Intervju med Aino Trosell. Ur arkivet nr 2-2016 Text & Foto: Jane Morén

Kan man verkligen vara ointresserad av politik om man förstår hur ett samhälle byggs? Nej, borde svaret vara. I förra veckan stötte jag på en tillställning ihop med en kvinna i 40- årsåldern. Vi kom att prata lite litteratur, hon blev väldigt intresserad när hon hörde att jag arbetade med en litterär tidskrift. Tempen var 50 grader.

I ett moln av svetsrök med en känsla av att ha silvertejp över munnen började Aino skriva berättelser i sina tankar. 25 romaner senare arbetar hon lika hårt som en lantarbetare för att en ständig ström av böcker ska ges ut. Hon skiljer på författare och verk, upprörs över kvinnors utsatthet och liknar skrivandets disposition vid en älv.

Text och foto: Jane Morén

Aino Trosell föddes i Malung i Dalarna och levde sina första år i vad som i efterhand låter som en idyll. Bygemenskap med hårt arbete som reglerades av natur, djur och årstidernas växlingar. Till det: dans, musik och rikt med berättelser. Hennes pappa arbetade i skogen och med lite av varje och läste vad han kom åt. Han spelade dragspel när han var ung och började skulptera när han var gammal. Om Helmer handlar Ainos senaste roman Helmers vals. Det är inte bara roligt att vara barn till Helmer, det skymtar ibland fram i romanen.

– Det var mycket bråk mellan mina föräldrar. Min mamma var olycklig och förbannad hela livet. Den enda tröst hon hade var biblioteket. Dit gick vi regelbundet, mer regelbundet än vi borstade tänderna.

Också pappa Helmer hade en stor boktörst. Fanns det en bok läste han den om och om igen, tills han fick tag på en annan bok. Han gick med i logen, en gemenskap som byggde på nykterhet och logen köpte in böcker så det småningom blev ett lite bibliotek. Så böckerna kom tidigt in i Ainos liv. Men nån tanke på att bli författare, det hade aldrig Aino när hon var liten.

– Så långt kunde jag inte ens tänka, jag visste knappt vad en författare var för något, jag älskade bara berättelserna, tänkte inte på att någon skrivit dem.

Efter moderns för tidiga död flyttade hon till Göteborg och började så småningom läsa till socionom och blev socialarbetare med ansvar för ett behövande klientel av människor i nöd. Men det var ett yrke som krävde så mycket av Aino att hon efter ett år inte orkade mer.

– Jag var ju ung, och varje kvart kom någon och tog plats på stolen framför mitt skrivbord och det var min uppgift att se till att försöka hjälpa dem. Jag gick in i väggen, även om det uttrycket ännu inte var uppfunnet.

Aino hade inga ord att beskriva det hon varit med om. Kände skam och skuld för alla hon inte mäktat med. Genom Arbetsförmedlingen fick hon en utbildning till svetsare och ett nytt jobb.

– Jag satt där på varvet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och bara svetsade i min egen bubbla, i dunklet och i röken. Det var en lisa och läkning. Och rasterna var så fina, de goa gubbarna som berättade sina historier och jag fick beröm för jag svetsade så bra. På socialbyrån hade jag aldrig fått höra något sådant, där blev jag ständigt dumgjord av cheferna eller utskälld av klienterna.

Det var också härligt att få koppla bort jobbet när hon var klar för dagen.

– Jag visste att nu var jag ledig i så många timmar och behövde inte oroa mig för om någon tog livet av sig eller ställde till något fanstyg medan jag var borta.

Till sist började jag skriva ner det jag tänkte på, med en vanlig timmerpenna.

Efter några månader började hon tänka på dem hon mött i sitt förra jobb.

– De kom till mig i tankarna, jag började fundera på hur de hade det, varför deras liv blivit som det blivit. Som den utslitna arbetarkvinnan som inte hade några möbler. Den utåtagerande fjortonåringen vars mor egentligen var problemet. Fiskaren som fortfarande luktade rök eftersom huset och precis allt hade brunnit upp. Jag kunde tänka klart, som jag inte hade kunnat då, och jag såg verkligheten som den var. Till sist började jag skriva ner det jag tänkte på, med en vanlig timmerpenna.

Plötsligt förstod hon att hon hade skrivit sin första novell.

