Utblick Text: Oscar García

Arbetarlitteratur och arbetarförfattare är gängse begrepp inom den svenska litteraturhistorien. Många förknippar dessa termer med en grupp författare som lämnade sitt avtryck under förra seklets första hälft. Gemensamt för dem var att de hade egna erfarenheter av arbetarklassens villkor och att de skildrade arbetet och proletärernas liv i sina högkvalitativa verk. Men arbetarlitteraturen gav också upphov till en respekterad tradition som har sina representanter i våra dagar.

I Sverige finns det goda förutsättningar för en sådan litteratur. De socialistiska idealen har varit starka, arbetarklassen är bildad och författarna har inte nämnvärt drabbats av censur. Men hur ser det ut i andra delar av världen? Utifrån min bakgrund i Latinamerika tänker jag i första hand på de spanskspråkiga länderna. Har vi något som vi kan kalla arbetarlitteratur? Finns det spanskspråkiga arbetarförfattare?

Det finns självklart författare med arbetarbakgrund och litteratur som skildrar arbetet. Det är snarare kritikerna som inte brukar titta så mycket på dessa aspekter.

Jag kan konstatera att man inom den spanskspråkiga litteraturen ibland talar om literatura proletaria eller literatura obrera, men alldeles för sällan. Det finns självklart författare med arbetarbakgrund och litteratur som skildrar arbetet. Det är snarare kritikerna som inte brukar titta så mycket på dessa aspekter.

En viktig strömning i den spanskspråkiga litteraturen har varit socialrealismen. Det är böcker som handlar om fattiga människor på landsbygden eller om arbetarklassens villkor, men för det mesta är de skrivna av vänsterintellektuella. De har ofta en pedagogisk och ideologisk prägel, som i de bästa verken balanseras effektivt i berättelsen. Ibland händer det att författaren själv tillhör arbetarklassen, som till exempel costaricanen Carlos Luis Fallas (1909-1966).

Fallas kom från en fattig familj och var tvungen att hoppa av skolan i tidig ålder. Han arbetade först vid järnvägen, sen på bananplantagerna vid atlantkusten och senare även som skomakare. Med dessa erfarenheter i bagaget blev han snart en övertygad kommunist och antiimperialist. Han ägnade sig åt att organisera arbetarrörelsen, vilket gjorde att han fängslades åtskilliga gånger. I den delvis självbiografiska boken Mamita Yunai (1941) berättar han om misären och orättvisorna på bananplantagerna ägda av företag från USA.

När det gäller poesin kan man säga att i den spanskspråkiga litteraturen finns det två huvudströmningar, som ibland sammanfaller. På ena sidan står diktarna som huvudsakligen sysslar med det lyriska, alltså känslor, symbolism och det vackra ordet. På den andra återfinns de socialorienterade poeterna. Här kan vi hitta viktiga arbetarförfattare, som spanjoren Miguel Hernández (1910-1942).

Miguel Hernández var getherde och gick bara några få år i skolan. Han tyckte mycket om poesi, i synnerhet den från den så kallade spanska guldåldern (1500- och 1600-talen). Och han var såpass intresserad och begåvad att han själv så småningom blev en av de mest betydelsefulla spanska författarna. Han skrev om skilda ämnen, men arbetet var ofta närvarande. I sin första bok, Perito en lunas (1933), har han till exempel dikter med titlar som Barberare och Tvätterska. När det spanska inbördeskriget bröt ut kämpade han för republikanerna. Han fängslades och dog av tuberkulos i fängelset.

Liksom Carlos Luis Fallas och Miguel Hernández finns det utan tvekan många intressanta namn i den spanskspråkiga litteraturen som också skulle kunna betraktas som arbetarförfattare, även om man på spanska inte så ofta talar i dessa termer. Därtill har man genren testimonio eller vittneslitteratur, där marginaliserade människor kommer till tals genom texter som bygger på intervjuer med dem. Ett känt exempel är Me llamo Rigoberta Menchú (1983), mayakvinnan Rigoberta Menchús (f. 1959) vittnesmål om kamp och förtryck i Guatemala. Och översatt till svenska finns Om ni låter mig tala … (1978), där Domitila Barrios de Chungara (1937-2012) berättar om sitt liv i Bolivias gruvor.

Oscar García är född i El Salvador 1963 och kom till Sverige som flykting 1984. Hans första jobb var som städare på ett slakteri. Nu är han universitetslektor i spanska på Göteborgs universitet. Litteraturen är en viktig del av hans liv som läsare, forskare och författare.
Vi intervjuade Oscar i nr 1-2017, läs intervjun här

Ur arkivet KLASS nr 3-2016