Magnus Nilsson- Arbetarlitteraturen borde läsas som en avvikelserapport

Magnus Nilsson Foto: Torgny Karnstedt

Arkivet. Nr 2-2015. Porträtt.

Text & Foto: Torgny Karnstedt

Navigatorn i min bil leder mig till Östra Varvsgatan 11 i Malmö. Magnus Nilsson möter mig på parkeringen utanför Malmö Högskola. Han är klädd i grå tröja, blåjeans och har ett yvigt skägg. På avstånd påminner han om den socialistiske agitatorn August Palm. Inte så tokigt kanske med tanke på att Magnus är en landets främsta kännare av arbetarlitteratur och välkänd för att predika läsandets lov. Att mötet äger rum i den stad där den forne skräddaren höll sitt första föredrag om socialismen på svensk mark känns stilenligt, men Palm hade antagligen inte en T-shirt med fotbollslagets Colchester Uniteds logga. Det har Magnus.

Magnus är professor i litteraturvetenskap. Han var 30 år när han 2005 mottog Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Han forskar i och undervisar om arbetarlitteratur, om litteratur och klass. Har skrivit böcker i ämnet, varit med och redigerat antologier samt publicerat ett stort antal vetenskapliga artiklar.

Jag är nyfiken på varifrån hans intresse för arbetarlitteratur kommer.

– Efter att ha läst litteraturvetenskap anmälde jag mig till forskarutbildningen utan att inse att man skulle skriva en doktorsavhandling. Jag fick välja mellan att hoppa av eller stanna kvar. Jag valde att stanna. Tog ett ämne som jag kunde stå ut med i flera år. Ivar Lo-Johanssons statarromaner hade gripit mig mest av allt jag läst. Det var tjocka böcker som handlade om saker som jag brann för. Klass och politik. Ganska snart upptäckte jag att det var ett ämne som flera andra doktorander tyckte var ett skitämne, vilket sporrade mig oerhört.

När läste du Ivar Lo första gången?

– På högstadiet. Jag hittade böckerna i farfars bokhylla, men jag var en flitig låntagare på biblioteket också.

Efter studenten läste Magnus om flera av böckerna och fann att de fortfarande var mycket starka. När hans avhandling var klar hoppades han att den skulle nå bortom institutionens väggar.

– ABF och LO borde hoppa och jubla då mitt ämne var angeläget. Men det var inte så mycket drag i arbetarlitteraturen då.

Av det överblivna materialet skrev han boken Arbetarlitteratur, som kom ut 2006. Hans intresse för ämnet har inte minskat med åren.

– I början tänkte jag att jag inte vill bli som en hund som bara kan ett trick. Men det finns så många olika författarskap och tidsperioder inom mitt ämnesområde. Jag har en hel värld att ösa ur. Genom att ta del av nya författarskap griper mitt arbete in i dagens samhällsutveckling.

Magnus oroas dock över att arbetarlitteraturen lätt marginaliseras.

– När Kristian Lundberg gav ut Yarden var det få som brydde sig. Det var först när han fick Ivar Lo-priset tidningarna skrev. Arbetet, tidigare LO-tidningen, har varit ett undantag.

Magnus gläds åt Föreningen Arbetarskrivares verksamhet. Inte minst uppskattar han antologierna. Han använder dem flitigt i sin undervisning och har svårt att förstå arbetarrörelsens bristande intresse.

– De borde köpa in en miljon exemplar och ge till medlemmarna. Det skulle ge betydligt bättre resultat än pengarna de villigt kastar ut på diverse tankesmedjor. Rörelsen tog inte Ivar Lo till sitt hjärta förrän han blev hyllad av borgerligheten. Liknande tendenser finns i dag. En viktig skillnad är att arbetarrörelsen är mer kulturfientlig nu än tidigare. Om man inte tyckte om Ivar Lo förr så hade man i alla fall en uppfattning om hur han skrev. Man läste honom. I dag läser man inte sina författare i nämnvärd utsträckning.

Magnus får något mörkt i blicken när han tänker på hur arbetarrörelsen hanterade det stängda biblioteket på Brunnsviks folkhögskola, en gång rörelsens bildningshögborg.

– Att de vräkte böckerna i en sopcontainer är pinsamt. De borde vara stolta men är uppenbart rädda för sin egen historia istället för rädda om den.

Vad är det som är så skrämmande?

– De vill inte verka mossiga. Högerkrafterna i samhället beskriver arbetarrörelsens samhällsbygge som något gammalt och otidsenligt. Moderaterna profilerar sig som det nya arbetarpartiet. Att alla stirrar på framtiden och glömmer bort vår historia är djupt olyckligt. Arbetarlitteraturen är en viktig källa till förståelse av samhällsutvecklingen. De böcker min farfar hade i sin bokhylla stod ju där för att någon hade sagt att de var viktiga böcker som man borde läsa. De gav upphov till tankar om hur man kunde bygga ett bättre och mer jämlikt samhälle. Det fanns ett bildningsarbete inom arbetarrörelsen, inte minst i fackföreningsrörelsen. Trots att man hade det fattigt och besvärligt tog man sig tid att förkovra sig och avsatte resurser på kulturen.

Vad hindrar organisationerna från ett sådant bildningsarbete i dag?

– De är för defensiva. Spelar hellre innebandy än ordnar en bokcirkel. Men det är minst lika viktigt att man kan läsa och tänka som att spela innebandy.

