Sista ordet av Ellinor Torp
Ur arkivet KLASS nr 2-2018
”ADHD-människor! Klart man måste få göra sig av med dem.”
I rättegångspauser är det bra att röra sig mellan parterna, med stora öron. I det här fallet var det en åhörare från vår största arbetsgivarorganisation som sa vad hen egentligen tyckte och tänkte om socialsekreteraren som tog sitt liv dagen då kommunen skulle avskeda honom. Det blev Sveriges första och hittills enda rättsfall där själen tagit stryk av bristerna i arbetsmiljön. Märkligt kan tyckas när problemen skär genom snart sett alla branscher och kostar oss skattebetalare miljarder. Begär ut din egen kommuns utköp och se hur många som trollats bort för att de varit obekväma eller ifrågasatt för mycket.
När jag samlade fakta till boken om socialsekreteraren Lasse hittade jag underlag till minst ett tjugotal andra böcker. Där var poliserna i min egen barndomsstad Kalmar som satt och grät på sina rum, frisörerna som mobbades sönder och samman av ett ledarskap som byggde på utfrysningsmetoder. Där var barnmorskorna som kissade ner sig för att de inte hann på toa. Där var rektorn i en grannkommun till den stad jag själv vuxit upp i som gavs som bete åt medierna efter en skolflickas död. Den enda som gjort något för flickan målades ut som syndabock vid en presskonferens så att resten av kommunen kunde gå fri. I likhet med Lasse såg han ingen annan utväg än att ta bort sig själv. I dag är rektorn invalidiserad och oförmögen att någonsin kunna jobba igen.
I arbetet med boken träffade jag också undersköterskan i samma lilla jämtländska kommun som Lasse. När hon kastades ut av arbetsgivaren började hon jobba ideellt för att hjälpa de flyktingar staten och kommunen misslyckats med. För det blev hon tillsagd på skarpen och förbjöds arbeta vidare.
”Mamma, hur länge har du jobbat för den här kommunen egentligen?” frågade dottern som följde med undersköterskan till ett möte med HR-avdelningen.
”Sjutton år.”
”Då kan du lägga dig på golvet här mamma så kan de pissa på dig också.”
I samma kommun mötte jag också tolken som det spridits illvilliga rykten om och som i likhet med Lasse och undersköterskan tvingats bort. Det kostade skattebetalarna två miljoner kronor när Arbetsdomstolen stack hål på anklagelserna som rena rykten.
De människor som avrättas i tjänsten har en sak gemensamt: De brinner för sina yrken. Därmed kan de bli ett hot mot budgeten. De väljer människan framför ekonomin.
På en marknad köpte jag en gång ett tjockt stearinljus där det stod Brinn brinn. Det har sedan dess stått vid mitt köksbord för att påminna mig om att skala bort idiotiska styrsystem som släcker elden. För vad jag lärt mig efter att ha jobbat med arbetsmiljöfrågor i många år är att de människor som avrättas i tjänsten har en sak gemensamt: De brinner för sina yrken. Därmed kan de bli ett hot mot budgeten. De väljer människan framför ekonomin. De jobbar kanske lite utanför ramarna ibland. Men ingen kan anklaga dem för att inte utföra sin profession. De brinner och försvinner. Jag tillhör själv kategorin. I perioder går jag så helt upp i mitt jobb att jag kan hamna på kant med chefer. När vd:n för en tidigare arbetsgivare stod och sa inför redaktionerna att vi skulle göra ”good enough content” höll jag på att gå i taket. ”Lagom journalistik?!”
Jag hann aldrig möta Lasse i livet även om det känns som om jag kom honom nära genom hans förunderligt starka familj och stolta storpudeln Ängla som mot slutet var den enda han orkade prata med. Så mycket av Lasse förstod jag att han aldrig någonsin tänkte låta ett strikt budgettänk gå före ett människoliv. Han hade en gång utbildat sig för att hjälpa unga missbrukare komma på rätt köl igen och enträget höll han fast vid sin profession. För det straffades han när kommunpolitikerna tillsatte ekonomiskt sinnade chefer. I täten för gör-dig-av-med-obekväma-medarbetare-mobben finns ofta HR-chefer. Jag har medan jag skrivit mina böcker och artiklar i ämnet ställt mig frågande kring deras roll.
HR – human resources. Mänskliga resurser.
I de fall jag följt har dessa HR-chefer inte alls pysslat med mänskliga resurser. De är välutbildade i ekonomi och arbetsrätt, men verkar inte ha en enda poäng arbetsmiljökunskap.
Lasse vägrade sluta utföra sin profession. För det straffades han. Erkänt duktiga yrkesutövare, hårt arbetande, men mot strömmen ibland. ADHD-människorna, arbetslivets dumpbarn, originalen, sorteras bort i dagens slimmade
arbetsliv. De ryms inte längre. Är det så illa? I dagens anorektiska organisationer trängs de mest professionella ut? Brinn och försvinn.
Ellinor Torp, född 1977, är bosatt i Stockholm och reporter på Dagens Arbete. Författare till Jag orkar inte mer: när jobbet skadar själen och Döden på jobbet (Båda Atlas förlag)
Ur KLASS nr 2-2018