Intervju
Arkivet nr 3-2017
Text: Beata Hansson Foto: Carola Ankarborg

Att skriva om det viktiga. Att sätta ord på det svåra. Formulera sina visioner på papper. Det är den skrivande personens grund. I alla fall den skrivande personen Anna Jörgensdotter. Med något som kan liknas vid skrivarklåda arbetar hon ofta på flera bokprojekt samtidigt. Då kan det ta tid att få klart dem. Den senaste boken Solidärer har hon tampats med i sex år.

Text: Beata Hansson Foto: Carola Ankarborg

Vem är hon egentligen den där rödhåriga kvinnan från Sandviken med tunga smycken och en intensivblå blick, som hela tiden verkar vara på språng? Som hela tiden gör sitt yttersta för det hon tror på? Hon som debuterade 2002 med den kritikerbejublade romanen Pappa Pralin.

Anna Jörgensdotter var inte mer än tio–elva år när pennan började pocka. Och idag är det bara en dryg månad kvar tills hennes tionde bok Solidärer släpps. Med andra ord har marknadsföringsarbetet börjat, intervjuer och det numera välbekanta pirret i magen. Och sedan väntar recensionerna. Trots alla bokutgivningar har hon ännu inte hittat rätt förhållningssätt till dem.

– Jag känner mig utsatt, även om jag vet att det handlar mycket om personlig smak går det inte att komma ifrån att det är tufft. Konstruktiv kritik är bra. Men när jag jobbat länge och intimt med något känns det ändå. Det är förstås spännande också.

Flera stora priser och stipendier

Visst är det härligt med stora priser som Ivar Lo-priset trots att hon aldrig känt en stark litterär koppling till honom. Men även Gävle kommuns pris som handlade även om hennes andra gärningar inom kulturen, som engagemanget för Joe Hillgården kändes fint. Pengar i kassan ger dessutom en viss skrivro.

Att skriva klassrelaterat är Anna Jörgensdotters signum. Det är ur utanförskapet hon hämtat sin nyfikenhet och skrivlust. Och hos de människor som slåss mot normer och roller. Om den första boken skulle kunna sägas snudda kring det självbiografiska, har hon efter det valt att bosätta sig i till synes helt främmande kroppar. Den förra boken till exempel, Drömmen om Ester, handlar om den okända men rebelliska konstnärinnan Ester Henning. Hon levde den största delen av sitt liv på ett mentalsjukhus.

– Ester slog an någonting på så många olika nivåer. Det första jag tänkte på var hennes konst, att den var livsnödvändig för henne. Hon var så kompromisslös, vägrade foga sig.

Det var inte svårt för Anna att känna igen Ester Hennings utsatthet. Hon gick från början på tvärs emot konventioner om hur en flicka ska vara. Hon kunde gå på fest i säckväv istället för traditionell folkdräkt. Det fanns så mycket med henne som var så starkt.

Självklart hämtas inspiration utifrån egna erfarenheter. Men för att kunna använda dem arbetar hon med utifrånperspektiv. Hon beskriver det som ”att röra sig utåt för att inte trassla in sig i sitt eget.”

– Skrivandet ger mod att agera i verkligheten. Att våga konfrontera och att formulera andra perspektiv.

Solidärer började ta form 2011. Berättarperspektivet finns bland annat hos en svensk hamnarbetare i mitten av 30-talet. Men det är inte någon som känns främmande att gestalta, eller att tycka om.

– Det känns tomt nu efter lämning. Jag har jobbat intimt med romanen och dess karaktärer under lång tid. De har blivit nära vänner som jag tyckt om att vara med och därför också varit svåra att gå ifrån. Också att kunna gå in i den andra världen, när den egna blivit för svår eller för stum på något sätt.

Boken beskriver ett Europa i fascismens tid, inbördeskriget i Spanien och berättar om några svenskar som reste ner för att slåss mot nationalismen och diktaturen. Men när jag frågar om bokens budskap värjer hon sig.

– Jag tycker inte om att prata om budskap. Var och en som läser får känna själva vad de bär med sig. För mig handlar berättelsen mest om människorna. Vad de kan göra tillsammans. Att det kollektiva engagemanget behövs och är viktigt. Jag ser det som en slags sorgeberättelse om var vi är på väg, men också en hoppfull historia om förändring, i det privata och i det större. Jag söker efter kraften hos människan som under tryck reser sig och kämpar. Men det är också viktigt att se att när trycket blir för stort och när vi är utsatta för omvärldens svek. Då går det inte att resa sig utan ordentlig hjälp utifrån.

