Essä av Crister Enander 4/2019 Porträttfoto: KG Kristoffersson/Sjöberg Bildbyrå

Vad skulle vi göra utan Sonja Åkesson? Det skulle vara så tyst och tomt, liksom stumt och dumt. Det skulle vara avskalat, hygieniskt och sterilt som ett väntrum på en vissen vårdcentral. Hon fyllde folkhemmet med människor som levde, som luktade och svettades, människor som led och skrek ut sin ångest med huvudet nedkört i kudden om nätterna; människor som inte gick att rationalisera bort hur effektiva tidsstudiemännen än var med sina stressande tidtagarur.

Sonja Åkesson blickar emot oss med ögon tunga av en svart trötthet som stammar ur mörkare källor och djup än vad många av de finröstade och förnäma poeterna någonsin ens vågat blicka ner i. Hon har kanske sett för mycket, känt alltför stor smärta och likt nattmalen varit alltför nära den heta brinnande lågan som ibland är själva livet, ibland fladdrar likt den bleka döden. Hennes ögon är sneda av sorg. De betraktar oss. Hon vill oss något.

Bakom den eviga cigarrettröken, bakom en ständigt tänd billig Ritz utan filter, tittar hon fortfarande på oss. Så jag frågar igen: Vad skulle vi göra utan Sonja Åkesson? Vem skulle då ha gett ord åt vardagens vedermödor? Vem skulle då ha gett den brända falukorven lyriska vingar, fått pölsan att bli lika ädel som rysk kaviar och den sjuka mostern som börjat lukta av gamla liggsår en poetiskt lyster som strålar igenom de gula och nikotinsolkiga gardinerna? Vem skulle då en grå och svinkall måndagsmorgon skjuta den gnisslande shoppingvagnen genom snabbköpets tråkiga gångar? Vem skulle då se och med ord som skär rakt in som en glödgad kniv i smör berätta om hur tomt och trist och trasigt livet är där, bland alla meningslösa varor som dräller på hyllorna?

Barnen skriker, maken är på arbetet och stegar in med krav att få stilla sin hunger. Var är middagen? Vem har tänt eld på köksduken? Varför är spisen inte avtorkad? Var är mina tofflor? Varför gråter du nu igen? Se inte så sur ut! Jag vill dig bara väl. Jag älskar dig ju. Var glad. Le. Jag vill se glada människor omkring mig. Vem har låst in barnen på deras rum? Vi har ju ändå varandra, vad som än händer. Varför är golvet fullt av sönderrivna papper? Sluta gråta, sade jag ju!

Sonja Åkessons liv är allt annat än lätt. Alla erfarenheter erövrar hon på dyrköpta och inte sällan smärtsamma villkor.

Och där står hon. Ensam. Hon väntar på färjan.

Vad tänker hon den dagen hon ska resa? Vad rör sig i hennes tankar, vilka svallvågor väller kvävande och kväljande in i själen när hon lämnar Gotland för att åka till Stockholm? Hon lämnar sin uppväxt och ungdom, hon flyr tomheten och tristessen, hon lämnar sin man. Hon reser ifrån sina två barn.

Ändå kliver hon på färjan. Hon har nått vägs ände i det liv som inte gick att leva i ett småsamhälle på Gotland. Hennes make – snickaren Nils Westberg – är säkert nöjd med deras inrutade och utstakade liv. Själv håller hon på att gå under, kvävas av bristen på intryck och tankar, visioner och drömmar. Hon har redan inlett ett nytt förhållande med en gift man som dock genast ratar och lämnar henne då hon blir gravid.

Hon har nog inget val. Inte egentligen. Det är antingen att fly hals över huvud eller att gå under, kanske för egen hand. Kanske av förryckthetens befriare som med sin galenskap växlar in ansvar mot ett annat tillstånd utanför gemenskapen där ingen behöver stå för räkenskapen över sitt eget liv. Till Stockholm bär det av likväl. Året är 1951 och Sonja Åkesson har fyllt tjugofem år. Gravid, ensam och med en bakgrund som tynger och en framtid som är mer än oviss kliver hon ombord på tåget till huvudstaden.

Hennes liv har nått en vändpunkt. Ingenting skulle längre förbli detsamma. Ingenting skulle längre likna någonting hon tidigare erfarit eller sett.

