Debatt!

Aktuellt, nr 3-2018, september. Debattdags! 

Under sommaren har en del viktiga frågor diskuterats, främst på Facebook i föreningens grupp Arbetarskrivare. Starten var en diskussion om artikeln Arbetarlitteraturen visar varför vi ska välja jämlikhet i september (text  2 här i inlägget) skriven av styrelsen för Föreningen Arbetarskrivare och publicerad i Arbetaren den 23 juli. Den artikeln fick många att fatta pennan och tre av rösterna publicerar vi i senaste numret och här. Men vi börjar med en artikel av Magnus Nilsson som han skrev efter att ha läst igenom alla årgångar av KLASS (text 1 här).

Efter dessa texter följer tre stycken svar på  text 2, skrivna av Maria Hamberg, Jan-Ewert Strömbäck och Victor Estby. Vill du också kommentera? Det går bra att kommentera här direkt. Vill du skriva längre, mejla redaktionen.

1. Arbetarförfattarens många ansikten

I höst hålls en litteraturvetenskaplig konferens i Uppsala, med temat ”Vem är arbetarförfattaren?”. Där ska jag presentera forskning om hur man diskuterar den frågan i Föreningen Arbetarskrivare. Därför har jag under de senaste veckorna bland annat läst igenom samtliga utgåvor av Klass.

En intressant synpunkt framförs av Jane Morén i ledaren till förra numret (2/2018). Gynnas eller missgynnas den litteratur som ”som utspelar sig på annan plats än bland över- och medelklassen” av att kallas arbetarlitteratur, frågar hon sig. Och hur ska man förhålla sig till att det är ”de andra” som bestämt sig för att skilja ut ”vår” litteratur från den som inte har någon klassmärkning?

Frågan om huruvida det kan vara ett problem att kallas arbetarförfattare har diskuterats i minst 100 år, och svaren har varierat. Några har protesterat mot att kallas så och hävdat att beteckningen placerar dem utanför den egentliga litteraturen. Andra har sett den som en hedersbeteckning. Ytterligare andra har ibland tagit avstånd från beteckningen, men vid andra tillfällen accepterat eller rent av bejakat den. Och min genomläsning av Klass visar att det är precis så det är inom Föreningen Arbetarskrivare idag. Några är positiva, medan andra är skeptiska. Och några är ambivalenta: de gillar att kallas arbetarförfattare samtidigt som de hävdar att beteckningen kan leda till att de bemöts på ett fördomsfullt sätt av förläggare, kritiker och läsare som har en negativ inställning till arbetarlitteraturen (eller arbetarklassen?).

De som inte vill kallas arbetarförfattare upplever naturligtvis att beteckningen pådyvlas dem av ”de andra” och att syftet är nedsättande. Och sådant har förekommit, exempelvis när Verner von Heidenstam i början av 1900-talet försökte utmåla Strindberg som en proletär tänkare och diktare. Men begreppet proletärdiktare etablerades faktiskt i den svenska litteraturdebatten av arbetarrörelsen närstående kritiker. Och det var tänkt som en hederbeteckning. En av dessa kritiker var Hjalmar Branting, som utnämnde K. J. Gabrielsson, mer känd under pseudonymen Karolus, till vår första riktiga proletärskald. En annan var professor Bengt Lidforss som framför allt lyfte fram poeten Leon Larsson.

Och i Föreningen Arbetarskrivare är det sannerligen inte några andra som håller i taktpinnen. Föreningen organiserar ju dem som själva ser sig som just arbetarskrivare. Dessutom kan föreningen – genom diskussioner, recensioner och, inte minst, genom att publicera litterära texter – påverka vad som menas med begreppen arbetarlitteratur och-författare och hur de ska värderas.

Svaret på frågan om huruvida det är positivt eller negativt att kallas arbetarförfattare är nämligen aldrig givet – det beror på vad som menas med begreppet, och det påverkas i sin tur av vem som definierar det. Här ligger en av Föreningen Arbetarskrivares viktigaste uppgifter.

 Magnus Nilsson, föreningsmedlem och professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet.

 

2. Publicerad Arbetet 23 juli: Arbetarlitteraturen visar varför vi ska välja jämlikhet i september

Litteraturrecensenten Ulrika Milles rekommenderade antologin ”Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar” till ledamöterna i Svenska akademien. Men den fungerar även som en vägkarta inför riksdagsvalet i september, menar Föreningen Arbetarskrivares styrelse.