Magnus tycker det är trist att hans kunskaper inte tas tillvara av rörelsens ledning. Det är främst IF Metalls kulturdamer som visat intresse. En annan syreficka har varit Boken på arbetsplatsen. Bland facktidningarna inom LO anser han att Mål & Medel sticker ut, liksom en liten personaltidning som Seko i Västra Götaland ger ut, På Alla plan. Men det är undantag. På fackliga grundkurser anses frågan om litteratur oväsentlig för att inte tala om högre upp i organisationerna.

– De anlitar heller en konsult som ska hitta på en ny logga. Men vill man förändra samhället måste man få med sig många människor, tänka tillsammans och kritiskt. Då är litteraturen bra. Samla ihop alla idéer och drömmar som andra tänkt och gestaltat. Läs, reagera och prata. Skönlitteraturen är en gigantisk tankesmedja. Förr verkade professionella intellektuella i samarbete med fackföreningen och enskilda medlemmar. Det var en folkbildande verksamhet. Ur sådant föds politik. Så borde det vara i dag också.

Magnus understryker att litteraturen är framtidsinriktad, fantasirik och utopisk, entusiasmerande.

– Att leva kan vara jättejobbigt, att avgöra vad som är stort och smått, viktigt eller oväsentligt, men när man läser en berättelse eller dikt så synliggörs världen genom att man skär ut eller förstorar något. Gunno Dahlstierna beskrev på 1600-talet månen som: Himlens silvervårta. Det är gångbart än i dag som exempel. Det hjälper oss att se månen på nytt sätt.

Magnus menar att dagens politiker borde läsa betydligt mer av sin samtidslitteratur och nämner poeten Jenny Wrangborg.

– Det är få poeter som når hennes upplagor i dag. Andra författare som märks är Kristian Lundberg och Susanna Alakoski men det finns så många fler att upptäcka och läsa. Dessa tre har alla blivit krönikörer i fackpressen men deras huvudsakliga område är att skriva böcker som vi bör läsa och diskutera. Nu blir de röster i spalterna för att de blivit kända, men vi behöver läsa författarna på djupet och vi behöver en fackpress som ägnar sig åt litteraturkritik också. Någon sådan finns överhud taget inte längre.

Kan en bokcirkel för fackföreningsledarna vara en möjlighet att ändra synen på litteraturen värde?

Magnus ler så skägget klättrar upp mot öronen.

– Ivar Lo skällde på fackföreningens toppar och liknande dem vid kannibalhövdingar i Kongo när det gällde kulturen. Det kanske är taskigt mot kannibalhövdingarna. Men det borde ligga i fackföreningsledarnas intresse att vilja förändra den bilden, att värdesätta litteraturen, inte skryta med att de är obildade. Särskilt med tanke på att så många yngre killar och män i dag har svårt att läsa och tillgodogöra sig vår förnämliga litteratur. Tidigare ledare som Wigforss, Erlander och Palme och Sträng var alla belästa och goda förebilder. Nu ska man läsa så lite som möjligt. Man slarvar bort något som är unikt och viktigt. Det finns inga andra länder som har en så stark, bred och erkänd arbetarlitteratur som Sverige. Arbetarrörelsen borde använda sig av den. De kan börja med Det arbetande folket.

Magnus framhåller att alla samhällsomvandlingar senaste århundrandena alltid har föregåtts av en intensiv bokflod, såsom vid Franska revolutionen. I Sverige förde författarna upp viktiga frågor på dagordningen, spred idéer och gav folk ett språk för att beskriva orättvisor. Det var en växelverkan mellan litteratur och politiska initiativ.

– Tidigare har politiken ofta dragit med sig litteraturen, nu är det författarna som försöker dra med sig politiken och då borde politikerna släppa på bromsen. Det som i dag sägs i litteraturen är mycket mer intressant än det som kommer från riksdagen och fackföreningarnas ledare. Mycket mer utopiskt, visionärt och en mycket skarpare samhällsanalys. Arbetarlitteraturen borde läsas som en avvikelserapport. Vad är det som felar, som fattas? Idéerna finns där liksom förmågan att entusiasmera. Det är viktigt att våga se verkligheten, men också att odla tankar och idéer om hur det skulle kunna vara.

Vad ser du för tendens i arbetarlitteraturen i dag?

– Tjänstesektorn har fått fler skildrare och att det är fler kvinnor som skriver arbetarlitteratur i dag. Vi ser en poesiboom också. De yngre avantgardeförfattarna intresserar sig för klassamhället och tidigare författare som Ivar Lo. Det finns en mångfald i perspektiven som gör arbetarlitteraturen rik och dynamisk. Somligt är svårt och avancerat men inte ogenomträngligt. Det känns som om det väller fram nya berättare och berättelser. Det var länge sedan det var sådant drag i arbetarlitteraturen som nu men den kunde gott få mer uppmärksamhet. Att satsa på kultur och bildning stärker människors självkänsla och det gör människor klipskare och mer välartikulerade och är det något vårt samhälle behöver så är det mer klipska, välartikulerade och civiliserade människor.

Utanför den forna Kockumsbyggnaden skolan är inrymd i ser vi solen slukas av Öresund. De sista strålarna klättrar våning för våning uppför Turning Torsos skruvade fasad. Magnus berättar att han kommer att få en ny vy snart. Högskolan ska flytta till nya och mer ändamålsenliga lokaler nära Centralen. Det ska bli spännande att se vilket ljus som kommer att kastas över vår litteratur och vårt land från institutionen framöver. Möjligen blir det även några nya artiklar om ett annat av Magnus stora intressen, Heavy Metal. Ett är säkert, de kommer att innehålla politik och klass.

(KLASS nr 2-2015)

1 reaktion på ”Magnus Nilsson- Arbetarlitteraturen borde läsas som en avvikelserapport

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *