Intervju: Stadens berätterska

Lena Kallenberg är sitt historiska Stockholm trogen. Det var här hon växte upp, det är här hon bor och härifrån hon hämtar inspiration till sitt skrivande. Så även i senaste romanen, Min mamma hade många inneboende, som utspelar sig under sextiotalet med atombombshotet och den stora arbetskraftsinvandringen.

Ur arkivet (4/2018)

Text och Foto Jane Morén

Lena Kallenberg skriver om det vanliga folket, de som slet och kämpade. De historiska vingslagen får alltid igång Lenas inspiration. Om och om igen återvänder hon till de Södermiljöer där hon växte upp och mötte många udda människor. Den historiska tillbakablicken är också ett viktigt perspektiv som hon tycker vi behöver för att förstå vår samtid och se paralleller. Nu senast har hon skrivit om sextiotalet, en tid hon menar rymde så mycket och som vi kanske glömt bort.

– Sextiotalet är en intressant tid att skriva om. Det har inte skrivits så mycket om den tiden när vi levde under hotet om Kalla kriget och fruktade bomben som skulle tillintetgöra allt.

Det var en väldigt speciell tid som sammanföll med att Lena var tonåring. Hon minns att det var en speciell stämning i den där väntan.

– Det kom damer från Röda korset till vår skola och lärde oss lägga mitellor. Hesa Fredrik tutade och man övade på att springa till skyddsrummen där gubbar från Hemvärnet visade oss hur mycket konserver de hade staplat.

Historien har bäring nu igen. Lena ser paralleller. Klimatets sammanbrott, spelet mellan stormakterna.

– I år återkom broschyren Om kriget kommer och man anordnar konferenser om fred.

Huvudperson i Min mamma hade många inneboende är en flicka på väg in i tonåren som bor ensam med sin mamma efter att pappan försvunnit. För att klara ekonomin tar mamman emot inneboende. Det är arbetskraftsinvandrare som kommer för att arbeta under perioder och behöver någonstans att bo.

– Idag har vi klimat- och krigsflyktingar, på sextiotalet en stor invandring för att industrin skrek efter arbetskraft. De levde och bodde ofta under usla förhållanden, stannade tills de fått ihop det de behövde, och reste sedan hem igen. De tog inte jobben från svenskarna, som man befarade.

Mycket starka sekvenser i romanen är när det skildras att det sker flera flickmord i området.

– Jag ville skriva om en flicka på väg in i puberteten. Hennes relation till män och till tiden då det var bråttom att hinna älska med någon innan bomben kom. Hur hon påverkades av de här flickmorden i närområdet.

Materialet till romanen har Lena hämtat från sin egen uppväxt. Hennes mamma hade många inneboende, och romanen har kallats en klasskildring.

– Fullständigt självklart för mig, säger Lena. Jag skriver inget annat än klasskildringar.

Lena Kallenerg bland äldre hus på en typisk södergård.
Lena Kallenberg i de gamla arbetarkvarteren på Södermalm. Foto: Jane Morén

Men hon är glad för Bodil Juggas recension där romanen jämförs med den aktuella teveserien Vår tid är nu. I serien dyker det upp arbetskraftsinvandrare på restaurangen familjen äger.

– I serien ser man invandringen uppifrån, i min roman befinner man sig mitt i den, bland invandrarna.

Vi har precis kommit in efter att ha tagit en promenad i kvarteren där romanen utspelar sig. Lena har kokat te i det minimala köket i den lilla lägenheten hon och hennes man hyr i ett av kulturhuskvarteren. Vi sätter oss vid det lilla köksbordet och fortsätter prata. Utanför fönstren syns ockrafärgade husfasader och tornet av Katarina kyrka. Kyrkklockorna slår, det är fredag eftermiddag.

Det är i det här lilla rummet hon sitter, vid skrivbordet nära kakelugnen och skriver utkasten inför varje ny bok. Viktigt för att Lena ska kunna skriva är att det är tyst och hon måste veta att ingen kommer och stör henne.

Så att skriva på café är inget för dig då? frågar jag.

– Nej, det skulle aldrig gå, jag kan inte ens lyssna på musik, säger hon och skrattar till.

Allra bäst skriver hon när hon reser bort, vilket hon gör för att slutföra varje bok. Då är hon borta 1–2 månader. Nu senast var hon på ett författarhus i Danmark. Andra viktiga komponenter för henne är hennes kunskap om hur skrivprocessen fungerar.

– Jag blir aldrig orolig idag när det går dåligt i skrivandet, jag vet att det ingår i processen. I början av min karriär blev jag livrädd.

Hon har också utvecklat en metod som gör det lättare att komma igång med skrivande varje morgon.

– Jag slutar varje dag mitt i en händelse, jag skriver inte klart den. Då vet jag precis var jag ska börja nästa morgon. Det gör det lättare att komma in i skrivandet.

Lena är självlärd författare. Med det menar hon att hon inte gått någon skrivskola utan istället läst och skrivit väldigt mycket och till det lagt livet och dess erfarenheter.

– För att bli författare går man i livets skola, det är vad jag tror på.

Men i början hade hon inte en tanke på att hon skulle försörja sig på att skriva. Nej, 16 år gammal flyttade hon hemifrån och började arbeta och försörja sig själv, som man skulle. Tog jobb som städerska, telefonist och jobbade på sjukhus. På kvällarna studerade hon in gymnasiet och läste böcker.

