Jan Fridegård fann sin stil och sina motiv då han läste de stora ryska författarna. I de enkla karaktärerna kände han igen sin egen familj.
Text: Mats O Karlsson
Jan Fridegård föddes den 14 juni 1897 i statarfamiljen Johansson på Hjulsta säteri i Enköpings-Näs socken i södra Uppland. Han var den näst yngste i syskonskaran på sju och han fick namnet Johan Fridolf men kallades Fride. Sina första publicerade dikter och noveller undertecknade han med pseudonymen Fride Johannesson eller Fride J-n. Regeringen godkände den 4 september 1930 hans begäran om ändring till släktnamnet Fridegård.
Fride växte upp på landsbygden i statarmiljöer – de första sex åren på en bondgård i Gåde i Boglösa socken och därefter på Katrinedals herrgård i Övergrans socken. Statarlivet var ofta materiellt fattigt med stora familjer i dåliga bostäder. Statarbarnen fick tidigt börja hjälpa till med enkla sysslor. Jan var vallpojke till ungdjur och sinkor redan som 7-åring. När hans mor blev sjuklig och inte längre orkade mjölka sina 10–15 kor tre gånger om dagen fick Jan som 14-åring ta över det ansvaret eftersom det ofta var ett villkor för statarnas anställning att hustrun skulle mjölka.
Jan gick sex år i folkskolan i Övergran där han visade begåvning och sinne för svenska språket. Han kände redan då längtan att bryta sig ur föräldrarnas begränsande miljö och arbetssituation. En väg för fattiga pojkar på den tiden var att ta värvning. Jan gjorde så och var dragon på Kungl. Lifregementet i Stockholm under tre år, 1915–18, där han slutade som vicekorpral. Han lämnade det militära med svåra minnen av förtryck och pennalism. På grund av en mindre förseelse slutade det med en fängelsedom och åtta månader på Långholmen. Han har skildrat detta i romanen Äran och hjältarna.
Trots den materiella fattigdomen fick Jan en inre styrka med sig från barndomen tack vare föräldrarnas starka personligheter. Mor Anna Lovisa tillskrivs citatet: ”Fattig men stolt, hövlig mot alla, men krusar ingen”. Jan stod sin far Johan Alfred mycket nära och han är förebild till From i flera av Jans romaner. Han beskrivs som en ”vardagsfilosof” som ställde frågan: ”Vad är en människa? Knappt en flugskit heller. Om hundra år är ingen av oss mer än en hög ben. Det gäller fattig som rik.” Själv brukade Jan sammanfatta sin barndom: ”Jag är tacksam för mitt barndomshem. Fattigdomen var stor, men frisk som en motvind.”
Efter militärtiden blev 1920-talet ett decennium med fortsatt motvind. Jan provade många olika arbeten som avlöstes med perioder av arbetslöshet. Han behöll kontakten med föräldrarna och Övergran. Alla syskonen mindes faderns ord när de blev utfösta som vuxna: ”Om det blir för djävligt, så kom hem.” Jan tog på sig faderskapet till Hilma Anderssons barn 1924, även om han tvivlade på om han var den rätte. När han inte skötte underhållsbidraget dömdes han till ett år på arbetshem 1926–27. Barnavårdsnämnden med hjälp av fjärdingsmän bevakade honom för dessa bidrag ända till i början av 40-talet. Då kunde han med inkomster av sitt författarskap slutbetala fordringarna.
I mitten av 1930-talet stod Jan inför ett avgörande livsval: Skulle han fortsätta sitt ungkarls- och bohemliv i Klarakvarteren eller skulle han stadga sig och bilda familj? Han slets mellan de två alternativen. Han tillhörde ”Klarabohemerna” efter genombrottet som författare med Jag Lars Hård 1935–36, men han tillhörde inte de mest hängivna. Detta framgår av hans omdöme när fenomenet diskuterades några decennier senare: ”Klara var inte Paris”. Mötet med en ung vacker servitris på Hurtigs kafé i Klara avgjorde hans val. Gudrun Nilsson som kom från frikyrklig miljö i Söderhamn övervakades av föreståndarinnan på kaféet och varnades för umgänge med den omskrivne författaren. Deras romans växte men ledde också till att hon förlorade både jobbet och bostaden. Så blev Jan och den 17 år yngre Gudrun ett par. Dottern Aase föddes 1937 och sonen Stefan 1942. Utan att lämna kamratskapet och livet med sina författarkollegor prioriterade Jan därefter familjen. De var bosatta i Vallentuna och Enebyberg och från 1947 i Uppsala. Gudrun avled i februari 1968 och Jan i september samma år.
