Novell av Eva Nysäter Illustration: Gun Hammer

Sommaren börjar med en flytt. Från mitt lilla örnbo på elfte våningen. Nattetid stod jag på den inglasade balkongen och tittade ner på den upplysta perrongen i Hässelby Gård. Min nya lägenhet är en ljus trea, en trappa upp, med stor söderbalkong. Första natten strör jag salt i hörnen och räknar fönsterrutor, allt för att hålla oknytt borta. Sen sover jag gott och nya hemmet får namnet Oasen.

”Jag söker efter en man, han har smitit. Hoppas jag hinner”, ropar den överförfriskade kvinnan och vinglar upp mot plattformen.

Den lilla pojken som plötsligt står i biljetthallen. Länge.

”Väntar du på nån?”

”Nej.”

”Var bor du?”

”Vällingby.”

”Vill du åka?”

”Ja.”

Och han får åka utan biljett.

Får två kronor i dricks av en ung kille som tatuerat in ffl i pannan. Han går igenom spärren och möts av en tjej med utsträckta armar. De kramas länge, sen går han ut igen och lämnar mig med mina funderingar. Varför betala för att gå in och kramas? Varför tatuera in fucked for life? Han såg inte alls farlig ut.

”Det här skulle ändå slängas, vill du ha?” Hon ger mig en surdegsmacka med brie och salami och en pannacotta till efterrätt från sin restaurang. Jag blir glad som ett litet barn. Älskar att få presenter.

Polis och väktare länge sysselsatta med en berusad man. En av två bröder som slagits. Ingen vill göra en anmälan. Den ena dumpas en bit bort.

En normal fredagskväll i förorten avslutas med att jag får Aftonbladet av en trafikant. Tacksam. Jag som älskar korsord.

Jag fyller min nya lägenhet med barngardiner från Ikea, en vaxduk med fjärilar, drömfångare och en mobil med en groda, en hare och en kanin som åker luftballong i mitt kök. Jag skapar den barndom jag velat ha. En dag när jag går över gården känner jag bara: Här ska det alltid va sommar.

Massa folk på väg till Zinkensdamm. Midnattsloppet väntar. Träningsklädda tjejens medföljande pojkvän med ölburk i handen.

”Snygg färg du har på nagellacket förresten”.

Värsta tempot på Odenplan. Stämpelarmen jobbar övertid. Söta, små flickor från Örebro ska göra Stockholm. Laddar det ena 24-timmarskortet efter det andra.

Jag smälter alltid för guldgrönt.

”Jag vågar mig på det idag!”

Värsta tempot på Odenplan. Stämpelarmen jobbar övertid. Söta, små flickor från Örebro ska göra Stockholm. Laddar det ena 24-timmarskortet efter det andra.

Ett par från landet tycker att 88 kr är hutlöst för att åka två stationer. Jag tycker de kan gå, men kvinnan har ont i tårna och vädjar om förståelse. Jag håller med om att enkelresor är dyra, men förklarar att med månadskort kan de åka hur mycket de vill.

”Ända till Uddevalla då?” undrar hon.

Sen bestämmer de sig för taxi och vinkar glatt.

”Jag är din hundrade kund. Jag får åka gratis”, säger trafikanten med ett stort skratt som smittar över. När jag stämplat hans remsa får jag välja två bitar ur hans stora påse. Jag tar en röd söt och en sur lakrits.

”Det är konstigt”, säger han. ”Alla väljer den röda.”

Kanske är vi människor mer lika än vi tror.

Är på min favoritplats på jorden. Kyrkhamn. Stockholms tystaste plats. Så långt från tunnelbanan man kan tänka sig. Njuter av vågsus och motorbåtsknatter. Idag får stämpelarmen vila. Först hittade jag min klippa. Sen en brygga. Så nu gungar det under mig. Badar varje dag innan jobbet. Älskar lättheten i vattnet. Att flyta så länge att kroppen bara försvinner.

Jag ser så pigg ut när jag börjar idag, att kollegan kommenterar det. Efter tre timmars oavbrutet stämplande, avläsande av sms-biljetter och svarande på all världens frågor i 30 graders värme tar jag slut.

Blir trött ända in i själen av rulltrappsbuller och drag, passerande människor i oändlighet. Lysrörsljuset förmörkar mina tankar och min syn. Sju dagar i rad i city. Och det kan bli fler. Vem får de lugna stationerna i förorten? Telefonen tutar upptaget och ger inga svar. Ryggen och armen klarar inte sommaren om det fortsätter så här.

Äntligen får jag svar. ”Ni är här för att göra ett jobb. Vi tittar inte på var ni bor när vi ger ut tjänster.” Hörde om en nyanställd som var utbränd redan efter en månads jobb. Kanske är det, det jag ska bli?

Min arbetsdag i city avslutas med ett ”fuck you” från en full trafikant som blir sur för att jag inte skrattar åt hans skämt. Innan dess kastar jag på luren åt en chef och en kille på felanmälan, för det är för mycket folk för att kunna prata när den trasiga hissen ska felanmälas.

Går till lekplatsen och gungar. Gillar skuggan av mitt långa hår som nästan når marken. Sen lägger jag mig. Misslyckade liv behöver också sova. Imorgon är ny. Kanske vill jag leva då?

Jaha, en halvtimme sen till jobbet. Trodde jag började senare. Får skylla på värmen. Tre förseningar skäl för uppsägning.

Träffar en 85-årig kvinna, som inte tycker det är nån idé att hon sätter sig in i ”Reskassan” när hon hör att remsorna gäller till nästa år.