Nyligen kom vår elfte antologi ut. Temat var arbete. Vi har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar fick en genomslagskraft som var mycket större än vad vi vågat hoppas på.

I Kulturnyheterna, under den infekterade debatten om Svenska akademiens kris, tog antologin plats och blev av litteraturrecensenten Ulrika Milles rekommenderad till akademiledamöterna. Den skulle ge dem lite verklighetsinsyn. Bättre omdöme än så går nästan inte att få.

För foten i verkligheten är inte vad dagens styrande gjort sig kända för att ha. Och nu tappar våra folkvalda röster till nya aktörer med ett oväntat drag under galoscherna.

Plötsligt saluförs åsikter som för en kort tid sedan inte var rumsrena, i dag uppsminkade till helt naturliga inlägg i vardagssamtalen. Alternativa fakta har blivit fakta.

De allra flesta av oss som arbetar och räknas till arbetarklassen kan i dag fortfarande inte per automatik flexa, gå till tandläkaren på arbetstid, få förskottssemester eller friskvårdsbidrag. Vi är fortfarande sjukare, får sämre ålderdom och dör tidigare.

Men ändå står vi nu i begrepp att sluta värdesätta det system som byggt vår nations välfärd. Där framgångsreceptet varit att vi har arbetat solidariskt mot samma mål. För rättvisans skull.

LO-kollektivets stora skara verkar glesna. Flera verkar överväga att lämna en lång och obruten tradition av grupplojalitet. Att ställa upp för varandra. Där vi inte bara trott på att vi ska få det bättre, utan att hela samhället ska bli en tryggare plats att bo på.

Men om vi gör det lämnar vi plats till en orättvis värld. Som blir en farlig värld.  Det vi borde frukta är inte i första hand gängkriminalitet eller islamister utan de marknadskrafter som släppts lösa för att på egen hand värdebestämma allt vi har och behöver, samhällsfaran med att rikedomarna är större än någonsin, men samlade i färre fickor.

Det som ska trygga oss i ett samhälle, vård, skola omsorg är privatiserat och vårt välmående vägs mot vinstkrav.

Nu är det snart val. Och det finns några därute som vill pocka på allas vår uppmärksamhet. Vårt gillande och vår röst. Vi tvingas navigera bland ropen om ett tryggare Sverige, fler poliser och tuffare gränskontroller.

Men vi måste se ett steg längre. Det finns en morgondag. Migrationspolitik är inte svaret på alla frågor och i debatten om asyl och migration saknas det historiska minnet. Ju större de socioekonomiska klyftorna är mellan olika länder, desto mer pratar vi migrationskontroll; och ju mindre de socioekonomiska klyftorna är, desto mer pratar vi fri rörlighet.

Asylen är en av mänsklighetens äldsta inrättningar, äldre än Sverige, äldre än statsväsendet, äldre än kristendomen.

De partier som pekar ut migrationen som det största problemet har skapat en framtid där ideologier som nationalism, rasism och fascism åter kan framträda som försvarbara politiska inriktningar.

Det räcker med att läsa några av bidragen i antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar så får vi facit. Det stavas jämlikhet. När vi börjar tumma på människors värde får vi en otrygg värld. För alla.

Föreningen Arbetarskrivares styrelse: Beata Hansson, Vesna Prekopic, Henrik Johansson, Ludvig Eriksson, Magnus Gustafson, Carola Ankarborg, Anita Edman, Monica Pettersson, Ewa Bergdahl

3. Författare i sin egen rätt 

I ett debattinlägg i tidningen Arbetet skrivet med anledning av det stundande valet uttalar sig Föreningen Arbetarskrivares styrelse i egenskap av styrelse för föreningen och som utgivare av vår senaste antologi. Bara det kan få mig att hoppa till. Hur skulle ni reagera ifall er förläggare använde ert senaste litterära alster i en politisk debatt? Det gäller att hålla isär de olika roller man har för att kunna navigera rätt. Förläggare är förstås liksom alla andra människor en politiskt tänkande individ, men när denne antar ett manus och ger ut det gör hen det i egenskap av förläggare. Ifall förläggaren själv skulle börja använda innehållet i diskussioner blir inte bara texten färgad av förläggarens politiska åsikter, det stänker även på författaren. Och det just på grund av relationen mellan förläggare och författare. Att recensenter eller enskilda personer gör samma sak men utan att vara personligt indragna blir helt annorlunda. Då blir det en tolkning som står för dem och har inget med vare sig utgivning eller författande att göra.

