All kultur måste beaktas i sin samtids ljus

CHEFREDAKTÖR Beata Hansson

Litteraturen skapar band. Den ger budskap. Vapnet, läkemedlet, trösten, energin. I krig kan den bli ett vapen. Nu pratas det om det är en fruktbar väg till snabbare fred att bojkotta rysk kultur. Konsten och inte minst litteraturen kan vara farlig. Men inte bara läsningen utan även skrivandet gör något med oss.

Vår förmåga att skriva. Så lustfylld, ångestladdad, rogivande och terapeutisk. Samtidigt lurar skrivkrampen inte sällan i hörnet. Vi vill ju berätta så mycket. Eller har vi alls något att säga? Skrivandet ska behandlas med ödmjukhet. Tonen, stilen men även de perspektiv vi använder är viktiga. Att wallraffa, på författaren Pelle Sunvissons vis, är ett sätt att nyttja perspektivet. Sunvisson ger läsaren en skönlitterärt utmejslad person som ikläder sig en ukrainsk identitet och reser till Sverige för att jobba på bygge. Författaren vill ta fasta på skönlitteraturens helt unika förmåga att göra subjekt av det främmande när han beskriver det krassa, det som händer med det stora flertalet papperslösa arbetare som bland annat finns på byggen, städ- och restaurangbranscherna runt om i Sverige.

En annan bok i samma ärende som många av oss arbetar­litteraturläsare minns är Yarden, där den panka författaren som tar jobb på bemanningsföretag för att flytta bilar i hamnen. Jag tänker såklart på Kristian Lundbergs självbiografiska berättelse. Boken som kom ut 2009 fick ett enormt genomslag och författaren sågs som en av pionjärerna i genren modern arbetarlitteratur. När jag intervjuade honom några år senare enades vi om att skrivaren alltid har makt. Han medgav sin, att han exempelvis kunde skriva Yarden och sedan gå därifrån. Däri låg hans övertag över sina kollegor i hamnen. Att han kunde sätta sig och skriva i stället. 

När Kristian Lundberg dog i slutet av april i år efter en tids sjukdom var reaktionerna många och sorgsna i litteratur­kretsar. Ordfronts förläggare Pelle Andersson, som gav ut Och allt skall vara kärlek 2012, skriver i detta nummer av Klass om sin relation till Lundbergs texter: ”Jag såg hans skrivande som ett försök att nå livet, en möjlighet att hitta dörren, vilan.”

Men vad innebär det egentligen att skriva? Vad händer med oss när vår hjärna ger oss ord, meningar och sammanhang att vidareförmedla med nedpräntad text? ”Vi erövrar den undflyende verkligheten när vi skriver. Fångar den med ord som vi vill ska göra den mer äkta. Dagliga smärtsamma påminnelser om det skrivnas flyktiga betydelser och min oförmåga att fånga det jag vill säga”, skriver författaren Cecilia Persson i en essä om skrivande i detta nummer av Klass.

Men budskapen från vår penna kan också läsas på scen som taktmässig men vass lyrik. Texter som kommit till som ett sätt att förstå livet och politiken, som för spoken word-poeten Anna Arvidsdotter. Snart kommer hennes dikter i bokform. Kanske händer det något oförutsägbart med texten när den läses i stället för lyssnas till. En boksida kan man ju läsa i sin egen takt, gå tillbaka, läsa om. När en scendikt tar slut är den just slut.

Samhället behöver sin litteratur, kultur, konstnärer och opinionsbildande kreatörer. Att bojkotta ett helt lands kulturella arv på grund av landets krigförande politik och handlingar är att frånsäga sig möjligheten till kulturell förståelse. All kultur måste beaktas i sin samtids ljus. Det gäller inte minst arbetarlitteraturen.