Moa Martinson-arbetarklassens kvinnoskildrare

Ur arkivet 2/2018 Historiskt porträtt av Lena Kallenberg
Porträttfoto: Sjöberg Bildbyrå/KG Kristoffersson

Författaren Lena Kallenberg berättar om sin närmast livslånga relation till Moa Martinson. Kvinnan som lärde henne att kvinnor alltid har arbetat och är minst lika starka som män. Lena Kallenberg beskriver en skrivande autodidakt kvinna med ett närmast oförståerligt stort självförtroende och en imponerande inre styrka.

När jag tänker på alla anekdoter om Moa Martinsons mod och frispråkighet är jag mest förtjust i den om pälsen Moa skaffade och gärna visade upp sig i. Hon anklagades för överklassfasoner för den där pälsens skull men svarade något i stil med att hon minsann skrivit ihop till vartenda strå själv. Istället för att huka sig gjorde hon en ”Moa” och lanserade idén om folkpälsen i radion. Det var just genom radion Moa först gjorde entré i mitt liv.

Mamma brukade få något stridslystet i blicken, skruvade upp volymen och hyschade. ”Tyst, Moa är på radion”, hette det. Rösten som kom ur apparaten var välartikulerad och lät en smula högdragen, den rimmade inte alls med Moas sätt. Mamma ställde sig med det hon hade för handen i blickstilla lyssnarposition, resten av kvällen utförde hon de sedvanliga hushållssysslorna i ett uppskruvat tempo och glansen i den annars nedstämda fabriksarbeterskeblicken sa att denna Moa var något särdeles. Samtliga Moas böcker gick att hitta i vår väggfasta stringbokhylla. Jag slukade dem redan som 12-åring utan att begripa allt. Men några saker fattade jag, att kvinnor alltid har arbetat och är minst lika starka som män.

Hon som senare blev Moa med hela svenska folket hette egentligen Helga Maria Schwartz, och föddes 1890 i Norrköping av en tonårsmoder. Modern arbetade inom textilindustrin och vem som var flickans far blev aldrig riktigt känt. Det är som med mycket annat runt Moa kringgärdat av rykten och önsketänkande. Helga eller Mia, som hon också kallades, växte upp i fosterhem och hos släktingar. Det kringflackande livet fortsatte efter att modern gift sig med en diversearbetare.

Mamma ställde sig med det hon hade för handen i blickstilla lyssnarposition, resten av kvällen utförde hon de sedvanliga hushållssysslorna i ett uppskruvat tempo och glansen i den annars nedstämda fabriksarbeterskeblicken sa att denna Moa var något särdeles.

Helga har fyllt sju år och har lätt för att lära men hennes skolgång blir kort och eftersatt av allt flyttande. Hon beskriver tillvaron i ett brev. Flygande kråka får något, sittande ingenting. Jag var en flygande kråka liksom mina föräldrar, det är ingen dålig uppfostran … man lär sig societeten köksvägen, ser bakom kulisserna. Tappar respekt.

”Tappar respekt”, hm. Jag har undrat mycket över varifrån Moa tog den rejäla dos av självförtroende som hon otvivelaktigt bar på. Så pass uttalad att hon retade gallfeber på många med sin oräddhet och rappa tunga. Sprungen ur en tillvaro av verklig nöd i en tid då föraktet för fattiga och deras smuts och snusk präglade synen på underklassen, när umgänge över klassgränserna var otänkbart, när kvinnomisshandel och alkoholism i arbetarhemmen hörde till vardagen förblir det fortfarande en gåta. Ett par av svaren är förmodligen en kombination av egen medfödd tåga och att hon var enda barnet till en förstående mor, ofta utlämnad åt sig själv och därmed till en rik fantasivärld hon skulle få användning av.

Helga skriver dikter tidigt och efter att ha arbetat som restaurangbiträde får hon möjlighet att som frielev i ett restaurangkök i Stockholm lära till kallskänka. I huvudstaden träffar hon grundläggaren Karl Johansson och flyttar med honom till hans torp i Sorunda. Året är 1910 och hon väntar deras första son. Det kommer snart fler, mellan åren 1910 och 1916 föds ytterligare fyra pojkar. Äktenskapet blir olyckligt, Moa har beskrivit mannen som ”snäll” och att han periodvis söp, saknade arbete och långa tider vistades hemifrån. Hon ställdes ensam med ansvaret för hem och barn. Men skilsmässa fanns inte på kartan eftersom gift kvinna var omyndig fram till 1921. Mannens rätt över hem och barn var oinskränkt.

Kanske var det i den frustrationen hon engagerade sig i missförhållandena i trakten? Hon sympatiserade tidigt med ungsocialisterna och syndikalisterna, gick och tiggde med listor åt de arbetslösa, vågade sig upp i fullmäktige och stred för arbete åt folk. 1922 väljs hon in i Sorunda kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Hennes första skrivna inlägg är en replik i Arbetaren som försvarar kvinnorna som alls inte står hindrande i klasskampen, tvärtom! Signaturen Helga återkommer flitigt i frågor som rör hemmet, uppfostran, pacifism, kängor åt kungahus och religion, men kärast är kvinnorelaterade ämnen som abort och preventivmedel.

Hon uppmärksammas av Elise Ottesen-Jensen som redigerar hennes ofullständiga texter och stöder henne i tanken på att skriva sin egen historia. Hon skriver romanen Pigmamma som refuseras men blir följetong i tidningen Brand. Skildringen innehåller redan de beståndsdelar som kommer att prägla det kommande författarskapet: Klassamhällets hårdhet, kvinnornas umbäranden, de oäkta barnens utsatthet och solidariteten kvinnor emellan.

En äkta autodidakt som Moa måtte sneglat åt förebilder, vad hade varit mer naturligt än att inspireras av vår allra första kvinnliga arbetarförfattare Maria Sandel? De två har en hel del gemensamt, bägge kroppsarbetade samtidigt som de höll pennan brinnande. Maria Sandel utkom redan 1908 med Vid svältgränsen. Hon förde också främst kvinnornas talan i sina verk och engagerade sig tidigt i arbetarrörelsen. Där Sandel skildrar kvinnorna i staden ägnar sig Martinson främst åt landsbygdens kvinnor. Istället är det Martin Andersen Nexö som får ta emot ett beundrande brev daterat den 1 november 1923 från Helga Johansson Johannesdal Ösmo.

Helga har läst Pelle Erövraren och är överväldigad. ”Ni har rätt, det är ej vid en mors smärtfyllda rop en människa föds, hela livet är en födelseprocess. Var akademigubbarna i Sverige har sina ögon det begriper ingen … ni skulle ha ett nobelpris för varje bok av Pelle Erövraren.” Hon la ut texten om sin tillvaro och sina författarambitioner. Aldrig hade hon skrivit till en författare tidigare. Hon skämdes, ångrade tilltaget och fruktade Nexös svar. Hela sommaren och hösten gick och Helga hade förträngt brevet. Så kom ett paket med Nexös Ditte människobarn, den bok Helga trånade efter men inte kommit åt. Boken åtföljdes av en förklaring. Nexö hade flyttat och inte nåtts av brevet förrän nu. Han hade rörts till tårar av hennes rader.

De hårda åren står på rad. Vintern 1925 drunknade hennes två yngsta söner när de gick igenom isen bara ett stycke från torpet. ”Två svarta hål i isen, röda rosor på kinderna”, skrev Helga. Äktenskapet fick ett drastiskt slut en januaridag 1928 när mannen tog livet av sig genom att gå ut i skogen och spränga sig i luften med dynamit. Strax innan har Helga varit i Göteborg i hopp om att få ett arbete hos redaktören på Arbetare-kuriren i ett försök att bli ekonomiskt självständig. Det visar sig vara en pigplats! Under den förödmjukande resan träffade hon som hastigast en luffarpoet, Harry Martinson. Hon har just fått ett honorar från Brand och skänker honom 2 kronor. Han sticker en lapp i hennes hand där det står att hon är ”en tamarisk i verklighetens öken”. En tamarisk är en buske som växer i öknar och utsöndrar ett slags manna som beduiner äter.

Hon återvänder hem och granskar den nyss sålda Pigmamma med klarare ögon. Hon tänker med en kritisk blick på det hon åstadkommit hitintills att man måste lida för att kunna skriva. Och hon skriver nätterna igenom, åtminstone påstår hon det. Signaturen Moa använde hon första gången i tidningen Tidevarvet. Namnet är taget från den danske författaren Johannes V. Jensens roman Jökeln. I den är ”Moa” synonymt med urmodern. Helga som snart ska bli författaren Moa bygger tidigt upp myter kring sig själv, kanske önskedrömmar? Vilka manliga konstnärer har inte ägnat sig åt det! Men när det görs av en kvinna från underklassen, hu!

Mannens självmord utlöser penninginsamlingar både hos syndikalisterna och tidningen Tidevarvet där bland andra Ottesen-Jensen verkade. Efter att ha vilat upp sig på Medborgarskolan Fogelstad återvänder hon för att friköpa torpet. Harry Martinson skriver och ber om respengar, han vill bo på torpet under en vecka för att färdigställa en diktsamling. Hon skickar inga pengar. En vårmorgon knackar Martinson på torpets dörr, han kom att stanna i elva år.