Inlägget är även problematiskt genom att en av redaktörerna som valt bland de inskickade texterna sitter i styrelsen och därmed undertecknat skrivelsen. Jag tror inte för en sekund att redaktörerna haft något annat än de litterära kvalitéerna som grund för sina val av bidrag, men genom att skriva under debattinlägget grumlas det till.

Vilka bevekelsegrunder de 44 författarna haft för att skriva sina texter är nog lika många som individer. Det vi har gemensamt är att vi skriver med ett klassperspektiv som varken är överklass eller det litterärt absolut vanligaste: medelklass. Men hur vi uppfattar ett sådant är återigen individuellt. Några anser säkert, likt Ivar-Lo, att litteratur måste ha tendens, andra kan tycka att litteratur, genom att beskriva verkligheten, låter människor tänka själva och fundera över sin egen och andras situation. Men när några av författarna står som undertecknare, i egenskap av styrelse för föreningen i ett debattinlägg inför valet, och argumenten för innehållet i inlägget är texterna i antologin, då blir samtliga författare inblandade.

Min kritik utgår inte från att jag tror att medlemmarna i föreningen är rädda för att associeras med arbetarrörelsen, dess partier eller organisationer. Tvärtom så tror jag den övervägande majoriteten av oss aktivt försöker främja ett arbetarperspektiv i politik och samhälle. För många av oss var/är det ojämlika samhället, de orättvisa arbetsförhållandena, kort sagt det sätt på vilket klassklyftorna manifesteras, en av anledningarna till att vi började formulera oss litterärt.

Arbetarlitteraturen skiljer sig från annan litteratur genom perspektivet. Vi ser samhället underifrån, från där vi står. Borgerliga recensenter, litteraturvetare och förstå-sig-på-are har ända sedan de första arbetarförfattarna lyckades publicera sig försökt förminska oss genom att etikettera oss just som arbetarförfattare. Likt kvinnliga författare eller invandrade författare utgör vi en undergrupp, mindre viktig, mindre litterärt intressant än de verkliga författarna, de som avses när det talas om Författare. De som inte behöver ett epitet som förled för att förklara vad slags litteratur de åstadkommer eftersom det är Litteratur. Det vi åstadkommer är arbetarlitteratur, invandrarskildringar och förortslitteratur vilket betraktas som apart och exotiskt, utanför det ”normala”. Något som därför inte inkluderas i en offentlig diskussion kring existentiella frågor.

Men just denna skillnad, perspektivet, gör vår grupps formuleringar till viktiga bidrag i en samhällsdebatt. De arbetare som lyckas uttrycka sig konstnärligt gör skillnad. Kanske inte omedelbart men i det långa loppet. Våra röster tillför något till förståelsen av vilka som bor och ingår i samhället. Varje enskild röst som klarar av att tränga igenom bruset av borgerlighet förtjänar uppmärksamhet och uppmuntran. Det är viktigt, livsviktigt faktiskt, för individen självt men för hela kollektivet att dessa röster kommer fram. Det gör något med människor när deras dagligt upplevda verklighet blir offentlig. Konst har makten att sätta strålkastaren på det osynliga. Men samtidigt som jag säger det är det lika viktigt att låta konstnären vara suverän i sitt skapande, det må vara bokstäver eller olja på duk, skulpturer eller musik. Läsaren, betraktaren, lyssnaren får fritt tolka det som åstadkommits. Men vi själva ska inte börja tala om för publiken hur våra verk ska uppfattas, då gör vi det den borgerligt litterära akademin alltid gjort med oss. Vi förpassar oss in i den fålla där de vill att vi ska vara.

Det är inte relationen till arbetarrörelsen jag vänder mig emot. Den springande punkten är vem som stöder vem.

I valrörelsen 2014 deltog jag i egenskap av medlem och författare i Föreningens turné i ABF:s regi under rubriken: Vi äger orden. Jag var lite tveksam till att delta men kom fram till att det var litteraturen som stod i centrum, inte ”valpolitik”.

Det finns flera argument för att vi som författare måste stå självständiga i förhållande till ett stöd från arbetarrörelsen. Ett är att det inte alltid är helt pålitligt.

