Intervju med Kjell Johansson
Text: Foto: Jane Morén
Ur arkivet, KLASS nr 3-2017

Det börjar nästan alltid på samma sätt, Kjell Johanssons romanskrivande. Han ser en bild framför sig: Ett eller två barn står i ett mörkt rum och ingenting händer. Barnen som sedan återkommer i roman efter roman. Ibland är de barn, ibland har de varit barn, ibland är de gamla och minns barndomen. Om och om igen återvänder Kjell till att skriva med utgångspunkt i ursprungsfamiljen i förorten.

Kjell Johanssons romaner är inspirerade av den egna uppväxten under 40–50-talet i Midsommarkransen strax söder om Stockholm. Här fanns människorna som sedan befolkat hans romaner, här fanns också den utsatthet som ständigt var närvarande i människornas liv, men också de magiska fantasierna som förvandlade och lyfte. Trots ämnen som kretsar kring underläge, utsatthet, sjukdom, ensamhet, kamp och förlust, är romanerna rika berättelser om människor man fäster sig vid. Det är de utsatta trasproletärernas liv han berättar om. I över fyrtio år har han skrivit i snitt en roman vartannat till vart tredje år, plus några barnböcker.

Debuten kom 1972 med Det finns en krog på vägen till varje revolution. Kritiker och vän Arne Melberg skriver i en text 2011: ”När jag nu läser om Kjells debutroman med hela hans författarskap som facit slås jag av att Kjell Johanssons värld redan är på plats. Här finns den fattiga Förstan, alias Kransen, här finns en lite grabb i en familj med en viktig Morsa, med en labil styvfar, en mormor som bor en trappa upp, här finns diverse pittoreska figurer och händelser i Förstan, ett slags trasproletariat i en egen värld som verkar egendomligt bortkopplad från resten av världen.”

– Det e en jäkla bra titel, tycker jag, säger Kjell Johansson och skrattar till när vi pratar om hans debut. Vi är hemma hos honom i Midsommarkransen. Han sitter i en blå soffa med armarna mot ett runt träbord. Solen från balkongen lyser in på hans händer. På bordet har han lagt fram ett häfte. Där finns de texter som skrevs om hans litteratur till ett seminarium 2011: Tröst, upprättelse, motstånd.

– Jag tycker det är en bra beskrivning av vad jag kanske försökt uppnå med mina romaner. Att teckna porträtt av individuella människor, ge dem upprättelse och kanske väcka ett motstånd.

Motståndet är mot allt som trycker ner en människa. Mot de som har makt. I hans senaste roman Familjen börjar berättelsen runt tre barns liv och deras två ensamstående mödrar: Vera som är politisk aktivist, stalinist, och Ellen som bara försöker vara en skötsam arbetare och mamma. Fond står den dramatiska samhällsutveckligen under tidsperioden 40-tal till nutid. Efter ett tag börjar man ana att berättarrösten inte håller sig till sanningen. Och det är en av de frågor Kjell Johansson vill ställa med romanen.

– Vad är kärlek? Hur bör man leva sitt liv? Vad är sanning? Behöver vi en livslögn? Med ”Behöver vi en livslögn” menar jag att livet kan vara så svårt, så ohyggligt att en livslögn inte behöver vara något negativt. Vera är väl ett bra exempel, men kan man inte säga det om fler än en i romanen? Ja, det kan läsarna få grunna på tycker han.

Kjell Johansson har fyllt 76 år. Men mätt på författaryrket är han inte, han har fortfarande historier som ska berättas. Dock avslöjar han inte om han håller på med något nytt projekt. Det måste hållas hemligt, svartsjukt bevakas, som han uttrycker det.

Kjell Johansson bor där han växte upp. Efter många år på Södermalm har han återvänt till Kransen. Här bodde han på gator som Vattenledningsvägen, Tellusborgsvägen, Lötmogatan, Tegelbruksvägen och Svandammsvägen.

– Centrum var Torget, även kallat Skvallertorget och Röda Torget. Där fanns, förutom butiker, en telefonkiosk och ett korvstånd, en samlingsplats för tonårsfolket.

Kjell Johansson började skriva när han var i 18-årsåldern och gick andra året på gymnasiet.

– Vi var några stycken som började läsa och diskutera böcker, som i en bokcirkel. Vi skrev lite också, bland annat i en skoltidning. En av medlemmarna i gruppen var Arne Melberg som Kjell Johansson samarbetat med sedan dess, en annan var Hans Lagerberg, som kom med lite senare och kom ut med en roman på Bonniers ett par år senare. Gemenskapen i gruppen, som både inspirerade och väckte tävlingsinstinkt var viktig.

– Tänk om man suttit ensam ute på landet och inte haft någon att prata böcker och skrivande med? Då kanske det aldrig blivit något av ens skrivande? Det är därför gruppen Arbetarskrivare är så bra.

Att Kjell Johansson studerade på gymnasiet i tre år, och ens tog realen, var stort i hans arbetarfamilj. Men det var först i gruppen som han började få drömmar om att bli författare. Författaryrket var en stor revansch.

– Det var mitt sätt att komma upp mig. Om det nu inte blev något av min fotbollskarriär så … han skrattar och fortsätter berätta. På den tiden var det stort när en författare släppte en ny roman. Läraren kunde komma in i klassrummet och säga: ”Pär Lagerqvist har kommit med en ny roman”.

På vägen mot debuten arbetade Kjell Johansson bland annat som brevbärare, i hamnen och i hemtjänsten.

– På den tiden hade vi två timmar hos varje gubbe eller gumma och hade tid att sitta och fika. Idag är det ju helt annorlunda. Hur kan det ha blivit sämre, vi är ju ett rikt land?

Allra först skrev Kjell Johansson ett par diktsamlingar, som han försökte få ut, men de refuserades.

– Det får man ju vara tacksam för idag, menar han och ler.

När jag skrev mina två första romaner, då hade jag stor tilltro till ordets makt. Men sedan förstod jag att en roman inte är ett flygblad.

Sedan började han med prosa och sedan debuten har han kommit ut med sexton romaner. Han är målmedveten och regelbunden. Varje vardag stiger han upp och börjar skriva vid åttatiden. Skriver till lunch och fortsätter några timmar på eftermiddagen tills han är helt mör. Senaste romanen, har dock tagit ännu mer tid i anspråk. Det brukar ta två till tre år, men för att hinna färdig denna fick han skriva även på helgerna. Någon skrivkramp det har han inte, annat än någon enstaka dag då det kan vara motigt vid blocket. Där-emot tycker han det alltid är jobbigt i någon mån.

– Det här är ju ett jobb med djupa dalar som faller nära depression och höga berg då man är så lycklig över att man fått till något speciellt stycke. Men det konstiga är att de riktigt bra grejerna, är det som om inte jag skrivit, utan det skriver sig självt.

Han refererar till Gogols ”Det är som om Gud för min penna”. Tillägger att religiös är han inte, men att något är det.

Kjell Johansson har inspirerats av de stora ryska berättarna: Gogol, Dostojevskij, Tolstoj, Tjechov och Gorkij.

– De tog livet och litteraturen på allvar. De trängde djupt ner i den ”mänskliga själen” som de, men kanske inte en svensk, skulle uttrycka det.

Hans romaner kallas ibland politiska, han har tilldelats fackliga priser. Vill han förändra med sina ord? Och vad förmår litteraturen egentligen?

– När jag skrev mina två första romaner, då hade jag stor tilltro till ordets makt. Men sedan förstod jag att en roman inte är ett flygblad. Man måste lägga mycket mer i orden för att nå ut. Den enskilde författarens makt är nog heller inte särskilt stor. Men man kan ge människor upprättelse, beskriva dem hederligt.

Kjell Johansson skriver sina romaner för hand med penna i ett kollegieblock. Och hans rutiner är desamma varje gång. Allra först börjar det ofta med att han ser den där bilden. Barnen och rummet. Det är där det börjar.

Därefter följer ungefär ett halvår som han använder till att tänka och noga föra anteckningar i en pärm med register. Han går och hämtar pärmen och visar.

– På I sätter jag till exempel idéer om intrig, på P personer. När ett halvår har gått är pärmen ganska så tjock. Då börjar han skriva i kollegieblocket.

– Det är en svår och tråkig period som man bara måste göra.

När han skriver följer han ingen kronologi utan skriver de stycken han tänkt ska vara med.

Efter att han skrivit klart det första försöket till roman i kollegieblocket är det dags att för första gången sätta på datorn och skriva in allting.

– Jag har en hemsk handstil, så bara jag kan skriva in texten, skrattar han och låter en sida snabbt flaxa förbi mig så jag ska se.

Under skrivandets gång drabbas han alltid av tvivel.

– När jag precis skrivit klart första försöket med romanen känner jag alltid samma sak: Det kan inte finnas någon som skrivit ett lika dåligt första försök till roman som jag. Men sedan påminner jag mig själv om att så känner jag alltid. Det blir ju alltid bra till slut. Jag säger det till och med högt till mig själv där jag sitter: ”Kjelle, det här har gått bra förr!”

När allt är inskrivet börjar redigering och språkbearbetning. En rolig period som han tycker om, han arbetar mycket med det språkliga. Han känner alltid när det börjar närma sig slutet av romanen.