När hon började skriva Solidärer såg världen annorlunda ut jämfört med idag. Det kändes lite spännande att skriva om den framsmygande fascismen och stämningarna det drog med sig. Den politiska kartan var känd, även om SD börjat höras lite mer.

– Men det som hände sen, det som är dagens verklighet är ju att fascismen verkligen finns omkring oss nu. I Gävle där jag bor är SD en stark politisk kraft som märks överallt. Kanske speciellt inom kulturen.

Stig Dagerman inspirerar

Processen att väva ihop det politiska med det privata. I tänkande och i skrivande. Stig Dagerman har varit en stor inspiratör. Anna Jörgensdotter trivs med det viktiga samhällsarbetet, även om hon i perioder bränner ut sig.

– Men det beror bland annat på att vi behöver bli fler som engagerar oss. Det finns ju så mycket att göra. Energin kommer av att känna att vi är många och att det går att påverka. Men väggarna tycks bli fler och hårdare.

Asylfrågan är viktig. Hon talar gärna om ensamkommande barns rätt till ett liv i trygghet. Hon berättar om en grupp asylsökande som tagit sig genom helvetet till Tyskland som sedan sa: ”Vi har rätt att vara här”

– Att opponera sig mot makten, att inte tro att man är maktlös. Men människor är ju maktlösa. Särskilt unga människor. Jag tycker det här är svårt att prata om för att det känns så självklart och så idiotiskt att det inte är självklart, det att göra sitt yttersta för att ta hand om dem som är mest utsatta i ett samhälle. Det är som att det alltid låter naivt att prata om det, och det är väl också ett stort fel i den här samhällsstrukturen, att den innersta mänskliga känslan tvingas bort från centrum hela tiden … den får inte finnas … och vad händer med oss då?

Det är detta hon har velat skriva om i den nya romanen, fast hon vet inte om hon lyckats. Kärleken som en motståndshandling och att prova kärlekens olika former, är ett sätt att prova världen: vilka vill vi vara? I vilken relation och i vilket samhälle vill vi leva? Det hör ihop. Vi kanske har fastnat i en struktur som trasar sönder oss, och vi kanske behöver prata mycket mer om vilka alternativ det finns, funderar hon.

– Att hålla på med researchen till Solidärer gav en känsla av att det faktiskt går att göra något åt situationen. Vi måste formera våra grupper.

Skrivandet och samhällsengagemanget

– Jag vet inte om skrivandet är hönan eller ägget i mitt samhällsengagemang. Men det har förändrat mig. Det har alltid varit platsen jag hämtat min kraft ifrån. Att ställa sig i andra tider, på andra platser i andra kroppar. Känslan av utsatthet är nog den jag jobbar mest med. Och att få lov att vara komplex, utan krav på att anpassa sig efter ett samhälle som ändå begår våld på en. Men att skriva självbiografiskt känns ofta klaustrofobiskt, som att rummet blir alldeles för litet. Sen vet jag ju aldrig riktigt vad jag kommer att skriva om nästa gång. Hur behovet ser ut och vad det blir av det i slutändan.

Hon började skriva prosa, och sen kom poesin. Hon tycker om att rimma, det ger ett lugn. Men prosan passar henne bättre eftersom hon behöver kunna ”rusa och rasa”.

– Jag kan ha svårt att fokusera och koncentrera mig, då funkar inte riktigt poesin ihop med min hjärna. När jag fastnar vid trösklar, som jag ofta gör, så går det alltid att komma förbi dem på nåt jävla sätt, kanske för att det finns så många angreppssätt men kanske mest för att jag har ett mycket större självförtroende i prosan än i poesin. Sen älskar jag att läsa poesi. Min prosa behöver poesin.

Magin med allt skrivande är att det sker en hel del bakom kulisserna. Det omedvetna i skrivarprocessen är inte att förakta. Hon ser skapandet och skrivandet som en vän och en tröst. Något som ger stabiliteten i verkligheten och gör henne trygg. Men behovet har förändrats. Det är inte längre desperat. Hennes verklighet är inte längre otrygg.

