Dikt – VID GROPENS RAND – av Katja Palo

DIKT Katja Palo

Älskling,

hålet i marken

tomheten inuti

stängslet som dyker upp

var jag än vänder mig

stängslet som viras

till en snara kring din hals

hålet i min blick

skogen i dina lungor

«

här är berget

du säger det tillhör ingen

allt hör ihop

det ska bli vårt

kan vi komma med skattepapper kan vi komma med hackor

du som vandrat varje stig

du som saknar ord för krig

visa oss var det finns,

det som finns inuti.

«

vi har kommit ur en vision som aldrig var vår

den ska vi staka ut

en ny värld är det vi konstruerar

Storbritannien och tillbaka

malmbanan tur och retur

den här drömmen går inte av för hackor:

bergets fot eller avgrundens rand.

«

dom sa: det här är bergets topp, en grop.

kan vi gräva här kan vi också leva här

Malmfälten en åker

nån sa: bygg inte här

dom sa: vi har redan byggt utifrån evighetens princip

alltets oundvikliga sönderfall

«

vi byggde våra hem av papp på bergets topp, i sprickans mitt

är ett hem ett hem även om det rasar ner i en grop?

dessa hem och dessa fallgropar

dessa oceaner av ögonbindlar

malmenmåstebrytasförattsamhälletskaöverlevaåsamhälletmåsterivasförattmalmenskakunnabrytas

«

maskineriet oljat

banden rullade

ingenjören mätte

det fanns en gång en mening som nu grumlats

det fanns en kaffekopp: vi fick inte dricka den tillsammans

det fanns ett verkstadsgolv, vi sa: vi sätter oss

utan oss stannar allt

i utkanten en tystnad.

«

vid gruvkanten en ocean.

gropens kant, nattens barn.

det är för lätt att säga helvetesgap.

älskling doppa foten din,

luta dig fram

stirra ner i oändlighetens nav

«

älskling, jag minns när jag var ny på skiftet, de frågade:

nå vems flicka är du?

jag vet att jag är en dotter men inte vems

en dotter som står med fötterna vid en avgrund

det är svindlande, detta människans verk

denna sandlådelek, dessa pyttebilar

dessa slingrande vägar

denna spiral i oval

jag, en dotter, vet att det här aldrig kommer vara mitt

jag, en dotter, vet att det här alltid varit mitt

de här massorna av grått

grått, grått, grått

det här jag sjunker ner i

det här som lägger sig som en hinna över min kropp

i mina lungor

det här skumpandet

de här lassen

tar det aldrig slut

«

älskling, minns du dammen som brast?

de döda fiskarna monument utefter älvstranden

minns du kolgruvorna?

jorden som sakta fyller djupa hål med klarblått vatten. Ett lapptäcke av sjöar. En gudagiven cykel.

oceaner av hemligheter kantade av de fridfullaste av stigar

har du sett något så vackert?

skapandets process är densamma som nedbrytandets

nästan som om det vore menat

«

vem bryter orden som kvistar

vems mun är ett förstörelsemaskineri

vem betraktar den brinnande åkern med glänsande ögon

vem kröker handlederna till trappor att smyga uppför i natten

vem gräver gropar för potatisen att växa i

vem tillhör det här ursprunget

för vem ska jorden rämna imorgon

«

vi satte våra hem i en grop och vårt hopp till teknik

är en grop ännu en grop om den fylls igen?

dessa torg och dessa ruiner

det här som inte kommer att kvarstå

vi kröp ner i sängen

ovanpå den mark som skulle rämna

svepte in oss i ett täcke av damm

midnattssprängningen vaggade till sömns

skakningarna en försäkran:

det är som det skall.

vi.

ett vi av sprickor: stoft

delar ingenting utom de marker vi gått på och kroppens skiftande minne av lydnad

brister, krackelerar,

och ändå

förgreningar.

«

åren de gick förbi.

maldes ned och transporterades på band tåg skepp

för att gjutas till stommen i nya monument

vi tänker tillbaka på drömmarna

de vi la undan för en säkrare framtid

framtiden som var allt vi önskade våra barn