– Det blir svårt att få in mer ord. Romanen sluter sig som en mussla.

Då lämnar han manuset till läsning hos tre personer. Vännen Hasse som är bra på det språkliga, Arne som ser de stora linjerna och frun Solweig som är bra på att se det som är ologiskt.

– Får jag höra något negativt om det jag skrivit blir jag först förbannad, men sedan funderar jag på om de kan ha rätt.

När romanen sen går till förlaget är det mesta gjort så sedan är det bara att vänta på recensionsdagen.

– Som är ett helvete. Jag vaknar tidigt och kollar tidningen. Ska man bli utskämd nu eller?

Han skrattar till igen och menar att så farligt är det inte längre. Han har fått så mycket fina recensioner genom åren.

Han har även fått flera utmärkelser för sina romaner, bland annat Ivar Lo-priset 2007 med motiveringen: ”Solidariteten med de lägst stående i samhället har varit ett genomgående tema i Kjell Johanssons författarskap. I sin förnyelse av den realistiska romanen har han på en skimrande prosa pendlat mellan den fabulerande skrönan, det litterärt intrikata och en handfast vardagsskildring.”

Med de De utsatta och Gogols ansikte har han vunnit även internationell uppmärksamhet och ett tiotal romaner har översatts till andra språk. Huset vid Flon har satts upp av Stockholms Stadsteater.

På biblioteket i Aspudden dit jag går för att få tag på några av hans äldre romaner, finns en lång rad i bokhyllan. Huset vid Flon är deras mest utlånade bok, berättar bibliotekarien. Det är också deras äldsta bok. Den har varit efterfrågad för utlån hela tiden sedan 1997, i tjugo års tid.

Kjell Johansson har föreläst på Föreningen Arbetarskrivares årsmöte. Delat med sig av sitt författarliv och han ger gärna råd till blivande författare. Ett av dem är att inte ha bråttom.

– Vänta gärna med att börja skriva och tänk istället. Vid redigering är det viktigt att man tar bort slitna fraser och uttryck och gärna dödar många adjektiv.

Han betonar vikten av att lämna mycket till läsaren.

– Man ska inte vara övertydlig. Hellre att läsaren går miste om en del. Läsaren måste anstränga sig lite, säger han.

På den tiden använde man ordet socialist. Mormor var socialdemokrat och socialist. Man pratade om att arbetarna skulle ta över.

Ansträngt sig har Kjell gjort och gjort en klassresa. Han ger ett exempel.

– I början när jag läste DN:s kultur-
sidor förstod jag inte mycket. Jag fick slå upp det jag inte förstod och lärde mig. Jag ansträngde mig, säger han igen. Han är stolt. Men han betonar att han inte menar, som liberalerna i sin individualism, att alla kan nå dit de vill bara de anstränger sig. Så är det ju inte.

Rötterna har han trots allt kvar i arbetarklassen. Han pekar bort mot en sprucken skulptur som står vid soffan. Den föreställer Kjells farfar, Bernhard Johansson. Han kom från Södertälje och började spika lådor, sedan kom han in i Folketshusrörelsen, avancerade från vaktmästare på Folkparkerna i Liljeholmen och Västberga till föreståndare.

– I Folkets park hade de möten och underhållning. Min farfar lärde känna Zeth Höglund och Branting, de höll tal i parken. På den tiden använde man ordet socialist. Mormor var socialdemokrat och socialist. Man pratade om att arbetarna skulle ta över. Idag är det inte mycket kvar av arbetarrörelsen och den kamp som fördes. När jag ser ut på samhället idag känner jag sorg. Men jag får hopp när jag ser individer göra gott.

Att kallas arbetarförfattare gör honom stolt.

– Speciellt om jag tänker på morsan och de andra i släkten.

Men han är medveten om att arbetarlitteratur också kan ses ner på, som grått, trist, knutna nävar och plakatlitteratur.

– För vissa är arbetarlitteratur ett bevis på att det inte är bra litteratur, för andra är det en ärofylld titel. Arbetarlitteraturen är dock en väldigt framgångsrik genre i svensk litteratur som dominerade helt på 30-talet, hade en våg på 70-talet och nu är tillbaka igen.

NAMN: Kjell Johansson

ÅLDER: Född 1941

BOSTADSORT: Midsommarkransen

PUBLICERAT: Debuterade 1972 med Det finns en krog på vägen till varje revolution. Han fick sitt genombrott med Huset vid Flon 1997 och är känd för serien De utsatta. Senast utgiven Familjen 2017 Weyler förlag

Ur arkivet nr 3-2017