Intervju med Crister Enander

Enligt litteraturkritikern, författaren och sanningssökaren Crister Enander har det aldrig varit så lågt i tak på kultursidorna som det är idag. Kring de samhällsfrågor som förr kunde blossa upp till debatt ser han nu istället locket läggas på direkt. Han anar en nutidens rädsla för allvaret att allt blivit så inriktat på underhållning. Det gör honom upprörd.

Text Jane Morén Foto Lotta Nylander

På en liten gata i centrala Lund, ett stenkast från torget och domkyrkan öppnas ett fönster mot en gammaldags bakgård. Det är Crister Enander, litteraturkritiker och författare som börjar sin arbetsdag. Klockan är fortfarande natt på väg mot gryning när han häller upp sin första kopp rykande kaffe, Mollbergs blandning, och börjar skriva med vänster pekfinger på mobilen. På den har han skrivit sina två senaste böcker efter att han blev akut sjuk för två år sedan, i sista stund räddad av sin dotter Linn. Han låg länge på sjukhus och är fortfarande sängliggande den mesta tiden. Mobilen har blivit hans nya skrivmaskin.

Vi pratas vid på telefon en majdag. Jag har läst på lite extra om honom. Han har kallats litterärpolitisk aktivist som alltid tar strid för arbetarklassen och jag frågar varifrån han fått sitt klasspatos. Han berättar att han är uppväxt i en traditionell arbetarfamilj. Pappan var hissmontör, intresserad av att läsa, hemma fanns böcker från arbetarrörelsens bokklubbar. Där fanns också en medvetenhet och kampvilja att kämpa för rättvisa, pappa och farmor var fackligt aktiva. De hade det relativt bra, men alldeles intill fanns arbetar-familjer som hade det mycket svårt.

– Jag hade en klasskamrat, Putte. Han bodde med sin ensamstående mamma och nio syskon i ett ruckel. Det var på gränsen att maten inte räckte och de var illa klädda. Mamman försökte ensam försörja dem alla efter att pappan dött. Det tog lång tid innan jag fick följa med honom hem, han ville inte visa hur de hade det.

Om allt hade gått som vore naturligt för arbetarpojken Crister, hade han följt i klasskamraternas fotspår och börjat arbeta på Munksjö pappersbruk. Men hans stora läsintresse hade fått honom på andra tankar. Han hade läst Jack London. Kan böcker verkligen vara så här bra, hade han tänkt.

– Jag var kanske 16 år när jag förstod att man kunde försörja sig på att läsa. Jag tänkte, jag försöker i alla fall, går det inte får jag gå till pappersbruket.

Efter en tid, då han bland annat monterade spisar på Electrolux och arbetade som nattportier på hotell, med gott om tid att läsa böcker på nätterna – bland annat På spaning efter en tid som flytt av Marcel Proust – kunde han börja sin bana som skribent. Sedan dess har hans läsning och skrivande ställt maten på hans bord. Han är en respekterad litteraturkritiker, essäsist och författare. Hur många böcker han gett ut har han ingen aning om, men det är många. Hur många han har läst? I hans hyllor i den lilla lägenheten finns nästan 20 000.

Varje dag publicerar Crister texter på Facebook. Han har många följare och är mycket uppskattad. Att få ha denna dialog, se att texterna fungerar och få kommentarer, har betydelse för hans skrivprocess.

– Jag kan inte nog säga hur mycket det betyder att se att mina tankar och känslor når fram och att jag kan skriva direkt till mina läsare. Idag går det att komma förbi trösklar till redaktioner. Jag kan skriva exakt vad jag vill och det är mitt och läsarens.

Samtidigt som sociala medier öppnar upp för friheten att nå läsarna utan filter, har det enligt Crister aldrig varit så lågt i tak på kultursidorna som det är idag.

– Tidigare fick man skriva om viktiga samhällsfrågor – idag får du inte det. Det är långt mellan debatterna och blossar något upp ska locket fort på. Det finns en rädsla för allvar, det är så inriktat på underhållning. Många av kulturdebatterna är pseudodebatter.

Han ser en stor fara i ifall inte tidningarna börjar ta sitt ansvar för kulturkritiken.

– Det kommer bli intellektuell nöd i det här landet. Speciellt viktigt är det med litteraturkritiken. Varför? Jo, för att boken kan lånas av alla. Teater, film och konserter, kräver att man bor där sådant spelas upp och att man har pengar att betala biljetter. Böcker är, i alla fall så länge biblioteken finns, något som står alla till buds.

Crister trycker verkligen på bokens betydelse.

– En bok ger tillfälle till kritisk reflektion. Den är en plats där man kan ta spjärn, där man kan gå vidare. Det finns inget annat bättre.

Han citerar PO Engqvist: ”Romanen är den plats där vi kan överblicka våra liv”.

När Crister skriver litteraturkritik har han alltid läsaren framför ögonen. Det är till läsaren han vänder sig och den som står mall för denna läsare är hans pappa.

– Han ska kunna läsa den och förstå den utan att det är krångligt och obegripligt. Det är alldeles för många kritiker som glömmer bort att det är till läsaren man ska nå fram och inte till kollegerna. Läsaren ska inte behöva ha akademisk utbildning för att kunna läsa recensionen.

