Utblick. Av Jan-Ewert Strömbäck. Ur arkivet

Förra året kom Jan-Ewert Strömbäck ut med en bok om Mary Andersson: Alla presidenters Mary- om svenskamerikans kvinnokamp. Här publicerar vi en artikel om denna speciella kvinna Mary Andersson.

Jag var länge frestad att kalla den här texten ”Sörj inte, emigrera”, alltså en parafras till Joe Hills avskedshälsning ”Sörj inte, organisera” – som ett ställningstagande för migration, men också för facklig organisering och uppfattningen att strejkrätt och andra arbetarnas och arbetarkollektivets rättigheter tillhör de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Joe Hill sörjde inte, utan organiserade. Och emigrerade. Likaså Mary Anderson (1872-1964). Båda dessa svenskamerikanska arbetarledare såg också organiserandet av individer och yrkesgrupper utifrån klasstillhörighet, som grunden för först överlevnad, sedan framåtskridande.

Det var 1889, i nödårens tid, som Mary Anderson från Saleby i Västergötland emigrerade. Som en av alla de svenskar som flyttade till Amerika var hon en i mängden. Samtidigt unik. Hon lyckades ta sig från de vattensjuka åkrarna i byn Saleby till maktens korridorer i Washington DC. Outstanding, konstaterade president efter president under den långa period, då hon ledde Kvinnobyrån vid amerikanska arbetsmarknadsdepartementet.

Mary emigrerade tillsammans med sin syster Hilda. Flickorna åkte först tåg från Lidköping till Göteborg, det var fösta gången Mary satt på ett tåg, sedan båt från Göteborg till Hull i England, därefter båt till Liverpool, där de bytte till det brittiska fartyget s/s City of Paris.

Något år tidigare hade äldsta systern Anna gett sig iväg – till Pentwater, Michigan och ett arbete som hembiträde. Efter två dygn i New York vidtog en lång resa västerut till Pentwater och systern Anna. Snart begav sig flickorna vidare till skogsarbetarnas Ludington. Där började Mary arbeta som diskerska i ett skogshuggarläger med ett tjugotal ”lumberjacks”.

Dagarna i ända fick hon bära vatten, diska, städa, duka, överhuvudtaget serva timmerhuggarna. Hon hade ingen att tala med, lönen var två dollar i veckan plus kost och logi.

De enorma skogstillgångarna var en given arbetsmarknad för invandrare, i första hand männen. Skogsavverkningarna gjorde att det fanns en oändlig efterfrågan på arbetskraft. Inte minst i distrikten med avverkning i mellanvästern, fick många skandinaver sin försörjning.

En bakgrund till skogsavverkningen, för att inte säga rovdriften, var industrialiseringen och Englands behov av råvaror. Dit skeppades sågat virke och fyrkantstimmer under 1800-talet.

När Mary lämnade lägret för att vara hembiträde i en familj hade situationen ljusnat. Men hon hade en bit kvar till sitt mål i denna industrialiseringens epok, att hitta ett jobb på fabrik. Det stod för självförsörjande och ökad frihet.

Så kom ett initiativ från den äldsta systern. I ett brev berättade Anna att hon och hennes man planerade att flytta till Chicago. Där planerades världsutställningen och mannen hade fått jobb med att delta i olika byggen. Mary lät sig övertalas att följa med.

I Chicago följde hon inte det för svenskar vanliga mönstret, att arbeta i Pullmans verkstäder för järnvägsvagnar, utan bosatte sig och fick jobb i förorten West Pullman. I juni 1894 hade den stora, senare välkända strejken, genomförts vid Pullman Palace Car Company.

