Dikta på nytt språk

Ur arkivet nr 4/2017 Intervju Mötet med Anamarija Todorov

Hon har levt större delen av sitt liv i Sverige. Hon har ett utseende som gör att hon kan tas för svensk. Men när hon öppnar munnen kommer frågan, ”Varifrån kommer du?” Kanske är det därför hon tagit till skrivandet. Där är hon bara Anamarija Todorov, poeten. Och ingen tänker geografisk bakgrund när man läser hennes senaste diktsamling Fröken Forever.

Text: Beata Hansson

Vi sitter i Anamarija Todorovs kök i Bro. Hennes hem sedan hon flyttade till Sverige 1981.

– Det här är en del av miljonsatsningen av bostäder i Storstockholm. En typisk förort på många sätt, men med ett eget kulturliv. Jag är medlem i ”Upplands Bros poetiska sällskap” där jag ofta testar mina nya texter. Men även Föreningen Arbetarskrivare har ju varit viktig för mig och jag har medverkat i ett par av dess antologier.

Den första diktsamlingen Brytningen som kom ut för ett par år sedan var lite av ett experiment, anser Anamarija.

– Det handlade om att lämna ett språk till förmån för ett annat. Jag försökte knyta ihop min bakgrund helt enkelt.

Anamarija beskriver Brytingen som en väg att erövra ett nytt språk och ”som en misslyckad invasion där modersmålet ligger i bakhåll.” Bokens dikter saknar inte krigsmetaforer. För även om hon har bott här sedan långt före Balkankriget, är historien viktig för hennes identitet. Hon säger att hon hela tiden levt ”i skuggan av andra världskriget.” Känslan i den första diktsamlingen är att hon fortfarande har en fot i ursprunget, samtidigt som hon är redo för ett kliv in i det nya.

Fröken Forever som ligger mitt på matbordet idag, bland kaffekoppar och smörgåspålägg, är till utseendet en studie i vit elegans med titel i guldskrift. Insidan beskriver den färgglatt brokiga förskolan, bland galonbyxor, torkskåp, haklappar, ivriga röster och snoriga näsor att snyta.

För en förskollärare handlar det om att räcka till för alla, ha kunskaper i de mest skilda ämnen, egenskaper som sträcker sig långt utanför lugn och tålamod, simultanförmåga och en stor portion emotionell intelligens. Utan kärlek till livet och barnen står man sig slätt, inte minst i en förskola. Men boken är också en kritik. En varning uppåt. Allt härinne bygger på en lojalitet som tas för given och inte alla makthavare förstår värdet av.

– Jag läste Jenny Wrangborgs bok Kallskänken och blev så imponerad. Och inspirerad. Jag tänkte att om hon kan göra sin köksmiljö intressant så vill jag pröva om jag kan göra samma sak med min arbetsmiljö på förskolan.

Att vara poet skiljer sig från att vara ”vanlig” författare anser hon. Man kan inte bara sätta sig ner vid datorn och plikttroget skriva sina sidor, som många skönlitterära författare gör. Att skriva poesi är att vara beroende av inspiration. Till exempel från sitt arbetsliv.

Men det kanske också handlar om förmågan att se poesin i livet. Att exempelvis notera det fina och roliga, som händer mellan inskolning och avslutning på en förskola. Och kunna sätta ord på det.

Språket är en central del av diktandet. Jag kan inte sluta fascineras av hennes lekfulla hantering av svenskan, en ton som ändå känns konsekvent och stilsäker, nydanande utan att bli obegriplig. Att skriva poesi handlar för henne inte om att hon vill vara djup. Tvärtom vill hon vara begriplig.

– Grejen med poesi är ju att den ska kunna förstås.

Men även om de skrivna orden obehindrat flyter fram är hennes talade svenska inte perfekt. Hon säger att det fortfarande är en barriär mellan henne och ”det svenska”. Att hon bryter stör henne. Och uppenbarligen även andra. Så fort hon öppnar munnen, kommer följdfrågan ”Varifrån kommer du?”

– Helt naturligt, det är ju så man frågar. Man vill ringa in den man möter. Men jag vill inte bara vara en kvinna från Kroatien. Jag känner mig mest som poet.

Faktaruta.

Namn: Anamarija Todorov

Yrke: Förskolelärare

Familj: Man, tre vuxna barn, tre barnbarn

Bor: Upplands Bro utanför Stockholm

Senast aktuell med: Fröken Forever, diktsamling, Rastlös förlag

Bästa boken: Isaac Bashevis Singer, Trollkarlen från Lublin