Krönika Sista ordet av David Ericsson. Ur arkivet nr 2-2017

Att man aldrig ska recensera recensenter är en gammal sanning. Att skriva kritik och presentera böcker är ett viktigt jobb. Inte bara för författarna och förlagen utan också för det offentliga samtalet. Men kritik kan också slå fel för författaren och ett par gånger har jag fått så dåliga recensioner att jag funderat på att sluta skriva. Båda var i våra största dagstidningar.

Egentligen ska man vara glad att få några recensioner alls. Det finns många som aldrig får en recension trots att de säljer tiotusentals böcker. Upplagorna för mina fem utgivna böcker är betydligt blygsammare.

Som mindre känd författare kan man råka ut för att recensenten (litteraturkritiker heter det egentligen; en del av dem hatar när man säger recensent) använder utrymmet i tidningen till att uttrycka någon högst privat åsikt de länge gått och tryckt på.

I en recension av min bok Svart Marmor, utgöt sig recensenten i den stora tidningen om huvudpersonens omoraliska leverne. Men det var ju det som var storyn! Hopplösheten i att hålla igång två förhållanden samtidigt. Det betydde inte att jag som person levde eller ville leva så, vilket recensenten verkade tro.

Slutsatserna för mig blev två: att om jag verkligen skriver så uselt som kritikern menade var det lika bra att lägga av direkt. Eller också: om de stora tidningarnas mest kända kritiker inte kan skilja bättre på sak och person så är den litterära världen inget att ägna sig åt. Så jag bestämde mig för att aldrig mer skriva litterärt.

Men vid en skrivträff med bland andra författarna Erik Löfvendahl och John Swedenmark såg de så bedrövade ut att jag lovade att i alla fall skriva några noveller.

De blev många, hopkomponerade i skallen under nätterna då jag körde lastbil de 272 milen fram och tillbaka till Zwolle i Holland. Fem år senare kom novellsamlingen Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?

Nu är jag på banan igen med stipendier och Ove Allanssons litterära pris. 2018 kommer romanen Döden är inte nog!

Vi får se vad recensenterna säger om den, om ens något. Trots namnet är det ingen deckare utan ett verklighetsbaserat drama från Stockholm på åttiotalet om kärlek, hat och om vad tidiga övergrepp kan betyda senare i livet.

För det är inte bara viktigt att vara ärlig här i världen. Vi måste också vara varsamma med varandra.

Lyckan med att vara arbetarförfattare är att man har en auktoritet inom sitt område, arbetet och arbetarna. Man känner ledan rent fysiskt då man burit ställningsmaterial i ösregn hela dagen och är blöt ända in på benen. Eller hur man försöker jaga tröttheten ur kroppen med tre koppar kaffe en sen natt på ett långtradarfik.

Man kan spelet överordning – underordning och vet hur mycket enklare det är att bara göra som basarna säger. Men också hur det ibland går att överlista systemet.

Sådant är tacksamt för att skapa verkligt liv i texter, inte bara litteratur, och för att få spänning i berättandet till skillnad från deckarnas krystade intriger.

Men uppfattningarna om arbetarlitteratur är varierande. En del menar att den måste vara vardagsrealistisk som i Rapport från en skurhink. På så sätt finns det ett glastak då folk inte tycker att man skriver ’riktig’ arbetarlitteratur om man exempelvis skriver om ett knepigt kärleksförhållande.

Det finns ytterst få som kallas ”journalistförfattare” fastän det flesta författare även är journalister. Det bästa är nog att bli bedömd på sina konstnärliga meriter. Men om man ska kategoriseras som arbetarförfattare tror jag att hur hett man än skriver om kärlek, hat eller vad som helst, finns alltid klassperspektivet där.

Tidigare recenserade också jag böcker. Mest i tidningen Arbetet. Även om jag skrev att en bok var mindre bra, försökte jag också belysa dess positiva sidor. Ge ett slags alternativ läsning. Alla kan ju inte tycka som jag.

Men man får välja sina strider. Jag slutade recensera då jag träffade en kvinnlig författare i baren på Park Aveny under en bokmässa. Jag hade skrivit att hon gjort en ”mellanbok”. När jag såg hur ledsen hon var över det undrade jag vad jag egentligen höll på med.

På Biskops Arnös författarskola lärde jag mig mycket om kritik och dess betydelse för att komma framåt i skrivandet. Men också om dess begränsningar. För det är inte bara viktigt att vara ärlig här i världen. Vi måste också vara varsamma med varandra.

David Ericsson är författare och långtradarchaufför. 1999 debuterade han med novellsamlingen Truckstop och har sedan gett ut tre romaner och ännu en novellsamling; samtliga kommer ut som ljudböcker inom kort. Han frilansar också i olika tidningar såsom DN, Arbetet, Transportarbetaren med många flera. Våren 2018 kommer romanen Döden är inte nog på Ordfront förlag.

Ur arkivet KLASS nr 2-2017