1920-talet var trots svåra och osäkra yttre omständigheter det decennium då Jan mötte litteraturen i all sin rikedom. I Enköping, där han arbetade och vistades några år, upptäckte han IOGT-biblioteket där han läste allt! Han började även skriva och lämna in dikter till tidningar och tidskrifter. Den första publicerade dikten Röster togs in i Enköpings Nyheter den 28 april 1925. Ett betydelsefullt steg, så den tidningen bar han med sig i innerfickan länge. Under de följande två åren publicerades ett 30-tal dikter och även i konkurrenten Enköpings-Posten. Detta stärkte förstås Jans ambitioner att bli författare på allvar. Han fick 1926 kontakt med den syndikalistiska tidningen Brand i Stockholm som kring sig samlade flera av de unga arbetarförfattarna. Jans roman En bonddrängs väg till Långholmen publicerades som följetong i den. Brand hade inte resurser att betala honorar men Jan hittade några andra tidningar, bland annat. Såningsmannen, som betalade små arvoden.
Jan gjorde försök att få en bok antagen hos flera förlag under andra halvan av decenniet med idel refuseringar som resultat. Tidens förlag med förlagsredaktören Karl-Johan Rådström visade intresse för diktsamlingen Den svarta lutan under 1930 och den kom ut 1931. Den är Jans enda diktsamling och blev ingen större kritiker- eller försäljningssuccé. Men den första boken betydde förstås mycket för självkänslan. Med hjälp av antikvariatsbokhandlare Anders Aleby kunde Jan öppna eget antikvariat på Linnégatan i Stockholm hösten 1930. Ekonomiskt blev det ingen framgång men han fick tid att läsa många böcker.
Det var i de stora ryska författarnas verk som Jan fann sin egen realistiska stil och motivkretsen för sina första romaner. Han höll Maksim Gorkij som den främste i dennes skildringar av luffare, pilgrimer och vanligt folk. Jan skriver i Här är min hand 1942: ”Det fanns sådana starka och enkla människor här också, men såvitt jag visste, hade ingen skrivit böcker om dem. Min mor och far var sådana ryska gestalter och många andra hade jag träffat i mitt bottenliv. Men inte hade jag tänkt på att de var värda ett eget kapitel. Och nu började jag så småningom stirra mot horisonten efter ett nytt ljus igen. Kanske jag var en av dem som skulle ge det stora tysta bottenskiktet röst.”
Jans första roman En natt i juli kom ut 1933 på Bonniers förlag. Den handlar om en lantarbetarstrejk i Uppland. Bland annat blir en strejkbrytare ihjälslagen. Den fick hyfsad kritik och flera gav lovord för både hans realism och humor. Samma år utkom Ivar Lo-Johansson med Måna är död och Moa Martinson med Mor gifter sig. Dessa tre kom sedan att benämnas ”statar-författarna” bland de många arbetarförfattare som debuterade och tog plats under första halvan av förra seklet.
Sitt stora genombrott som författare fick Jan Fridegård med Jag Lars Hård 1935 och dess uppföljare Tack för himlastegen och Barmhärtighet 1936. Bonniers hade fått manuset och en förläggare såg boken som en fullträff men han fick inte eller vågade inte ge ut den. Jan fick dock ett stipendium från Bonniers – ett plåster på refuseringssåret? Men den finlandssvenske förläggaren Holger Schildt vågade. Förlagens tvekan kan möjligen förstås med tanke på den ”Fridegårds-fejd” som utbröt efter Jag Lars Hård 1935. Många jämförde den med Krusenstjerna-fejden några år tidigare. Kritiken var delad men många ansedda kritiker sågade den med omdömen som ”dräng- och dragonmentalitet i sin kompakta busaktighet” eller ”boken borde ha hetat – porträtt av en lymmel, för att inte lura godtroget folk att köpa” eller ”den borde inte ha getts ut”. Men det fanns också försvarare som såg kvaliteterna i de tre böckerna om Lars Hård. Prästen och psalmdiktaren Anders Frostensson var en, Knut Jaensson och Margit Abenius i Sveriges Radio några andra. Jan själv berättade om hur han vid besök i lanthandeln hemma i Övergran fick frågan om de många svärorden i boken. Han svarade: ”Jag skriver ju om mina föräldrar och deras bekanta och arbetskamrater. Då kan jag ju inte låta far tala som en söndagsskollärare i boken.”