Mycket har skrivits om Moas och Harrys tillvaro på det gistna avlägset belägna torpet i Sorunda. Ett är säkert, den vrångbild av Moa som en som stal litterärt av den vittbereste Harry är vederlagd. Istället verkar paret, åtminstone tidvis, haft ett stort och för bägge två givande utbyte, en egen liten författarskola. I äktenskapet föds två författare.

Moa Martinson debuterade 43 år gammal med Kvinnor och äppelträd, tätt följd av Sallys söner. Sally är en tuff kvinna som triumferar med sin viljestyrka och står emot de mest vedervärdiga förhållanden. Till skillnad från andra kvinnor är hon politiskt intresserad och organiserar en fackklubb på orten. Moas styrka är hennes berättarkonst, hennes förmåga att fängsla läsaren. 1936 ger hon ut tre bärande verk i sin rika produktion. Det är de självbiografiska Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Moa är som författare illusionslös och trilogins största förtjänst är skildringen av den smarta och egensinniga flickan Mia.

Fint folk hade bara sina psykologiska tragedier att sköta om,” tänker Mia. Vi hade strejk, arbetslöshet, sjukdom och när det blev lite ordnat och lugnt och ett mål mat om dagen, då stack djävlarna ur djupen upp huvudet. De borgerliga kritikerna rynkade på näsan, en mor ska inte gifta sig utan redan vara gift. Man skällde Moa för ”underlivsprosa” när hon skrev om kvinnliga erfarenheter av barnafödande och abort.

Moa Martinson gillade att bre ut sig också litterärt. Hennes produktion blev stor och spänner över en lång era i historien. Här finns framförallt solidariteten med klassen, raljerandet med det borgerliga samhället och dess hyckleri men också en vardagsnära realism, sagor och legender. Moa Martinson är djupt mänsklig, hon växlar mellan friskhet, bitterhet, ja till och med romantik. Att läsa henne blir aldrig tråkigt.

Moa blir alltmer en offentlig person. Hon framträder inte enbart i radion utan också på barrikaderna. På 40- och 50-talen trycks hennes böcker i massupplagor på Folket i Bilds förlag. Även om del kritiker var njugga blev Moa högt älskad och läst av vanliga kvinnor. Hon mottog årligen drivor av beundrarpost och hemsöktes också i sitt torp så att hon var tvungen att resa hemifrån. 1952 hyllades hon av statsminister Tage Erlander som ”folkmodern.” Hennes sista bok Hemligheten gavs ut 1959. Då var hon svårt drabbad av reumatism efter ett hårt arbetsliv. Hon avled 1964. Moa Martinson lyckades bli du med hela svenska folket. Hon blev Moa.

Helga blev Moa

Moa Martinson (1890–1964), döpt Helga Schwartz, växte upp i Norrköping dit hennes mamma flyttade för att få jobb på vävindustrierna. Mycket flyttande gjorde skolgången ojämn, men hon var vetgirig och duktig och fick fina betyg. Vid tretton års ålder lämnade hon familjen och började arbeta som kallskänka. Vid tjugo års ålder träffade hon sin första man och fick åren efter fem barn.

Hösten 1922 såddes fröet till hennes skrivarkarriär. Moa fick ett brev publicerat i Arbetaren och blev senare flitig skribent på Kvinnosidan.

Våren 1925 dog två av hennes söner i en drunkningsolycka. Tre år efter olyckan tog mannen sitt liv. Moa sökte sig i sorgen än mer till skrivandet och började engagera sig fackligt och politiskt. Hon publicerade sig i flera tidningar. I tidningssfären träffade hon också Harry Martinson som blev hennes andra man.

Debuten kom 1933 när Moa var 43 år gammal: Kvinnor och äppelträd. Därefter skrev hon på 30-talet sina mest kända romaner, den självigrafiska trilogin Mor gifter sig (1936) följd av Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939). Trilogin trycktes på nytt av Natur & Kultur 2009 med inledande nyskrivet förord av Ebba Witt-Brattström.

Moas torp

I nr 2/2016 besökte KLASS Moa Martinsons torp i Johannesdal. Torpet ligger mellan Ösmo och Sorunda, ett par mil från Nynäshamn. Det är bevarat så som Moa lämnade det.

Hit flyttade Moa som 19-åring och kom att stanna här resten av sitt liv. Här födde hon sina söner. Här skrev hon sina böcker. Till torpet flyttade också Harry Martinson som blev hennes make. Torpet var på 1930-talet med Moa och Harry i centrum en viktig mötesplats för tidens proletärförfattare och modernister.

Vill du också besöka Moas torp? Ta kontakt med Moas sondotter Harriet Thurgren, Blista 15, 148 97 Sorunda, telefon 08-530 405 41. Bussresor ordnas också i samarbete med ABF Stockholm med Anita König som kunnig guide. Telefon: 076-350 16 98.