Crister har aldrig svikit sin klass. Han tycker inte om innebörden som läggs i ordet klassresa – den står för att man förändrar sitt sätt att tänka – om man får mycket mer i lön och köper en villa så ska man börja rösta med plånboken. Däremot tycker han Elsie Johanssons uttryck bildningsresa, är bra.

– Bildningsresan var avgörande för arbetarrörelsen. Den gjorde världen tydligare, man kunde förstå världen bättre. Istället för att svika sin klass, ledde den till en ännu större solidaritet. Arbetarrörelsen har glömt bort betydelsen av bildningen.

Det finns en stor dominans av medelklass på landets redaktioner, och förlag. Det har betydelse för vilka röster och berättelser som publiceras. Vilket utrymme finns det för arbetare i dagens samtal?

– Inget, svarar Crister snabbt. Han fortsätter, tar upp en författare som alltid fört arbetarklassens talan i sina romaner.

– Kjell Johansson tillhörde aldrig arbetarklassen utan trasproletariatet, alla de som lever snäppet under arbetarklassen, har det jättesvårt och möter allas förakt. I sina romaner har han alltid fört deras talan. Hela hans författargärning handlar om dessa människor som inte tillhör arbetarklassen utan som till och med arbetarklassen ser ner på.

Vi kan inte leva i falsk föreställning om hur det ser ut. Vi kan inte hantera problemen i samhället om vi inte vet de faktiska förhållandena.

Hur viktigt är det då att bryta denna dominans av medelklassens röster?

– Det är avgörande. Vi får ingen korrekt bild av hur samhället ser ut. Vi kan inte leva i falsk föreställning om hur det ser ut. Vi kan inte hantera problemen i samhället om vi inte vet de faktiska förhållandena. Se på riksdagspolitikerna, de hanterar schabloner, alltså lögner. Delar av feminismen sysslar inte med de viktiga frågorna – de lyfter inte den ensamstående arbetarmamman utan medelklassens problem. Beskrivningen av verkligheten stämmer inte! Tror fan att människor kommer i kläm! Är bilden skev, blir allt skevt. Tror fan det blir fel om inte kartan stämmer.

Crister har kallats sanningssökare som aldrig räds att säga vad han tycker – med allt vad det innebär. Sanningen idag, den står allt tydligare tycker han. Och då pratar han om den sanna bilden av klasskillnaderna.

– Den är iögonfallande. Sanningen är lätt att se, men det är svårt att inte fastna i en pseudofråga.

Han tar upp ett exempel:

– Nyligen när piloterna strejkade, då började man prata om att det var ju bra för klimatet. Man ramlar in på sidofrågor och går ifrån det frågan egentligen handlar om.

Han är upprörd. Det är med ilska och hat han motar bort mörkret han ser i samhället, genom artiklar och inlägg.

– Jag finner också en tröst i tanken att det inte går att i längden förtrycka folk. Folk får alltid nog till slut. Vi har inga reformistiska partier idag. Makten inser inte hur farligt det faktiskt är att överge reformismen – det leder alltid till drastiska svar.

I höst kommer Crister med en ny bok. Han kan inte ge mig någon titel ännu, han ska precis lämna in manus när vi talas vid.

– Det är en filosofisk bok där jag tar upp existentiella frågor. Jag har den sidan också, vid sidan av politiken. Jag tycker båda hör ihop, politik och filosofi, varandras förutsättningar.

Till våren 2020 kommer han också med en bok om Per Wästbergs romaner.

Trots alla böcker Crister skrivit kallar han sig aldrig författare.

– Jag säger att jag skriver. Jag tycker det är viktigt att man inte förhäver sig. Skrivandet är mitt jobb och mitt kall – jag skulle vilja jämföra det med gamla tiders sjuksköterskor.

Slutligen rör jag mig i mina frågor mot det han sagt om klassmärket i en intervju, hur det bränns in i kroppen under uppväxten. Hur man bär med sig bland annat känslor av underlägsenhet gentemot de andra klasserna. Men hur ska man slåss mot detta, hur ska man våga ta plats och tro på att man har något viktigt att säga?

– Det är vi i arbetarklassen som vet hur världen är beskaffad. Vi bär verkligheten inpå huden. Det borde alltså vara tvärtom. De borde ha dålig självkänsla. Vi får göra som Elsie Johansson, postkassörskan – ta oss en självklar plats och hålla det i minnet: Det är vi som vet!

NAMN: Crister Enander.
ÅLDER: Född 1960 i Jönköping.
BOSTAD: Bor i Lund.
FAMILJ: Ogift. En dotter, Linn.
VERKSAM: Skriver för många tidningar, bland annat: Opulens, Tidningen Kulturen, Mitt Media och Sydsvenskan/Helsingborgs dagblad.
SENASTE BÖCKER: (urval): Slagregnens år (2016),I motståndet växer tanken – från Klara Johanson till Simon de Beauvoir (2015), Om natten ringer de döda (2014), Hat & Bläck – en dialog om klasshat, litteratur och människors värde (2013, tillsammans med Kristian Lundberg), Skiftande speglar (2011).

Ur KLASS nr 2-2019