Ta Brunnsviks bibliotek som exempel. Där fanns den enskilt största bibliografiska samlingen av arbetarlitteratur. När LO sålde Brunnsvik lovade man att ta vara på den litterära skatten, men den står fortfarande inlåst i plåtcontainrar oåtkomlig för intresserade.

Ett annat argument för att inte låta oss bli beroende av välvilliga mecenater är att stödet kan vara, eller bli, villkorat. När Ivar-Lo kom ut med Godnatt Jord tog arbetarrörelsen direkt avstånd från den och gav en person i uppdrag att skriva en motskrift, som fick heta Godmorgon jord! Ivar-Lo hade försökt få boken utgiven på arbetarrörelsens förlag Tiden men blivit refuserad.

Kurt Salomonsson, som arbetat som gruvarbetare i Laisvall i Västerbotten, kom 1956 med romanen Grottorna. Den tegs ihjäl av den etablerade arbetarrörelsen, delvis för att Salomonsson var organiserad syndikalist. Men lika mycket på grund av att skildringen av villkoren i gruvan inte gick ihop med den socialdemokratiskt förda politiken. Det dröjde till 1989 innan han blev belönad med Ivar-Lo-priset.

Just fallet med Salomonsson visar på ännu en viktig principiell fråga. Att inte blanda ihop författarens personliga åsikter med vad denne skriver. Det leder till inskränkt läsning.

Ett annat exempel på det kan vara Vargas Llosa. Han är ärkereaktionär, har ställt upp som presidentkandidat för ett mycket konservativt parti. Men inte desto mindre är många, många av hans böcker skildringar av det peruanska klassamhället med både empati och medkänsla för utsatta och fattiga människor. Eller jämför med diskussionen när Mo Yan fick nobelpriset i litteratur. Han hade uttalat sig till stöd för Mao och den kinesiska revolutionen, och ingick i styrelsen för det kinesiska författarförbundet som utesluter dissidenter, men hans litteratur! Det är fantastiska skildringar av ett väldigt splittrat och klassdominerat samhälle.

Maria Hamberg, föreningsmedlem och författare


4.  Arbetarlitteraturen vilar på två ben

Det brukar heta, mycket träffande, att den svenska arbetarrörelsen har två grenar, den politiska och den fackliga grenen. Under olika perioder turas de båda grenarna om att sätta agendan.

På motsvarande sätt är det rimligt att påstå att arbetarlitteraturen vilar på två ben, dels perspektivet (klass- eller underifrånperspektivet), dels självständigheten.

Perspektivet är okontroversiellt i den här diskussionen. Men frågan om självständighet kan vålla meningsmotsättningar. Reaktionerna på debattartikeln i Arbetet är ett tydligt exempel härvidlag.
Artikeln har valmanifestets alla kännetecken även om den, tack och lov, är mer principiell och inte har detaljkrav, som valmanifest brukar ha. Artikeln är inte undertecknad av några enstaka författare eller styrelseledamöter utan av hela styrelsen, namn för namn. Digniteten kan knappast bli större, syftet kan knappast bli tydligare.

Varför är det problematiskt?

Jo, det har att göra med självständigheten, föreningens självständighet och arbetarlitteraturens autonomi.

I samma ögonblick som föreningen eller litteraturen uppfattas ta ovidkommande, politiska hänsyn riskerar den att tappa förtroende hos läsare och publik. Någonstans finns det en gräns där författaren inte längre uppfattas som författare, utan som propagandist.

Journalister, forskare, vetenskapsmän sätter en ära i att verka självständigt, att inte vara talespersoner för någon rörelse. Detsamma torde gälla författare, skrivande asfaltläggare, musicerande barnskötare eller målande konduktörer. Kulturens kärna kommer först. Detta inte sagt för att ringakta valarbete. Men det hör hemma i ett annat sammanhang.

De arbetarförfattare som åstadkommit särskilt långlivade verk är mycket riktigt de som tiden inte lyckats sätta politiska etiketter på, till exempel Upton Sinclairs ”Vildmarken”, Folke Fridells samlade verk, Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”, Kristian Lundbergs ”Yarden”, Kerstin Ekmans ”Häxringarna”. Det finns naturligtvis fler sådana verk, men listan hittills bör räcka som illustration till min övertygelse: Arbetarlitteratur och dess estetik lever längre än politiska programförklaringar.