Hon föder barnet. Den lille pojken visar sig vara sjuklig, född med leukemi. Rolf blir bara två år. En stor och svart sorg lägger sig tätt intill själen. Den kommer att följa henne under resten av livet. Många säger att det är Rolfs död som tvingar Sonja Åkesson att börja skriva på allvar. Att hon inte har något val. Det finns inga andra sätt att formulera vad hon känner. Det talade ordet räcker inte. Samtal duger inte. Hon måste på vitt papper fästa de känslor som rasar och river, svider och suger musten ur henne.

Smärta och skrivande är i hennes verklighet tvillingar. De går sida vid sida. Alltid. Orden är räddning, en stunds hugsvalelse, som en kall våt trasa mot en feberbrinnande panna.

Hennes dikter sprider till en början förvirring i det litterära etablissemangets välsorterade kategorier. De har ingen liten låda eller ett färdigt fack där de kan placera henne.

Sonja Åkesson saknar begåvning för lycka. Hon har inte levandets eller förnöjsamhetens intelligens. Där är hon – om metaforen tillåts – mentalt handikappad. Hon äger inte en hud som är tjock nog för att möta vardagslivet, hon får aldrig under någon längre period på allvar tillräckligt med plats eller ro. Allt är som ett stopp på vägen, en tillfällig rastplats, ett tillstånd av att vara välkommen vänds snart till sin motsats – till leda, undergångsstämningar och hotfulla attacker av ångest och en skakande och oresonlig rastlöshet.

En av hennes mer kända dikter, Åkej, tryckt i samlingen Jag bor i Sverige, lyder:

Åkej.

Jag är misslyckad.

Åkej.

Jag klarar inte opp det här.

Åkej.

Jag har en annan rytm.

Åkej. Åkej.

Åkej.

Man är väl fel person.

Åkej.

Av fel kön.

Åkej.

I fel roll.

Åkej.

I fel ålder

på fel plats

vid fel tidpunkt

på galen planet.

Sonja Åkessons ironier är inte cyniska. De är desperata. De är svarta. De är som hugg. Ibland som hårda slag. Och hennes desperata ironier är alltid mer ett hugg i det egna köttet än pessimismens lättköpta flykt där den världsföraktande alltid tycks må förträffligt bakom sin grå svepning av misantropi och upphöjt förakt samtidigt som han förnöjsamt spelar flöjt efter en god middag. Alltmedan Åkesson angriper sig själv. Hon manar ofta i dikterna fram en bild av ett sorgligt och patetiskt fiasko; i en hård vardag går ömhudade människor ett smärtsamt öde till mötes. Det börjar om varenda morgon. Varje sur morgonväkt fylls med smärtan att resa sig upp ännu en gång. Livet summeras inte sällan som en smärtsam flopp. Fiaskot är Sonja Åkesson själv, inte de andra, inte omgivningen – även om hon ibland, tack och lov, vänder blicken mot dem och folkhemmet. Men med den vässade kniven skär hon sin egen själ i strimlor och bjuder sedan ut slamsorna till offentlig beskådan och försäljning. Strindbergs berömda diktrader kunde vara skrivna direkt åt Åkesson:

Där hänger på boklådsfönstret

en tunnklädd liten bok.

Det är ett urtaget hjärta

som dinglar där på sin krok.

”Det är som om det kändes lättare med den här välfärden och allting bara för att Sonja Åkesson har sjungit, fräst, väst och spottat ur sig några nya kupletter och ramsor om att hon också bor i Sverige”, skriver Karl Vennberg i Aftonbladet i april 1966. ”Sonja Åkesson borde bli välfärdens nationalskald. Den skulle kanske linka mindre då, till vardags, menar jag, kanske hitta en rytm. Åkej.”

Vardagen tar Sonja Åkesson med sig in i diktens finrum. De högtidliga och konstfulla tonfallen får en kraftig motsalva av värsta sortens svidande svada. Är det poesi? Vad skriver Sonja Åkesson – egentligen? Får man, kan man, går det att skriva så? Är det inte bara vardagligt tjafs, sådant alla ägnar sig åt vid köksbord och i lunchrum? Som om en disktrasa, en falukorv, en snorig unge eller ett fult förortstorg kan äga dignitet av dikt?

Idag är det svårt att föreställa sig den upphöjda, den närmast ädla och förnäma skaldekonstens status som då var förhärskande och knappt ifrågasatt ens av modernismens ikonoklaster. Vardagen kunde förvisso skildras på ett symboliskt plan, genom briljanta paralleller och konstfärdiga hänsyftningar. Men att nämna vardagligheternas trista ting vid deras rätta namn, det är nytt. Men mest av allt var det konstigt, liksom onödigt och svårt att förstå meningen med.

Det finns dock undantag. Sådana som omedelbart ser vart vägen kunde leda, vilka möjligheter som öppnas med Åkessons poesi. ”Det är denna obearbetade och allt ofta anskrämliga verklighet som finns hos Åkesson, äkta och ärligt redovisad – men den badar i ömhetens och förståelsens på en gång varma och avslöjande ljus”, skriver Lars Forssell träffsäkert.

Andra är hårdare, avsevärt mer fördömande och vill utdefiniera henne och ge hennes dikter stämpel som vardagsnys. Hon blir först utfryst. Hon känner sig aldrig förstådd, inte ens efter att det vänt och pressklippen nästintill alltid är fulla av rosor och knappt inget ris som svider på allvar.

”Jag känner mig ofta missförstådd”, skriver Sonja Åkesson. ”När jag skriver om metafysiska tankar uppfattas jag som social, när jag arbetar med symboler prisas min nyenkla realism, när jag är som djupast allvarlig får jag på moppe för att jag är för lekfull. Eller rättare sagt, jag är ofta lite dubbel. Det är när mina texter tolkas ensidigt som jag känner mig missförstådd.”

De framhäver enkelheten och vardagssituationerna och de osökta tonfallen, totalt omedvetna om hur svårartat plågad Sonja Åkesson var under hela livet av sina mindervärdeskänslor, sitt hämmande komplex, över att hon aldrig fått studera, att universitetet var stängt för henne. Hon fick börja arbeta när hon var tretton år.

Hennes dikter sprider till en början förvirring i det litterära etablissemangets välsorterade kategorier. De har ingen liten låda eller ett färdigt fack där de kan placera henne. Många ser dock att dikterna står för något nytt, att en förändring är på väg med stor kraft och de vill för allt i världen inte framstå som bakåtsträvare eller knarriga gubbar som hänger sig åt konservativa böjelser. Om diktsamlingen Ute skiner solen skriver till exempel Torsten Ekbom i Dagens Nyheter i mars 1965: ”Hennes dikt hör till den fulaste i landet (jag menar det inte som kritik), och den blir bara fulare, tränger allt längre ut i gränsområdena utanför poesins domäner.” Hon är med – men ändå ställd utanför. Hon välkomnas – men enbart på nåder och med ständiga reservationer. Torsten Ekbom slår knut på sig själv. Idag är hans krumbuktande knop rätt roande att ta del av, men då sved den säkert ordentligt i skaldens skinn.

”Det har sagts om mig att jag var nyenkel innan den nyenkla dikten kommit till”, slår Sonja Åkesson fast. ”Jag är inte akademiker. Jag har inte behövt förenkla mig. Jag tänker inte först innan jag skriver ett enkelt ord.”

De positiva recensionerna är, så framstår de idag i backspegelns skärpa, välvilliga av den enkla anledningen att de oftast manliga kritikerna inte visste vad de skrev om. De förstod det inte. Kunde man skriva poesi om att diska? Om pölsa och matrecept och städning och barn samtidigt som ångesten ylar mellan tallrikarna? Vad var det här? Vad ska framhållas? Går detta att kritisera utan att jag framstår som en förtryckare till sur gubbe? Vi klappar henne på huvudet, säger några snälla välmenande ord och gör någon skruvad och sökt jämförelse med någon etablerad manlig och begriplig författare.

Idag är dåtidens kritiker roliga att läsa. De är så handfallet ängsliga. Förvirrade, helt enkelt.

De framhäver enkelheten och vardagssituationerna och de osökta tonfallen, totalt omedvetna om hur svårartat plågad Sonja Åkesson var under hela livet av sina mindervärdeskänslor, sitt hämmande komplex, över att hon aldrig fått studera, att universitetet var stängt för henne. Hon fick börja arbeta när hon var tretton år. Hon har en mängd kortare och längre anställningar långt innan hon lämnar Gotland. Kontorist, affärsbiträde, servitris på Löfstedts konditori i Havdhem, telefonist på Televerket. Under krigsåren är hon Lotta – hon utses till och med, enligt egen uppgift, av Aftonbladet till ”Sveriges Mesta Lotta”.

Hon är bara elva första gången hon har samlag. Om detta har många skrivit. Själv framhärdar Sonja Åkesson i regel med att säga att det var en positiv erfarenhet, inget övergrepp. Den hon låg med var dräng, sjutton år – i hans drängkammare. Hemma ljuger hon om deras förhållande, något hon annars har svårt för. Men Sonja Åkesson kan också drastiskt formulera erfarenheten ur ett annat perspektiv:

”När jag hade min förste ’älskare’ var jag elva. När jag fick min första orgasm var jag nära fyrtio.”

Hennes senaste biograf, Amelie
 Björck, skriver om en dikt från samlingen Hästens öga (1977), som för övrigt blev Åkessons sista: ”Dikten (Gryning, min anmärkning) där en frånskild kvinna försöker fly sin inre saknad med hjälp av en man som bara förmår mangla hennes kropp mör, kikar in i tusentals svenska sängkammare. Säg en större ensamhet än denna tvåsamhet?”

Knulla på.

Hon ligger och tänker på

Spindeltråden i taket

lampbollen som gulnar av rök

barnet som vaknar i ett annat hus

          i en annan stad

          i en annan säng

berättande sina mardrömmar

för hon vet inte vem.

Klassgränserna och de samhälleliga motsättningarna är svidande synliga. Förtrycket är tydligt, inte minst av de mest utsatta kvinnorna i samhällets allra nedersta skikt. Sonja Åkesson skriver en poesi som för alltid lyfter in vardagen i det litterära finrummet.

Hon låter det gå.

Sonja Åkesson ger röst åt de stumma, åt alla de som lärt sig och drillats och dresserats till att vara tysta och osynliga. De som ärvt tigandet i generationer – kvinnorna som rusar mellan arbete och kök, mellan skrikande ungar och den äktenskapliga och avdomnade dubbelsängen, de utstötta på parkbänkarna, de av överheten överkörda männen som ingenting har kvar utom sin vältvättade bil och sina tipsrader som aldrig ger någon vinst. Klassgränserna och de samhälleliga motsättningarna är svidande synliga. Förtrycket är tydligt, inte minst av de mest utsatta kvinnorna i samhällets allra nedersta skikt. Sonja Åkesson skriver en poesi som för alltid lyfter in vardagen i det litterära finrummet. Sedan dess har svensk poesi inte varit sig lik. Den har – så att säga – ännu inte hämtat sig.

Ivar Lo-Johansson utsåg på sin tid Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch till ”arbetarlitteraturens grindstolpar”. På samma sätt är Sonja Åkesson på ett självklart sätt den kvinnliga och verklighetsnära lyrikens ena grindstolpe i svensk litteratur. Vem den andra är behöver jag kanske inte gå in på, även om jag personligen skulle vilja peka på ett i sammanhanget så sällan nämnd poet som Majken Johansson. Om inte Sonja Åkesson hade funnits är det svårt att tänka sig hur vägen för poeter som Kristina Lugn och Bodil Malmsten hade sett ut? Eller för den delen en romanförfattare som Majgull Axelsson? De hade tvingats att börja från början. Nu gavs de en grund – ett fundament – att ta avstamp ifrån. In i poesin kom vardagen på allvar först med Sonja Åkesson. Det låga, det kvinnliga vardagsslitet, det förbisedda, det föraktade fick äntligen en röst, en form – ett stort skrik. Vi finns. Vi lever. Vi ska också få synas, få ta all den plats som tillkommer oss.

Sonja Åkessons levercancer lägger henne i en för tidig grav vid femtioett års ålder. Året är 1977. Där tar det slut. Inför döden, i det segdragna döendet, försvinner ångesten för första gången. Hon är själv förvånad. Kanske dör hon fri? Utan ångest? Det är en trösterik tanke.

Jag har länge läst Sonja Åkesson. Första gången jag köper ett par av hennes diktsamlingar – på en bokrea – är jag arton. Kantiga, aldrig inställsamma. Skrikande, ulkande, utan nåd, vädjande, längtansfulla. De talar direkt till mig på ett sätt som dikter sällan gör. De är råa och raka. Ju senare de är skrivna, desto starkare är de. De saknar det tillrättalagda, men arbetet bakom syns ändå – om man vet hur dikter måste mejslas fram. Hon skriver inte rakt ner på papperet. Vilket är avsikten att läsaren ska tro. Hon stryker, slipar, förvandlar varje ädelt tonfall till något solkigare – till sanning i stället för högstämdhet. Med åren har jag tvingats se min syster i Åkessons förfall. Deras erfarenheter av spriten sammanfaller. Därför gör dikterna ont i mig på ett mer nära, konkret sätt.