Chicago är staden som förknippas med den tidiga arbetarrörelsen: Haymarketavrättningarna, sammandrabbningarna mellan strejkande och polis, Upton Sinclair och dennes roman Vildmarken från 1906. Denna klassiker, en av världens starkaste arbetarskildringar, dokumenterade och gestaltade villkoren för de fattigaste och hårdast arbetande immigranterna. De flesta gestalter är immigranter från Litauen, som sliter sig igenom sina dagar i slakterierna i Chicago. Någon skulle säkert lova att aldrig mer äta kött efter denna läsning. Andra, antagligen fler, skulle be sin Gud om att aldrig någonsin behöva uppleva ett sådant jobb. För de damer och herrar som var på studiebesök, de som betraktade de kvinnliga styckarna, de som stoppade korv, stod bara och gapade. Såg de vilddjur i ett menageri?

Arbetet … ”liknade en taskspelares konstfärdighet – ty kvinnan arbetade

så fort, att ögat bokstavligen inte kunde följa henne; det var bara ett töcken av rörelser, då trassel efter trassel av korvar visade sig. Mitt i töcknet kunde den besökande emellertid lägga märke till ett fast, spänt ansikte med de två djupa rynkorna i pannan och en spöklik blekhet över kinderna…”.

Mot slutet lägger en filosof ut texten. Han har kommit fram till att människan skulle behöva arbeta blott en timme om dagen, tack vare civilisationens tekniska framsteg och förutsatt att mänskligheten befriades från kapitalistens profitjakt. Lösningen är inte statlig ägo och organisation. Nej, det är kooperativ som gäller, vad än sysselsättningen handlar om, poesiskrivande, musicerande eller tillverkning av varor. Nämnas kan att denne analytiske och mångordige man är en av de få svenskar eller svenskamerikaner som förekommer i romanen. Hade Upton Sinclair uppfattat Joe Hills och IWW:s utopi som något av svenskt signum?

Mary Anderson sökte sig till sko- och konfektionsindustrier, där hon fick det ena mer avancerade förtroendeuppdraget efter det andra, inom Chicago Federation of Labor, International Boot and Shoe Workers Union och Women’s Trade Union League, WTUL.

Det var ingen ideologiskt övertygad skandinavisk socialdemokrat som sökte sig till den amerikanska fackföreningsrörelsen. Nej, hon uttryckte sig inte som vare sig någon skandinavisk eller amerikansk facklig agitator. Hon drevs visserligen av ett patos för rättvisa och jämställdhet, men det var mycket av en tillfällighet som hon gick med i facket – för att bryta sin ensamhet. Med målmedvetenhet och självdisciplin, utvecklade hon på kort tid en effektiv facklig retorik och argumentationskonst.

Efter att ha valts in i styrelsen för International Booth and Shoe Union, fick Mary resa till Boston två gånger om året för att delta i styrelsemötena. Hon var den enda styrelseledamoten som skötte sitt uppdrag utan ekonomisk ersättning och funderade på att påtala det problematiska i detta. Säkert skulle också hon då ha arvoderats. Men hon avstod inför risken att bli av med uppdraget. Hon var ju där för de arbetande kvinnornas sak. En typisk kvinnlig inställning, sa hon senare självkritiskt.

1919 var torpardottern från Saleby så etablerad att president Wilson kallade henne till Washington DC, där hon blev chef för arbetsmarknadsdepartementets kvinnobyrå 1920–1944. Under denna tid var hon rådgivare åt fem presidenter och den kvinna som satt längst på sitt ämbete under mellankrigstiden.

På Kvinnobyrån ledde Mary Anderson arbetet med att kartlägga kvinnors arbetsvillkor och arbeta fram lagförslag på arbetsrättens område. Efter första världskriget ökade behovet av kvinnlig arbetskraft ytterligare, men en mycket liten del av de åtta och en halv miljoner kvinnliga industriarbetarna i USA år 1926 var med i facket; ännu färre blev naturligtvis fackliga ledare.

Mary Anderson är ett extraordinärt undantag.

Mary Anderson dog 1964 efter ett långt arbete för att stärka kvinnors villkor i arbetslivet.

Ur KLASS nr 1-2017