– Alla de klassiska arbetarförfattarna och Tove Ditlevsen. Hon betydde speciellt mycket för mig. Hon var uppväxt i Köpenhamns slum och jag kände igen mig i hennes ensamhet och egensinne.

Vi pratar lite om varifrån hon fått sitt historiska intresse och hon börjar prata om sin pappa. Han som tog med henne på oändliga och oförglömliga stadsvandringar när hon var liten.

– Han var urstockholmare och typograf men lärde sig sedan själv bokbinderiets konst, blev självlärd bokformgivare och gjorde många fotografiska böcker. Bland annat i samarbete med den legendariska fotografen Christer Strömholm. Innan alkoholismen tog över och han inte kunde fortsätta mer.

Hans stora bokintresse har Lena förvaltat. Gått i hans fotspår och blivit upphov till en hel rad av omtyckta och uppskattade böcker för stora och små. Debuten skedde 1982 med en barnbok. Det kom sedan en hel rad med barnböcker innan den första romanen, Den röda skålen, år 1992. Några år senare kom den bok hon är allra mest känd för: Apelsinflickan. En bred historisk Stockholmsskildring av en utsatt och fattig flicka 1882–1883. Därefter har hon skrivit ytterligare nio romaner, bland andra Södermorsor, Elena och Europa och Farmors son.

Och stadsvandringarna, med pappan då? Jo, nu leder hon själv uppskattade stadsvandringar.

– Jag älskar att ta långa promenader på söder. Och idag har jag sådan tur att jag till och med får betalt för att göra det. Det är en rolig form av föreläsning, att gå omkring och berätta, det blir mer levande.

Lena förbereder sig oerhört noga inför varje framträdande, så att hon vet precis vad hon ska säga, det ger en trygghet. Idag tycker hon om att stå inför folk och berätta, om staden och om sina böcker. Men det fanns en tid då hon skydde uppmärksamheten.

– I början av min författarkarriär ville jag inte framträda. Jag tackade ofta nej. Men idag tackar jag gärna ja. Det är roligt och en stor del av en författares arbete.

En speciellt minnesvärd kväll i Lenas författarskap var den gången då hon skulle berätta om sin roman Coola krogen (2005). Eftersom den utspelar sig i krogmiljö hade hon blivit inbjuden att föreläsa om boken i samband med invigningen av det stora kasinot i Sundsvall.

– Det var byst med folk. Jag har aldrig haft så mycket publik. Jag satt på en barstol och föreläste och vippade med fötterna. Det var en häftig upplevelse.

Boken bidrog för övrigt till att förbättra hotell- och restauranganställdas arbetsvillkor. Arbetsvillkor är något som alltid engagerat Lena. Innan hon blev författare har hon arbetat fackligt.

– Det har jag från mina föräldrar och mor- och farföräldrar. Jag kommer från kommunister i fyra led. Mormor och farmor stred båda fackligt och även i riksdagen. De sitter alltid på mina axlar, de ger mig mod när jag behöver det.

Många är de utmaningar och strider Lena tagit. Hon har bland mycket annat kämpat för kvinnors jämställdhet i kulturkretsar och hon har kämpat för läsfrämjande och litteraturen som konstform genom att grunda Litteraturens hus i Dalarna. Sedan länge arbetar hon också i Författarförbundets Biblioteksråd för att värna biblioteken mot marknaden.

– Tyvärr trippar många bibliotek med marknaden och sätter fram de böcker som ligger på topplistor. Det gör att den andra litteraturen kommer i kläm. Jag har pratat med bibliotekarier i 30-årsåldern som inte förstår vad jag pratar om, för dem är det naturligt att arbeta användarstyrt: Köpa in och ställa fram det kunderna efterfrågar.

Hon tycker att bibliotekens uppgift är tvärtom: De ska ställa fram det folk behöver läsa. Men hon ser också tydligt varför det blivit så här.

– Sedan länge behöver bibliotekarier inte läsa litteratur i utbildningen. Det påverkar såklart. Till det att vi lever i en tid där allt ska vara lite lättsamt och skojigt. Och så borgarna som kämpar för att fler av biblioteken ska ut på marknaden.

En mycket farlig utveckling enligt Lena. Som till och med bryter mot bibliotekslagen.

– I varje kommun ska biblioteken samverka och huvudbiblioteket ska vara en pedagogisk station. Annars kan det till exempel bli som i Nacka kommun som privatiserat biblioteken, att en besökare möts av en skylt på biblioteket där det står: Låntagare som vill låna böcker på andra språk än svenska hänvisas till Stockholms kommun.

De anställda på privata bibliotek har heller inte laglig rätt att kritisera sin arbetsgivare.

– Bibliotek går inte att driva som vinstdrivande. Bibliotek är till för medborgarnas bildning och ska vara demokratins vardagsrum. Det måste försvaras med näbbar och klor!

Lena kommer fortsätta kämpa för det.

– Ja, jag är en envis jävel! Jag kan inte låta bli att protestera när något är fel. Jag står inte ut med att bara titta på.

NAMN: Lena Kallenberg.
BOR: Södermalm och i sommarhus i Söderbärke.
AKTUELL MED: Min mamma hade många inneboende.
TIDIGARE UTGIVNING: Debuterade 1982 med Barnens flora och har sammanlagt gett ut 46 böcker varav 11 romaner.
UTMÄRKELSER: Har tilldelats många priser, bland annat LO:s Kulturpris, Martin Kock-priset och Stig Sjödin-priset.


Intervjun gjord av Jane Morén
Publicerad i KLASS 4/2018

Lämna ett svar