– Den handlade om en av de där alkoholistgubbarna. Den fick heta Morgonstund och jag skickade in den till Metallarbetaren. Det kom tillbaka ett brev med en check på 200 kr. Novellen skulle publiceras. De hade tyckt om det jag skrev. Den blev även illustrerad. Det var där det hände, det var där det vände. Detta var den största litterära framgången i mitt liv.

Aino skrev sedan romanen Socialsvängen. Den utspelar sig på en socialbyrå och blev Ainos debut 1978, utgiven på Ordfront förlag.

– Jag trodde inte det skulle bli något mer skrivande. Det här var allt, tänkte jag. Jag antog att förlaget nog bara hade varit snälla som gett ut romanen. Att jag hade haft tur.

Men det blev fler romaner, redan året därpå kom Hjärtstocken ut. Den utspelar sig på ett varv som är nedläggningshotat. 1983 kom Samnanger, om Isak som föds i Dalarna och sedan hamnar i det sjudande arbetslivet i 60-talets Göteborg och 1985 kom Facklorna om livet på en verkstad befolkad av före detta varvsarbetare. Men det där med att kunna titulera sig författare, känna sig som författare, det var länge svårt för Aino, trots att hon levt på sitt författarskap sedan 1985.

– Jag brukade gå runt det med att exempelvis titulera mig skribent. Det var inte förrän jag passerat 60 och gett ut tjugo böcker som polletten trillade ner. Aino skrattar lite. Hugger in på det grova rågbrödet med ost som hon hade med som matsäck på tåget upp från Göteborg och ger mig en också.

Vi är på Skansen. Solen steker men vi hittar ett litet café på en blomstrande innergård som ger oss skugga. Vi dricker kaffe i små blommiga kaffekoppar. Caféet har precis öppnat, inga turister har kommit hit ännu. Cafébiträdet, en äldre kvinna, torkar borden och några unga tjejer rensar rabatterna mellan borden från ogräs.

Vi kommer in på frågor om klass. Klass är komplicerat idag menar Aino.

– Vi kan ju inte prata bara om klass utan att ta in globala förhållanden. Om vi bara ser på en LO-ansluten byggnadssnickare så har han det ganska bra. Men i det långa loppet kommer hans hälsa att vara sämre än en tjänstemans. De som har det riktigt svårt idag är de som är arbetslösa.

Aino upprörs över kvinnors utsatthet. Hon tycker det är viktigt att kvinnors rörelsefrihet värnas, hon blir riktigt arg när hon tänker på olika avslöjanden om kvinnor som inte får ta del av friheten och jämställdheten i Sverige.

– Det känns som att vi lämnar de här tjejerna i sticket.

Hon tror dock att framtiden är ljus.

– Det är ett steg bakåt och två steg framåt. Stadigt har det blivit bättre.

Hon hyser hopp om människors förmåga. Menar att vi är desinformerade av media.

– Om vi ser på statistiken så säger den till exempel att vi aldrig haft så få krig som nu, svåra sjukdomar är utrotade eller under kontroll, förra året hade vi mer osvält än svält i världen, folk får det bättre fast vi blir fler. Men för den som lider är detta naturligtvis ingen tröst.

Aino menar att mycket kommer att hända för att människor vill lösa problem.

– Det är helt rationellt att vi fokuserar på det som är dåligt. Det gör ju att man faktiskt arbetar för att komma tillrätta med det som blockerar och förstör. Det är viktigt att ha historien någorlunda klar för sig, hur det har varit och hur mänskligheten har utvecklats, drivkrafter, kamp, idealism, krig, språngvisa förbättringar. Hon tillägger att detta fokus på det dåliga kan slå snett. För unga människor kan det bli för mycket. De känner kanske att det inte är någon idé. De saknar perspektiv. Det oroar mig om det är så att skolan inte förmår lära ut fakta och kunskaper. Jag hoppas och tror att det inte är så illa. Kvalitén på undervisningen är fundamental. Lärarna måste vara bildade och de ska sprida bildning.

– Det som är riktigt otäckt är att det idag är så många unga människor som tar livet av sig. Kanske har vi inte pratat med dem tillräckligt vid ett köksbord, kanske känner de sig ensamma i en kylig värld på nätet där ytan är allt.

Det är helt rationellt att vi fokuserar på det som är dåligt. Det gör ju att man faktiskt arbetar för att komma tillrätta med det som blockerar och förstör.

För religionen har Aino inte mycket till övers. Den skapar bara problem.

– Jag menar inte att allt kan rationaliseras. Jag inser min litenhet i världen. Som Jan Fridegårds far sa: Man är bara en flugskit i världsalltet. Livet har förvisso en andlig dimension, vi är de enda djur som vet att vi ska dö. Religionerna lovar dock att det finns ett liv till om vi gör allt rätt, späker oss, spränger oss, förnekar oss syndig livsglädje. Och det finns ett väsen som ser och hör allt. Han är allsmäktig och väljer ut vilka som är värdiga att få det där livet nummer två. Det är riktigt dumt och ovärdigt ett modernt samhälle att sådan vidskepelse tas på allvar. Men för Guds skull: de flesta tror ju på någon sorts gud så vem är jag att döma.

Aino är uppvuxen innan teven kom med mycket muntligt berättande, dessutom i en miljö där man talade tre folkmål, eller dialekter. Det tror hon har haft stor betydelse.

– Språket var rikt. Jag hade tre ord för samma sak, jag kunde använda vilka ord jag ville och liksom växla identitet.

Några berättelser handlade om kvinnorna som vandrade ner till Mälardalen för att arbeta. Dessa vandringskullor skrev Aino om i romanen Hjärtblad.

– Jag hade egentligen tänkt skriva en annan roman, men plötsligt var de bara där i mina tankar, dalkullorna. Jag ville gå i deras skor, följa med dem på vandringarna och i det hårda arbetet. Avromantisera.

Den största roman hon skrivit, den som tagit det hårdaste greppet och som krävde allt av henne, var En gränslös kärlekshistoria från 2005 som handlar om hundra år och fem generationer kvinnor på gränsen mellan Norge och Sverige.

– Den var rent terapeutisk för mig att skriva, och blev så också även för andra.

En annan roman, i en helt annan genre, är thrillern Ytspänning från 1999. Även den var ett kraftprov, fast på annat vis. Researchen för att kunna skriva denna spännande historia tog cirka tio år. Romanen utspelar sig bland yrkesdykare och helt och hållet under havets yta, ute vid oljefälten i Nordsjön.

När Aino skriver har hon utsikt mot Lundbyhamnen i Göteborg. Hennes arbetsrum är fullt av högar med papper som hon borde sortera. Men högarna växer, eftersom Aino gör tvärt om mot många andra. Hon har belagt sig själv med städförbud för att prioritera skrivandet.

– Jag bestämde att jag får städa först när jag skrivit klart. Jag vill ju ha fint. Men skrivandet måste gå före.

– I resten av hemmet är det inte så kompostlikt, nämner hon för säkerhets skull, hon är ingen kuf.

Och hon bara skriver och skriver och skriver. Jobbar som en bonde efter lantalmanackan.

– Det som ska ut till hösten ska i sin första version vara klart till jul. Annonsen i Svensk bokhandels höstkatalog måste vara inne i början av april. Sådant där finns i mig.

I höst kommer hennes tjugofemte roman. Så hon har vanan inne nu. Erfarenheten. Vet hur man går till väga. Vet att när uppförsbackarna kommer måste man hålla i, streta på, bara sitta kvar vid skrivbordet och stå ut. Om hon ska ge något råd till de som vill bli författare så är det att lägga ner energi på planeringen och vänta med att skriva löpande text tills det inte går att hålla igen längre. Den beramade dispositionen är en ritning som behövs för att få till det där huset.

– Det man berättar måste liksom hålla ihop, älven måste rinna åt samma håll. Man ska tänka som att man berättar det här för någon. Man ska heller inte underskatta läsarnas intelligens, gärna låta dem tänka ut de sista krumelurerna själva.

– Att skriva är så mycket, man ska inte bara skriva korrekt, man ska också hitta tonen, färgerna, hur ljuset faller. Det finns ingen rapportskyldighet och man får inte vara tråkig. Texten ska vara ett stycke eget liv, nästan som en individ.

För Aino passar det bäst att inte ha en specifik målgrupp som tänkt läsare när hon skriver.

– Det ska vara en okänd läsare långt bort, då känner jag mig fri. Det har hänt när jag redigerat boken att jag kommit att tänka på att läsarna kan vara min släkt och då har jag rodnat. Hade jag tänkt på dem när jag började skriva hade det inte blivit något.

Det är den berättarglädjen hon menar att man ska vara rädd om. Det är svårt nog ändå att skriva. Den egna inre domaren gör sig gärna hörd, ljudligt.

– Jo tack, suckar Aino, ofta är det en kamp, man tycker i redigeringen att det man skrivit plötsligt är så dåligt, och att nu kommer den kritikern säga det och en annan det. Man kan verkligen skälla ut sig själv. Ibland är det risk att man stryker för mycket.

I arton år har Aino getts ut av Nordstedts förlag. Innan dess Carlssons och Ordfront. Hon har tilldelats priser och utmärkelser och hennes roman Isbränna har Zentropa filmbolag köpt option på för att göra långfilm av. Den handlar om en mors kamp efter att hennes son blivit ihjälsparkad av nazister. Mammans hemby ligger på botten av en kraftverksdamm.

– Ja, du hör, den handlar om Sverige idag.

Aino kallas ibland deckardrottning och hon har skapat en egen genre, sina krimineller, som hon kallar sina deckarnoveller. Hennes författarskap är brett, hon tycker själv att hon har många teman och skriver både noveller, deckare och romaner. Kanske är det inte alltid en fördel. Men nu kunde och ville hon inte bara skriva i en genre. Hon älskar att skriva sina krimineller och hon älskar också att skriva romanerna.

– Hade jag hållit fast vid deckargenren hade det gått bra.

Även Aino har fått känna på den nya tiden med förändringar i vad förlagen vill satsa på, men hon är etablerad och har sin krets av läsare. När jag försökte boka intervjun fick vi flytta fram den flera månader, för hon var ute på författarturné, det var i smällkalla vintern och hon skulle tillryggalägga många mil med bilen. För föreläsningarna oroade hon sig inte, däremot för om bilen skulle hålla hela vägen.

Annat var det i början när hon skulle framträda som författare.

– Jag skämdes oerhört i början, stod där nervös och läste ur mina papper.

Men det där förändrades när hon märkte att hon fick fortsatta förfrågningar om att komma ut och berätta, och i dag är föreläsningarna en viktig del av hennes försörjning. Hon ser detta som en egen genre av författarskapet, en sorts litterär stå up där hon berättar historier. Man måste synas och vara ute nuförtiden. Dock kan mötet med författaren aldrig bli lika bra som verket, menar hon. Önskan att träffa författaren till en roman man älskat att läsa, lägger inte till mer.

– Verket finns i sin egen rätt. Att träffa författaren kan bli en chock, som det blev för mig när jag som barn fick se en bild på Astrid Lindgren. Jag älskade Bullerbyn, men förstod inte att hon som skrivit dessa roliga böcker bara var en vanlig tant.

1991 gick Aino med i föreningen Arbetarskrivare. Hon hade gärna varit med från början, innan föreningen fick sitt nuvarande namn.

– Men då vände sig föreningen så tydligt till unga författare, och jag var ju inte ung.

Aino har aldrig varit aktiv i föreningen, men tyckt om att tillhöra och känna sammanhanget.

Vi pratar slutligen om litteraturens förmåga att förändra. Det är en svår fråga tycker Aino.

Litteraturen har makt. Litteraturen är också något som makthavare angriper.

– Första tecknet är bokbålen. Och varför? Jo för konst och litteratur gör livet värt att leva. Det är livets essens. Livet har en vacker krona. Tänk dig ett liv utan böcker, bilder, färger, film, teater, dans och musik? Varför vill de som styr förbjuda det? Att styra ett folk med terror och rädsla går dåligt om människorna har tillgång till sin konst. Konsten är ju frihet.

Aino Trosell född 1949. Senast utgivet: Helmers vals som släpptes hösten 2016, och tidigare i år Varning för vilt. Båda på Lindelöws förlag. Aino har belönats med 27 priser: bland andra Ivar Los personliga pris 1994, Moapriset 1990, Bästa svenska kriminalroman 2000, Landsbygdens författarstipendium 2001 och Stig Sjödin-priset 2004. Många av Ainos böcker finns som ljudböcker.

Mer om Aino: www.ainotrosell.se

Ur KLASS nr 2-2016