Telefonen ringer. Det är min mor. Min syster har stuckit ifrån sitt hem, försvunnit. Ingen vet var hon är, vart hon har tagit vägen. Mamma hoppas att hon åkt ner till mig. Jag har inget hört. Några veckor senare. Telefonen ringer igen. Min syster har dykt upp hos sin förre karl, de har ett destruktivt förhållande som enbart hålls samman av deras intresse för sprit. Min syster har vaknat till sans i en säng. Mannen hänger framför henne. Dinglar i ett rep, fäst i en takbjälke. Livlös, blå i ansiktet. Bredvid mannen hänger ännu en snara. Där skulle min syster ha dinglat. Hon minns inte denna morgon varför hon inte trädde repet över huvudet. Min syster tas in på dårhuset. Där stannar hon länge. Sedan frigång. Allt går bra. Så fort övervakningen – kontrollen – är över börjar hon dricka igen. Hon dricker säkert nu då jag skriver detta eller så sover hon klubbad och domnad av rusets förnedring.

Sonja Åkesson vet allt om detta. Därför är hon för mig en poet som når längre in i mig än många andra. Hon öppnar dessutom en dörr in till kvinnors verklighet som i tonåren ger mig en insyn jag annars saknat, eller fått vänta längre på att erövra.

Ty vad skulle vi göra utan stinsdottern från Gotland som offrar sitt hjärtas varje blodsdroppe för att med pennan förmå fånga verklighetens flyktighet och förbiilande smärta? Sonja Åkesson är utomordentligt skicklig på att finna det förlösande och drastiska uttrycket, den oväntade formuleringen som plötsligt kastar omkull invanda föreställningar och ingrodda tankespår. Det är befriande att läsa dikter som så hämningslöst blandar högt med lågt, som varvar finkulturella anspelningar med den råa och vulgära verkligheten; en poet som inte är för fin för det som alltför många vill blunda för, som många inte vill se för att det stör dagens trygga lunk och tvingar upp ögonlocken på de oseende. Det finns en stor dos desperation i hennes dikter: ett skrik som fångas i ord, ångest som finner en väg ner på papperet. Det är en desperation som smakar vasst som metall i munnen av den frustration som härjar blint och skoningslöst. Den krypande ledan, vardagen som envist och obönhörligen nöter ner den allra mest ståndaktige inifrån, är ett återkommande motiv. Och hur nerverna trasas sönder och bildar ett hårt och kallt och vasst nystan av stålull i magen är en dyrköpt erfarenhet som Sonja Åkesson är skrämmande skicklig på att skildra.

Ångesten rider henne som en besatt mara. Hon förmår inte hålla ångesten stången. Den belägrar henne, tar över och tvingar ständigt in henne i hörn och ohållbara situationer. Hon brinner för fort. Hon kastar sig handlöst in i sammanhang hon borde fly ifrån. Rastlöshetens ryttare rider genom hennes nätter. De svarta hundarna i källaren – för att tala med Herbert Tingsten – sliter sig natt efter natt loss från sina strypkoppel och river henne blodig.

Jag stirrar in i det svarta hålet.

Vilket jävla svart hål?

Jag stirrar in i det svarta hålet.

Vilket jävla förbannat svart hål?

Jag stirrar in i det svarta hålet.

Vilket då svarta hål?

Jag stirrar in i det svarta

hålet.

Så lyder dikten Jag stirrar som återfinns i samlingen Dödens ungar från 1973. Hon dricker för mycket, för ofta, alltför gärna, sent och till dess varje droppe är slut. Tabletterna blir fler. Inget botar i längden. Det är bara en tillfällig bedövning som sedan skapar en ond spiral av en svart ångestvirvel som går i snabbare och snabbare takt, nedåt, nedåt – djupare ned. Hon tänder en Ritz, händerna darrar i det vassa morgonljuset som bränner till i hennes ögon. Hon klarar knappt att föra tändstickans låga till cigarretten. Gårdagarnas utsvävningar ligger som ett tättslutande lock över henne. Ingen luft. Inga flyktvägar. Magen i uppror. Ångesten het som siroccon från Afrika. Så sitter hon många morgnar. Alldeles för många morgnar är som just denna, darrande och skakig med själ och kropp i totalt uppror. Hon blir nästan van vid att vardagen ska vara så här. Värre och värre för vart år som går. Destruktiviteten blir en del av livet. Hon bromsar inte. Tvärtom. Takten ökar. Flaskorna fler, pillren starkare. Stupet är nära. Hon rör alltför ofta invid kanten. Hon går periodvis ner sig, blir lätt aggressiv av allt drickandet eller slår över i självömkan och känslor av att inte vara förstådd eller att hon inte fått tillräckligt erkännande för sitt skrivande.

Hon är med andra ord rätt lik många av sina manliga kollegor inom författarskrået.

När sedan de män hon lever eller har levt tillsammans med börjar skriva om deras relationer ser hon inte, tror jag, med klar blick vad de gör mot och med henne. Först blir hon ledsen, sårad på djupet, men tvärvänder snart och säger att de har rätt att skriva om vad som hänt. De har rätt att skildra vad de sett och upplevt. Att deras ord – som ofta hänsynslöst hänger ut henne – behövs för att sanningen ska segra. Inget ska döljas eller sopas under mattan. Det är ett gammalt motto hon alltid hållit högt och hedrat.

Men omdömet börjar svika henne. Sonja Åkesson, alltmer alkoholiserad och pilleromtöcknad, utnyttjas av människor som står henne nära. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till vad de skrev, inte idag. Då hade jag säkert blivit upprörd, kanske rentav förbannad. Idag ger de inblickar och sidobelysningar som, trots allt, är värdefulla, de ökar och fördjupar förståelsen av hennes verk. De gör det möjligt att åtminstone nästan få pusslet att skapa en hel bild i all sin misär, en bild som föreställer och återspeglar ett förfall som med åren även blir allt centralare i det Sonja Åkesson skriver.

Hon äter sömntabletter i stora mängder. Mitt på dagen för att döva, stänga av känslolivet. Sköljer ner tabletterna med vilken starkvara som än är tillgänglig. Vardagen spårar ur. Hon förlorar kontrollen alltmer. Ångesten blir större, svartare, svårare att hålla stången.

Det brukar heta att Sonja Åkesson är pessimistisk och illusionslös. Det är svårt att förstå. Själva grundförutsättningen i hennes lyrik är en optimism, men en optimism som går sönder, som brister då den kommer i kontakt med verkligheten. Illusionerna går sönder som krossade kärl. Om och om igen krossas drömmen om en vardag som är hel och meningsfull. Ändå kommer Sonja Åkesson tillbaka. Ändå ser hon hur solen skiner in genom otvättade fönster och vågar ännu en gång, försiktigt och på rent trots, tro på en bättre morgondag. Hon lyckas skänka mod och förtröstan när eländet är som störst och livet som svårast. Så jag frågar igen: Vad skulle vi göra utan Sonja Åkesson?

Tidigare publicerad i I motstånd växer tanken, Heidruns Förlag 2015.

UTGIVNA TITLAR

1957              Situationer (dikter)

1959              Glasveranda (dikter)

1960              Skvallerspegel (berättelse)

1961              Leva livet (prosadikter)

1962              Efter balen (noveller)

1963              Husfrid (dikter)

1965              Ute skiner solen (dikter)

1966              Jag bor i Sverige (blandat, med grammofonskiva)

1967              Man får vara glad och tacka Gud (valda dikter)

1968              Pris (dikt- och debattbok)

1969              Slagdängor (visor med musik av Gunnar Edander)

1969              Kändis (tillsammans med Jarl Hammarberg-Åkesson)

1970              Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte (barnbok)

1972              Hjärtat hamrar, lungorna smälter (prosadikter, teckningar)

1973              Dödens ungar (dikter)

1974              Sagan om Siv (dikter)

1976              Ljuva sextiotal (dikter och noveller)

1977              Hästens öga (dikter)

Flera samlingsvolymer och urvalsvolymer har utkommit  efter Sonja Åkessons död, bland annat: En tid att avliva (1978), Sonjas sånger (1980), Samlade dikter (1999) och Vara vit mans slav och helt andra dikter (2006).

Crister Enander, född i Jönköping 1960 men bosatt i Lund, är författare, kritiker och essäist. Han skriver för bland annat Opulens, Tidningen Kulturen, Mitt Media och Sydsvenskan/Helsing-borgs dagblad. Han har gett ut ett flertal böcker. Några av de senaste: Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson. (2016), Slagregnens år (2016), I motstånd växer tanken. Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir (2015) och Om natten ringer de döda (2014)

Ur arkivet tidskriften KLASS 4/2019