Med tiden och i skenet av Jans fortsatta författarskap visade det sig att det var de positiva kritikernas omdömen som vann anklang både bland läsare, litteraturvetare och i kritikerkåren.
Efter Jag Lars Hård var Jan en etablerad författare och han blev en produktiv sådan. En ny bok kom nästan varje år. Hans förlag blev främst Wahlström och Widstrand. Utöver romaner i bokform var Jan en flitig novellförfattare. Det fanns på den tiden flera tidskrifter som gärna gav utrymme för noveller. Under de tre år som följde på Lars Hård trilogin fick Jan inte mindre än 26 originalnoveller publicerade i tidningarna Folket i Bild, Vi och Vårt hem. Dessutom hade han alla tre åren en novell i prestigefulla BLM, Bonniers Litterära Magasin. Sina noveller har han och förlaget samlat i tre bokvolymer 1944, 1948 och 1956. Jan deltog även med bidrag i julmagasin och andra liknande publikationer.
Genom samarbetet med Folket i Bild, både folkbokserien och författarturnéerna under 1940- och 50-talen, kom Jan Fridegård att nå många läsare och åhörare. I folkbokserien trycktes 6–10 titlar per år och Jan bidrog med inte mindre än 11 titlar, vilket var det mesta för någon författare. Grundupplagan var inledningsvis 20 000 exemplar men ökade till 50 000 och 1950 tryckets flera titlar i 100 000 exemplar. Fridegård utropades i en tidningsrubrik till ”Bok-miljonären” när hans miljonte bok hade tryckts i början av 50-talet. Författarturnéerna bestod av 3–4 författare, musiker och sångare som åkte till folkparker och Folkets Hus i treveckorsperioder med minst två framträdanden per dag. Jan kallade sig själv för ”bok-predikant”. Han kunde även hantera både fiol, dragspel och gitarr och framföra en visa eller ett skillingtryck.
När Jan fick frågan om vad han ville med sitt författarskap svarade han: ”vara ett språkrör för många som lever och dör hårt och tyst – utan möjlighet att själva få säga sitt ord.” När han fick ”Lilla nobelpriset” 1967 utdelat av samfundet De nio löd motiveringen: ”För hans sakliga genomlysning av ett inre öde, så som det formats under samhällets tryck och för en andlig spännvidd i linneansk och swedenborgsk tradition”.
Bibliografi (urval)
Jag Lars Hård. Genombrottsroman, kontroversiell för sin tid. Tillsammans med Tack för himlastegen och Barmhärtighet bildar den en trilogi.
Träl-serien med Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök utspelar sig på 800-talet och den användes ofta i skolorna, både i ämnena historia och svenska.
Torntuppen om soldaten From som efter döden återkommer till sin hemsocken Tillinge och hemsöker potentater.
Lyktgubbar om statarna och deras hårda slit men också sammanhållningen och osämjan som han så väl kände till från sin uppväxt och egna erfarenheter.
Soldatsviten (1959 – 1964) i fem delar som skildrar kriget och dess konsekvenser i ett underifrånperspektiv.
Den gåtfulla vägen visar Jan som spiritist. Han fick genom medier kontakt efter deras död med både sin far, mor och lillasyster.
På oxens horn, Lättingen och Det kortaste strået. Tre självbiografiska böcker.
Läs mer om Jan Fridegård och hans böcker på Jan Fridegårdssällskapets webbplats: www.jan-fridegard.se
ur KLASS nr 3-2019