Jan-Ewert Strömbäck, föreningsmedlem, författare och journalist

 

5. Vi ingår i ett sammanhang

Att det finns en förening med både ickeetablerade skribenter och proffsförfattare, en förening som funnits i nästan trettio år och dessutom växer i medlemsantal, verksamhet, betydelse och styrka, är anmärkningsvärt. Att samla ensamskapande individer i en förening är nog svårt. Att samtidigt samla dem kring en gemensam inriktning är ännu svårare. Jag citerar från Föreningen Arbetarskrivares hemsida:

”Vi skriver om arbete och kärlek, om samtal vid matbord och på arbetsplatser, om timanställningar och papperslöshet, om övertid för vissa och uppsägning för andra, om att inte kunna ta semester, om att hamna i ett Fas3-projekt. Men det kan också handla om att känna något av livets goda, om stunder av gemenskap och lycka. Vi skriver om arbetet och om livet som inte syns i vanliga medier annat än i undantagsfall. Du som själv berättar, skriver eller vill skriva ner dina och andras berättelser, du är välkommen i vår förening [– – –] Vi behövs i dagens samhälle och Du behövs hos oss!”

Att sedan få solitära, framgångsrika proffsförfattare att inse att de med sitt medlemskap och sin medverkan i föreningsarbete, antologier och författarturnéer ingår i ett sammanhang med en gemensam inriktning och i en gemenskap, är kanske svårast av allt.

Victor Estby, föreningsmedlem och författare

 

Styrelsen svarar …

Vi i styrelsen har fått kritik för en debattartikel (Arbetet, 23/7 -18), som vi har skrivit inför det stundande valet. I artikeln för vi fram Föreningen Arbetarskrivares senaste antologi, som ett exempel på den helhetsberättelse kring klassamhället som bidragens mångfald visar på. En del av kritiken består i att vi blandar ihop litteratur och politik, att vi rör oss bort från konstens autonomi. Men också att några av styrelsens medlemmar finns med som författare i antologin.

Att vi som styrelse sätter ned foten ideologiskt måste ses mot bakgrund av att vi befinner oss i en allvarligt tillspetsad politisk situation. Läget kräver att vi talar ideologi, och det är bland annat i litteraturen som den blir synlig. Men man skulle kunna se det som att vi i styrelsen har kidnappat antologin, och alla enskilda författare som ingår i den, och använt ett kritikerhyllat och mångfasetterat skönlitterärt verk för att göra en politisk poäng till valrörelsen. Det har inte varit syftet med den skrivna artikeln. Vi anser att vi som styrelse bär ansvar för det som föreningen gemensamt skapat. Vi agerar därför som styrelse tillsammans och utifrån gemensamma beslut, och vi är en enhet där inte bara en agerar utan vi alla.

På en punkt i kritiken jämförs vi med en förläggare som vill plocka politiska poäng på sina författare. En viktig skillnad i detta är att vår roll som styrelse skiljer sig avsevärt från den traditionella förläggarens. Vi har, med undantag för den styrelsemedlem som varit en av antologins redaktörer, inte valt ut något av bidragen, vi har inte påverkat innehållet på något sätt, vi har inte haft några krav på att marknadsanpassa innehållet i tron på en högre ekonomisk avkastning. Vår roll är enbart att besluta att en antologi ska ges ut med medlemmarnas texter. Samtidigt anser vi oss ha ett politiskt syfte med föreningen, där vi värnar om underifrånperspektivet på klassamhället.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi är en fristående förening. Vi är inte bundna till någon ideologi även om vi vill föra ideologiska diskussioner. Föreningen har ett samarbete med ABF rörande tidskriften KLASS, där de hjälper oss med distributionen. Utöver det står vi fria från alla arbetarrörelsens organisationer. Vi är varken socialdemokrater, syndikalister eller kommunister. Det är i detta vi ser föreningens styrka. Vi finns till för författarnas skull, för de oetablerade och etablerade. Det finns inga krav på att våra medlemmar ska ha några specifika åsikter eller följa något program, utan det gemensamma för vår förening är att vi vill skildra klassamhället och vårt syfte är att främja arbetarlitteraturen därför att vi tror på dess kraft att påverka och dess behov av att spridas och synliggöras. Vi vet att styrkan ligger i kollektivet och inte i den enskilde författarens eller skribentens agerande.

För Föreningen Arbetarskrivares styrelse

Ewa Bergdahl, ordförande

 

Publicerad i KLASS 3-2018 (ute 15 september) Beställ ett lösnummer eller prenumerera på 4 nr för 200 kr.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio − 7 =