– Men om skrivandet ger trygghet kan mitt politiska engagemang ge mig en känsla av maktlöshet. Orättvisor, övergrepp, klasskillnader, överträdelser. Idag har allt blivit till individfrågor och folk bygger på sina fort.

Att vara arbetare idag är inte längre självklart synonymt med solidaritet för de svaga. Att så kallade arbetarpartier gått långt högerut är vad som möjliggör högerpopulismens spridning, överallt i Europa. Högerpopulismen och fascismen är tätt sammanlänkad med kapitalismen. Det är det vi ser.

Hon tror på en annan ordning, där utsatta i samhället känner att deras röster är viktiga, inte att de måste slåss mot varandra om den lilla kaka som finns och hamna i ett vi-och-dom-krig av den anledningen.

– Om en organisation, som LO, hett önskar att dess anslutna ska sluta rösta på ett rasistiskt och högerpopulistiskt parti måste de börja praktisera människors lika värde och aktivt arbeta för att minska klyftorna, men det finns ju inte något intresse av en annan ordning. Pamparna vill fortsätta vara pampar. Kapitalismen består, högervindarna fortsätter blåsa. För att koppla till boken: Västdemokratierna, som inte gick in och stöttade republiken i kriget, var räddare för det knallröda och det rödsvarta än för det bruna. Det där ser vi fortfarande.

Dessa känslor blev en del av upprinnelsen till hennes nya roman som kort kan sägas handla om krigets konsekvenser och drömmen om en annan värld. Det är därför hon gillar att skriva om killarna som åker till Spanien.

– Paradoxalt nog, upplever jag att omvärlden var en mycket större del av vår vardag då, trots att det kan tyckas som om världen strömmar in över oss nu – men på vilket sätt? Jag har plöjt Arbetarbladet från 30-talet och där stod på bästa nyhetsplats om vad som hände i omvärlden. Händelserna i Spanien var på förstasidan. Utlandsnyheterna idag, särskilt i de mindre tidningarna får knappt något utrymme alls. Det blir något med kopplingen lokalt och internationellt och med känslan av kunskap och medvetenhet. Vi tvingas söka upp fördjupningarna, och det kanske vi inte alltid gör.

På den tiden satt svenska arbetare hemma i Sverige och kände att de ville göra något för att bekämpa fascismen och nationalismen som härjade ute i Europa. De ville slåss för demokratin. De såg de spanska arbetarna som systrar och bröder. De borgerliga svenska tidningarna beskrev dem som reste inte sällan som ”spänningssökande äventyrare”. Men det stämde enligt Anna Jörgensdotter inte riktigt med sanningen.

– De jag har kommit i kontakt med känns överlag som ödmjuka snubbar som genuint tycktes drivas av frågan om vad som händer med oss om fascisterna kommer hit? Många av dem hade också slagits mot nazister på hemmaplan, och de sågs ju – då som nu – som busar.

Ger inga svar

Hon ser det också som ganska ointressant att försöka ge några riktlinjer eller svar i sin bok. De ser olika ut för alla, menar hon, eftersom vi har olika riktlinjer bakom oss. Men hon vill inte förminska sitt ärende, frågan om hur vi ska revoltera mot och diskutera i ”en tid som är jävligt farlig”.

– Jag tror på att samlas och prata. Även om det också kan kännas läskigt, typ att man inte kan tillräckligt mycket, eller inte törs så mycket som andra och sånt. Så känner jag väldigt ofta, och det kan skrämma bort en från att ansluta sig till rörelser och föreningar. Men det räcker verkligen inte med social media, ibland kan det snarare förstöra, när vi inte ser varandra i ögonen tycks vi heller inte behöva stå för vad vi säger och gör.

Faktaruta:

Namn: Anna Jörgensdotter

Ålder: Född 1973

Publicerat: Debuterade med Pappa Pralin (2002) och har efter det givit ut bland annat Bergets döttrar (2009) och Drömmen om Ester (2015).

Aktuell med: Solidärer, Albert Bonniers förlag, september

Även aktuell som: redaktör i föreningens kommande antologi och förbereder sig för att under hösten ta emot inkomna novellbidrag.

Bästa bok: Pansarkryssaren av Molly Johnsson.

Läser just nu: Att leva feministiskt av Sara Ahmed och The Dispossessed Ursula k. le Guin.