara eller välsmakande, det får inte glömmas bort. Men historiskt sett var detta en unik period i Sveriges historia. Och den skapades via politiska medel. Den formades av människor som var fast beslutna att förändra ett land med från början stora och många orättvisor till ett mänskligare, värdigare och mer jämlikt samhälle. Vägen dit nåddes via en många gånger hård politisk kamp.

 

”Men historiskt sett var detta en unik period i

Sveriges historia. Och den skapades via politiska medel.”

 

Idag är däremot politik något som får de flesta – eller åtminstone många – att genast tappa allt intresse. Man hoppar över den tidningssidan, man byter snabbt kanal på teven. Politik har – med en smått orättvis generalisering – reducerats till ett spel om makten däruppe på samhällspyramidens topp. Ett spel som medborgarna – alltså vi som röstar och utgör själva samhället – lämnas utanför när maktens dörrar slås igen.

Vi har till och med börjat se på oss själva som om vi inte är en del av landets politiska utveckling och beslutfattande. Det är skrämmande. Och i dess förlängning finns en stor fara.

Denna självsyn är inte bara ett hot mot demokratin. Den urholkar demokratin så att risken finns ett en dag återstår enbart en vacker och falsk fasad av ord som plockas fram då festtal ska hållas, och några månader vart fjärde år när ett nytt val närmar sig.

Det inre, det avgörande i demokratins fundament, är idag mer eller mindre murket.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att vanmakten växer. Att missnöjet tilltar. Att föraktet för såväl politiken som politikerna bara blir värre och grövre. De ses inte längre som representanter. De ses som makthavare.

Vanmakten, demolerandet av välfärsstaten och en nyfattigdom som sprider sig och sprider sig snabbt är den grogrund som rasismen får sin näring ur. Utan denna utvecklig vore Sverigedemokraterna otänkbara. De livnär sig på missnöje, grämelse, folkets förakt för de som sitter på pinnen nedanför – för de som har det ännu sämre. Och inte minst frodas den av människors rädsla för den egna ekonomin och en tilltagande känsla av främlingskap i det egna landet.

Men om man tar och vänder på det hela, vad händer då? Politik är mycket mer än partipolitik. Det är en insikt som alltmer har gått förlorad, inte minst genom mediernas ensidiga fokusering på topparnas tuppfäktningar och utspel. Ty politik är samtidigt en väg att tillsammans påverka och förändra. Alla har här ett ansvar att axla.

Tillspetsat uttryckt så börjar politiken med fastställandet av en Dagordning för mötet som ska hållas i en gråmurig tråkig lokal – de ser alla likadana ut, brukar jag tänka. Organisering i olika former och skilda sammanhang är nödvändig.

Har vi – medborgarna, vi som röstar – flytt ifrån det ansvar som demokratin ställer på oss? Har vi flytt från våra politiska plikter? Svaret är dessvärre entydigt. Ja, vi har svikit. Möten är sällan några roliga tillställningar – samtidigt, som en motbild till mötenas tristess, går det att framhålla att arbeta tillsammans för gemensamma mål som man sätter högt skapar en ovanlig gemenskap som är svår att hitta någon annanstans.

Ändå har många fastnat i apati och destruktiv uppgivenhet. Det är ett akut dilemma. Varför engagera sig när det framstår som omöjligt att få sin röst hörd eller sina åsikter att betyda någonting? Men hur ska man med bevarad heder kunna säga att folkflertalet inte har något inflytande när ingen verkar bry sig om att arbeta politiskt? Partierna har på några årtionden förlorat sina medlemmar i rasande takt. Nästan alla politiska möten – som inte innehåller något spektakulärt – är dåligt besökta intill det genanta.

Och, rent konkret, hur många vet idag något om den mest grundläggande mötesteknik? Allt färre och färre.

Förmånen att ha vuxit upp under en så gynnsam period, att under de danande åren ha levt i ett samhälle som medvetet strävade efter de mångas välgång och välfärd, har skapat ett behov av att återgälda vad som en gång var mig givet. Medborgarens ansvar för demokratin och politiken är en fråga som, paradoxalt nog, sällan berörs. Jag känner ett aktivt ansvar för vad som händer. Det är tyvärr tvilling till ett konstant dåligt samvete att jag inte gör tillräckligt. Och där tror jag inte att jag är ensam. Ett hemsökt och plågat samvete kan vara en utmärkt grund för att börja engagera och kanske rentav organisera sig och därigenom bli en fullvärdig medborgare.

Crister Enander

enander@kajen.com

Bild: Mabel Amber, Pixabay

Ur arkivet, tidskriften KLASS nr 1-2016

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *