Novell: Maskineriet

TEXT Jan Samuelsson BILD: Hanna Widman

Långt borta i tunnelns slut hör jag larmet tjuta. Jag kryper, krälar, plaskar fram i knädjupt glittrande svartvatten. I fjärran ser jag det stickande giftgröna ljuset. Jag famlar, ramlar, kryper. Jag rör mig mot reglagen. Jag når fram med fingrarna och oljudet slutar, men jag faller, faller, faller ner i mörkret under vattenytan. Jag sjunker och allt blir tyst. Svart. Jag ler och sjunker. Tills larmet går igen. Jag tar mig upp med ett ryck och kippar efter andan. Jag slänger mig fram och fingrarna glider över rattar och knappar och jag får till slut tyst på det gröna ylandet. Jag ser mig omkring i mörkret, försöker förstå var jag befinner mig och varför, försöker komma ihåg vem jag är och vad meningen är med allt det här. En liten vibrerande kärna inuti mig ställer frågor. Ett fladdrande andetag fyllt av en avgrunds meningslöshet. Jag andas hackigt stötvis ut igen. Varma illaluktande rester av drömmar ger sig iväg. En överlevares överlevnadsinstinkt får mina nerver, senor och muskler i rörelse. Det gröna ljuset strålar 05.20.

Jag rullar fram till kanten och sätter mig upp med tungt hängande ben, överkroppen och armarna känns som gjorda av modellera. Huvudet är ett bowlingklot. Jag försöker fixera blicken, försöker hålla huvudet högt, försöker resa mig. Jag tar ett steg i taget. Ut på parketten. Ett steg i taget. Ett steg. Och sen ett till. Jag letar mig fram till toaletten, slår mig ner och förlorar mig ut i ett tomt svart universum. Min tidsuppfattning sätts ur spel och jag svävar hjälplöst iväg bort mot ett svart hål. Kanske försvinner dagar, kanske bara minuter. Jag lyckas gå ner för landning på fast mark. Mina fötter är klädda med osynliga blyskor av samma modell som Neil Armstrong hade när han tog ett första steg på månen. Jag tar ett steg och sen ett till. Jag borstar tänderna. Kanske i timmar, kanske bara i sekunder. Det är tur att jag har gjort det här förut. Jag får på mig kläder i rätt ordning. Jag vet var jag hängt nycklarna. Jag öppnar dörren och går ut.

Morgonvindarna klöser mig i ansiktet. Jag står under lampan vid busshållplatsen med min och alla andras skuggor. Vi går ombord. Skulle busschauffören säga att det här är bussen som kör över stupet i 160 kilometer i timman skulle vi bara lamt lyfta våra huvuden, le och säga: Kör!

Jag går gången fram mellan skärmupplysta ansikten mot ett ledigt säte. Ingen lyfter blicken, ingen ser mig. Fastlåsta käkar, stängda pratapparater. Knakande käkben när ansikten bryts upp av långvariga gäspningar. Ansikten som svarta hål. Jag tittar ut på gatlyktorna som susar förbi. Lutar pannan mot rutan. Gult sjukt ljus. Svarta träd som pekar finger.

Vi passerar sjukhuset där människor föds och dör just i detta nu. Jag ser framför mig hur ekande rullsängar och kuvöser möts i långa korridorer under blinkande kalla lysrör och hur själar byter plats i en evig loop. Vi åker förbi kapellet och alla gravarna under de hotfulla cypresserna. Vi åker förbi den nattöppna bensinmacken. Vi åker förbi den öde slätten. Vi hinner just få upp farten på stora vägen innan det är dags att svänga av in i labyrinten till de oändliga fabriksområdenas territorium.

Gångtrafikanter rör sig stretande framåt. Skuggor lufsar trötta efter och muttrar: Följ efter mig istället, vi skiter i det här! Vinglande silhuettcyklister. De bilburna stiger ur sina fordon på stora parkeringsplatser upplysta av strålkastare upphängda på master högt ovan mark.

Jag stiger av och går in genom grindarna och hör dem smälla igen bakom min rygg fast jag vet att de aldrig stängs om dagarna. Fladdrande kall belysning tänds i fönstren och jag ser böjda morgonstädare knuffa sina vagnar framför sig. Varningssignaler piper när långtradare backar in och lägger till. Orange lampor blinkar i vattenpölar och fladdrar över husfasader. Lukten som möter mig när jag öppnar dörren och går uppför de ekande trapporna kommer för alltid att finnas som ett inbränt minne i mina näsborrar. Jag låser upp mitt slamrande skåp, drar på mig overallen, ser någon annan i spegeln och går ut i maskinparken. Fabriksrobotarna har redan börjat göra sina konster, om och om igen. De sträcker på sina halsar som om de vill bli kliade, snurrar runt, plockar upp och släpper ner.

Jag går till min plats, slår min kod och loggar in. Skärmen flimrar till och efter några sekunder visar den siffrorna där jag avslutade igår. Jag tar på mig glasögonen och trycker igång maskinen. Den svarar genast med ett mjukt surr och ökar sedan snabbt i ljudstyrka och hastighet. Jag börjar mata den och efter några minuter är jag en del av maskineriet. Jag gör mina konster. Jag trycker på knappar, trampar på pedaler, vrider på rattar. Jag justerar avstånd, förfinar flödet, ställer in hastigheten. Jag går stegen till maskinens slut och tillbaka igen. Jag stoppar in i ena änden och plockar ut i den andra. Min GPS i fickan mäter fram och tillbaka, fram och tillbaka. Redan innan lunch hade jag kunnat vara utanför stadsgränsen. Ibland kan jag oroa mig för att fientliga makthavare ska fånga upp min signal, att det ska sitta allvarliga män i kostym runt ett bord och analysera mina eventuellt illvilliga aktiviteter och att deras ansikten ska spricka upp i ett gapskratt åt mig och mina steg och min maskin och mina konster. Rädd för att en matematiker ska sitta med vid bordet och plussa ihop alla mina dagar och komma fram till att de tillsammans inte blir ett liv. Ibland oroar jag mig för att Gud ska koppla upp sig mot min GPS-satellit och släcka ner mig för att jag missbrukar förmågorna som jag fått i gåva.

Ibland går timmarna snabbt som en blinkning, ibland hasar de sig fram som om de var fastbundna med gummiband. Jag försöker låta bli att snegla på den stora väggklockan. Om jag tittar för ofta har det hänt att den börjat gå baklänges. Jag ser på när städaren parkerar sin vagn utanför toaletterna och jag jämför och tycker att jag har det bra. Då och då känner jag hur han tittar på mig och jämför och tänker att han i alla fall har det bättre än mig. Jag matar min maskin, tittar på siffrorna på skärmen. Jag går och plockar ut i andra änden, stämplar, lägger på rullbandet och skickar iväg.

Maskinsorlet låter som havet, som en vind genom en tät skog, som en trafikstockning i rusningstid. Instrumenten i maskineriet komponerar nya sånger varje arbetspass. Ibland kan jag höra ord på ett språk jag inte förstår. Någon gång varje dag måste jag stoppa in mina händer i dess innanmäte och hjälpa till att ta bort något som fastnat. Jag blåser försiktigt bort damm, torkar av med en trasa och lägger varsamt tillbaka remmar och kotor på plats. Ibland måste jag koppla ihop sladdar, inälvor, slangar och nervtrådar som lossnat. Det har hänt att jag nästan blivit indragen i maskineriet när jag stått med mina armar djupt ner i dess oljiga inkråm och den plötsligt hostat till och börjat andas och pulsera igen. Ibland när våra pulsslag synkar blir vi till ett och samma av kött och plåt. Jag stampar takten, jag nynnar med i melodin. Ibland skriver jag ner ord på ett papper.

Tryckluft pyser. Impulser skickas till relän. Det gnisslar och smäller. Lampor tänds och slocknar och tänds igen. På banorna i taket guppar lådor fram mellan olika stationer fyllda med delar som ska passas ihop med andra delar. Luckor öppnas, behållare dirigeras om med slamrande protester på rullbanden längs väggarna. I krokar mellan lysrören i taket dinglar nymålade halvfärdiga glittrande konstruktioner skramlande fram på torklinor.

Efter alla år blir jag fortfarande ofta förvånad när jag upptäcker att jag stått i det dovt skrikande oväsendet i timmar utan att ens tänka på det. Ljudet blir högt först när jag stänger av och tystnaden är nästan obehaglig när vi alla synkroniserat tryckt på våra röda stoppknappar för avbrott. De på emballeringen har en annan färg på sina overaller. De håller till längst bort mot lastkajen. När deras rullband med kartonger stannat brukar vi stå och röka tillsammans utanför portarna i dieseldiset mellan lastbilarna och se ut som om vi spanar efter horisonten, men allt vi ser är bara rakt in i våra egna öde vidder.

Kaffemaskinen i fikarummet pumpar bränsle ut i våra vener. Trötthet och koffein blandas och våra ben stampar en darrande takt till maskinmelodin i våra huvuden. Våra samtal simmar på ytan, dyker aldrig ner under. I ena hörnet sitter de som jobbar på lackeringen. Det luktar starkt om dem. Hela världen är en trappa och det gäller att snegla och jämföra åt rätt håll. Vi pratar om opiumsport. Vi pratar om matchen. Några håller på fel lag. Jag håller på rätt lag. Det är en av de få saker här i livet som jag är helt säker på. Att jag håller på rätt lag. Precis som de som håller på fel lag. Det finns hundratals variationer på samma skämt om motståndarlaget. Ibland snuddar det vid blodigt allvar. Vissa frukostraster efter matchdagar känns det som om ett inbördeskrig skulle kunna bryta ut i staden med de olika lagens lagkaptener som krigsherrar. Några bryr sig inte om sport alls. De kommer att ha sina egna härförare.

Ibland fastnar min blick på trädet utanför fönstret. Ibland har det blad, ibland inte. Ibland stannar orden inuti mig, tar sig upp i munnen och växer utan kraft nog att kunna ta sig ut. Då brukar jag gå iväg in på toaletten en stund och bara sitta där. Imorgon är en ny dag då allt börjar om från början. Långt från lördagen som varit och ännu längre till nästa.

Det händer då och då att någon aldrig mer dyker upp, att någon bara försvinner, suddas bort. En plats vid en station står utan bemanning i en timma, ett instrument i maskinkakafonin saknas, en stol i pausrummet reserveras och står tom i en vecka. Det tänds ett ljus på ett bord bredvid ett fotografi och en blomsterbukett vid stora ingången. Någon har förvandlats till ett minne. Någon har vandrat vidare bortom stadsgränsen. Vi ser på varandra och allt är som förut, minus den som försvann. Vi ser på varandra och känner ett tvärdrag genom lokalen och vet att allt kommer snurra på som vanligt även när det är vår tur att lämna. Vi samlar alltid till en krans, men går aldrig på några begravningar.

Helgen är ett hägrande skimrande löfte. Svagt pulserande färgglada lampor. En välkomnande blinkande port som kommer lite närmare för var dag. En varmare vind mot kinden. Redan på torsdagen börjar jag höra en annan musik i oljudet och till slut kommer 16.12 bussen skyltad Fredag för att ta mig bort, ta mig hem. Jag stiger ombord och någon flyttar in mot fönstret för att ge mig plats. Chauffören spelar musik från dit han längtar och det låter fantastiskt. Staden är full av leenden och lätta steg. Jag köper lite klirrande silver och skramlande guld. Jag promenerar sista biten hem och tar hissen upp och bara släpper allt på hallmattan och går in. Nu. Går jag in. Jag sätter på musiken. Det här är en bra film. Ett bra soundtrack. Jag har äntligen huvudrollen igen. Jag glider över parketten. Jag står framför fönstret, tar en klunk, ett andetag. Jag skålar med himlen och säger Tack. Jag ser grannarna mitt emot. Ikväll är vi samma, födda ur en gemensam stjärna och måndag är så långt bort att den inte ens syns i teleskop.

Jag är en slipad diamant som kan alla trixen. Allt jag gjort alla dagar i veckan för att ta mig just hit är planerade och värda varenda sekund. Nu är jag på väg. Jag rör mig framåt. Jag tar en klunk guld och tänker att all njutning kräver en motsats för att registreras. Jag tar en mun silver. Mitt liv har en mening och krysset jag gjort på vardagsrumsgolvet med svart tusch en annan lördag är åter världens medelpunkt. Det är jag som luras och de som är de lurade. Jag är redo för stället på hörnet. Redo för något fett att äta. Redo att beblanda mig med de andra lördagsdjuren. Redo för lite musik och glittrande ögon. Jag beställer det vanliga. Jag pratar med han som aldrig brukar säga ett ord och han pratar med honom som nästan alltid är tyst. Flaskorna framför spegeln i baren innehåller minnen, glömska, drömmar och löften och jag pekar och fylls på. Det finns inte längre någon ondska, ingen dålig musik, inga sjukdomar som inte går att bota, krigen kommer snart ta slut och även det fula är vackert. Jag ser mig själv i toalettrummets tonade spegel och ser att jag är en leende person. I hörnet, när inte många är kvar, blir det dans. Till slut är vi bara två och när musiken tystnar går vi ut i snön och lämnar spår och himlen är som disco.

Söndag är ett flygfält. Jag vaknar invirad i mina lakan på landningsbanan i gryningen. En Concorde närmar sig hastigt i morgondiset med måndag skrivet på sidorna. Jag reser mig upp, men blir paralyserad av allt jag borde göra. Minuterna försvinner som sekunder. Jag tar en promenad bort iväg, men vilken gata jag än väljer så går jag ändå obevekligt hela tiden i riktning mot vardag.

Jag ser på tv. Sjuka hundar på djursjukhus. Par som tävlar i allt man kan tävla i. Pyntade bon. Utlottningar av den rätte. Kulsprutor och explosioner. Kyssar och smek. Snabba bilar. Några strålar ut all sin glittrande lycka som färgglada fontäner, andra gråter mörka floder. Jag borstar tänderna halvsovande innan jag kryper ner i min säng och drömmer att jag kommer iväg. Sotsvarta rykande lok rullar in på perronger. Många är där för att vinka av mig. De pratar i mun på varandra. Glädje och avundsjuka blandas med röken från mitt lok. Jag stiger ombord och vinkar tillbaka genom det nerdragna fönstret. Jag är en resenär. Jag är en hjälte. När tåget sakta börjar röra sig känner jag i hela kroppen att något dras ur mig, försvinner ut genom fönstret, stannar kvar i staden som jag lämnar. Jag är han som kom iväg. Farten ökar och jag lutar mig tillbaka och somnar i drömmen när tåget kör in i natten, men långt borta i slutet av en tunnel hörs ett larm tjuta och tåget saktar in. Jag öppnar ögonen i drömmen och en konduktör säger åt mig att det är här jag måste stiga av. Jag kryper, krälar, plaskar fram i knädjupt glittrande svartvatten. I tunnelns slut lyser gröna siffror 05.20.

Vi fyller i våra spelkuponger runt fikaborden och pratar om miljonerna. Skulle vi komma på måndag? Fan heller. Inte en chans. Vi skulle sitta tillbakalutade. Vi skulle få drinkar i nypan som genom trolleri. Vi skulle rulla ner i pooler. Vi skulle se himlen genom palmkronor och applådera vidunderliga solnedgångar. Vi skulle sitta tillbakalutade och … sakna det här, men det skulle ingen av oss någonsin erkänna och säga högt. Vi skulle flyta på rygg, köra nercabbat, äta fint, röka cigarrer och dricka rom med sugrör ur cocosnötter, men sanningen är den att vi nog allihop skulle dyka upp vid maskiner och kaffeautomater även om alla hästar sprungit som vi önskat och alla bollar rullat in i rätt mål. Kanske har vi levt så länge i våra inhägnader med osynliga fotbojor att vi inte längre kan lämna, kanske vet vi inte längre något annat, kanske är vi bedövade, kanske är det bara så enkelt att vi faktiskt gillar det vi gör och att det är det här som är den stora meningen.

Vi väntar. Vi har väntat så länge att vi glömt bort vad det är vi väntar på. Vi har gått i ide. Vi går i sömnen. Nånting i oss har frusit fast i svartis, men så plötsligt en dag, en strimma sol letar sig in genom fönstret och lägger sig tillrätta på det dammiga betonggolvet som en fet skinande stubintråd. Det blänker, bländar, blixtrar, strålar och sedan exploderar våren. Körsbärsblommor flyger i luften. Små traktorer överallt sopar bort de sista spåren av vintern som redan är nästan glömd och snart förlåten. Nya dofter varje morgon. Luktar det inte redan lite syren? En ny färg på himlen. En ny sol. Vinden viskar på ett nytt språk med mjukare vokaler. Flyktfåglarna har flytt tillbaka och kan inte sitta still. Dagarna blir längre, men känns kortare. Pengar kvar och inte långt kvar till nästa löning. Det rycker i mungipor och inga ögon undrar vad fan någon annans ögon glor på. Buskarna kvittrar och träden applåderar sig själva med nya skira ljusgröna blad. Våra trötta sorgsna skuggor rasslar in i gränderna och ersätts av andra med ljusare tankar. En morgon när jag står och väntar på bussen 06.14 hör jag plötsligt min mun säga God morgon till en okänd och en okänd säger God morgon till mig och vi kommer aldrig mer vara främlingar. När bussen kommer stiger jag ombord och vi åker mjukt iväg några centimeter ovanför asfalten. När dörrarna öppnas vid min hållplats stiger jag av och drar några djupa halsbloss vår innan jag går in genom grindarna i labyrinten rak i ryggen och nickar leende åt vakten i kuren som en rik man som vet att han har 25 semesterdagar kvar på kontot. När jag sitter i solen på lunchrasten och blundar kan jag se det glittrande havet.

Ur KLASS nr 2-2019