”Man vet inte om man lever då”.

Sen pratar vi vidare om allt från republikanen som påstod att man inte blir gravid av våldtäkt, till att folk i Sverige blivit så otrevliga.

”Nu får vi inte gnälla mer”, säger hon och berättar att hon gör övningar i sängen 45 minuter varje morgon när hon vaknar. Hennes läkare har sagt att motion är det enda som hjälper för att behålla konditionen.

Och här sitter jag och känner mig trött, när en ängel sänds i min väg.

Nu spelar granndiskot vid Hötorget Euforia. Om vi får melodifestivalen i Stockholm blir det mycket att göra i t-banan. Bara vi inte får hybris. Tidigare jobbade jag som lärare i Europas bästa skola. Nu i världens bästa tunnelbana. Vi är 9 miljoner i Sverige. Kan vi nöja oss med att bara vara bra!

Två fantastiska regnbågar utanför mitt fönster med en halvtimme emellan, utan att en droppe föll. Har plockat både hallon och smultron idag men vågar inte äta. Ont i magen igen. Ställer bären i kylen i väntan på bättring.

Äntligen är den onda cirkeln bruten. Efter tio dagar i innerstaden. På onsdag Blackeberg, Johannelund och Hässelby Strand. Lycka.

Min rast i Johannelund gav god utdelning. Ett helt strå med smultron. Sparar de rödaste till sist. En bitterljuv besvikelse. Kanske längtan efter den barndom som ej längre finns.

”Hej, hur står det till”, undrar killen som plötsligt dyker upp framför mig.

”Ganska lugnt”, svarar jag och stämplar.

Sen får han bråttom upp mot Hässelby, tjugo-minuters-trafik vid den här tiden. Jag återgår till min drönartillvaro i förorten. Njuter tystnaden och stillheten i mitt underjordiska rike; jag behärskar väl. Skyddad av uniform och glas slutar jag så småningom att tänka, känna och le. Tills jag plötsligt minns killen i Ropsten många år tidigare. Som bara stod kvar framför mig efter att jag stämplat hans biljett. Jag undrade om han ville något mer.

”Jag går inte härifrån förrän jag sett ett leende på dina läppar.”

Då fick han det och förde fram sina händer i en tackgest. Och blev för evigt kvar i mig.

Ställer en fråga till tarotleken: Hur ska jag bli glad? Drar ett kort som föreställer ett isberg. Ska jag flytta till Antarktis? Smälta all is, så det infrusna skrattet kommer fram. Eller bor glädjen under vattenytan, i de 90 % ingen ser. Är det där jag ska leta? Jag, som hatar kyla blir inte alls glad. Hos mig ska det alltid va sommar, så isbergen smälter och alla känslor flyter fritt.

Jag funderar över mitt liv. Är det ett misslyckat eller bara ett helt vanligt? Vill jag stå utanför och kika in? Går självvalt in i sovrummet och vilar när andra umgås på festen. Dålig på att umgås, dålig på en massa sätt, därför hamnade jag nu för tredje gången gillt i min glasbur. Vet att prinsen inte kommer ridande för att rädda mig. Kanske kommer dö i spärren, hörde om en som gjorde det. Så kan det gå, om jag inte sadlar min grå springare och rider iväg. Är jag rädd för att hoppa upp i sadeln? Kanske paralyserad av mammas alla skräckhistorier om folk som dött eller hamnat i rullstol.

Insnörd i min egen tankekonstruktion har jag svårt att hitta ut.

En bra dag, tills jag tappar mitt operatörskort. Shoppar på Indiskas rea, har utvecklingssamtal och får beröm. Den avslutas med att jag får en puss på handen av en berusad göteborgare, när jag hjälper honom köpa biljett i accessmaskinen. Kortet återfanns nästa dag på ICA.

Bråk på Hässelbytåget. Tjejer som slår varann i huvudet med flaskor. Tur att jag sitter här nere i spärren. Får tusen tack för att jag stämplat åt en trafikant. Får leva på det.

Jag håller kvar sommaren som en älskare jag inte vill släppa. Vattnet omsluter min kropp. Bara ben och fötter. Ännu lite till.

”Odenplan och sol tack”, säger kvinnan och skrattar. Annars är det stilla förutom sedelmaskinen och fläktens brummande i olika tonarter. De viskar i varsitt öra.

”Gör nåt av ditt liv nu innan …?

”Vad ska jag göra då?”

”Nåt bättre än att sitta här, nåt som spelar roll, nåt viktigt.”

”Viktigare än att sälja biljetter menar du?”

”Just det. Nu är båda helt överens”. Och sjunger plötsligt i samma tonart.

”Ta dig härifrån medan du fortfarande kan. Innan din tinnitus lamslår andra örat, högerarmen blir obrukbar och psyket söndertrasat av alla stressade människor.”

Jag stänger av sedelmaskinen för att slippa höra mer. Fläkt-en muttrar lite men tystnar när den inte har medhåll.

Sen kväll vid Islandstorget. Det enda som rör sig är informationstavlorna som meddelar nästa tåg. Och en och annan hempasserande. Snart också jag. Sjunker till ro. Melankolisk längtan hem.

Eva Nysäter började arbeta som spärrvakt i tjugoårsåldern. Nu är hon tillbaka för tredje gången. Hon har gått från att vakta, till att expediera och nu vara värd på olika tunnelbanestationer. Åren dessemellan har hon haft alltför många olika jobb. Nu längtar hon bara till pensionen och att äntligen få måla och skriva.

Ur Arkivet KLASS nr 3-2016