Novell av Linnea Garli. Ur arkivet nr 2-2017

Den vita bomullsvanten är både för kort och för bred, den ger simhud mellan fingrarna. Jag stryker över skinnbandet, knyter läderremmarna som håller dig på plats, Olof. Jag undrar om jag är den människa i världen som vet mest om dig nu.

Vad skulle du säga om du satt framför mig nu Olof?

Jag skulle räcka dig min röda plastmugg och hälla upp påtår. Vi kunde dela en cigarr och säga ingenting. Vi skulle andas in anstrykningen av höst i luften och veta att på andra sidan skogen packar de ihop stånden nu, knallarna. De drar vidare tillsammans med fågel­strecken och kvar blir vi. Majs­kolvs­resterna, renkorvskinnen, karusellbiljetterna och öl­bur­karna ska sopas upp från gatorna.

Du spetsar öronen men hör inget annat än vågorna och vinden i asparna. Det brakar inte längre i underjorden. Du måste ställa ifrån dig muggen för att plocka upp en slaggsten, och med din enda arm slungar du den ut mot platsen för den sjunkna pråmen. Jag häller upp tretår och vi tittar ut över sjön. Du säger att du minns en annan höst. Jag tror att jag vet vilken du menar. Du minns en höst när Kronolänsman Oleander väntade med att vräka er tills marknaden var över.

Jag vet att din mamma dog av nervfeber när du bara var tolv.

Jag vet att du hade sex syskon men ni var bara tre som blev vuxna.

Jag vet att din pappa gifte sig igen och fick sju barn till, men bara ett fick växa upp.

Jag vet att du lämnade efter dig ett sirapsfat med något sirap, ett amerikanskt väggur och en obetald bot för olagligen såld öl.

Du tittar på mig och vill att jag ska berätta. Du vill veta om allt som blev och om vad som betydde. Jag vet inte var jag ska börja men vi har inte bråttom härifrån. Du pekar in mot skogen och säger att jag kan stanna över natten, du har ett rum i Rävviken. Förvisso får jag dela det med dig och Britta Sofia och era sju barn, men det blir pannkakor till kvällen och vi har ju så mycket att prata om.

Olof, du behöver inte krångla med kvicksilverstinn gråsalva, du kan få antibiotika intravenöst istället. För resten Olof, du gjorde mig så besviken. Var fick du den hårda schankern ifrån? Svara! Kunde du se Britta Sofia i ögonen när du kom hem från kurhuset? Och din arm Olof, du kan kasta gröt­omslaget, vi håller inte på med sådant längre.

Skulle du tro mig om du blundar och jag säger att gruvorna står vattenfyllda? Skulle du känna igen dig nu när inga ungar klänger i den gnirkande stånggången? Det myllrande berg du kände, med sina hundratals arbetande, det finns inte mer. Tallarna står orörda, mossan skyler slagghögarna och slyet omringar ruinerna.

Vi tystnar och du kan inte förstå det. Vi huttrar båda till i ett plötsligt kallstråk. Kanske en pust av luft som stått still sedan pumparna stängdes av. Den fångades av vinden när en sten efter flera decenniers tvekan släppte taget från sitt fäste och rörde om.

Järnmalmen bultar och glöder ännu i berggrunden. I slagghögarna, under trädens rötter och på sjöarnas bottnar. Hamrar magnetiskt och målmedvetet. Lockar tillbaka dem som kommit på avvägar. Kullerstenarna och skogarna är fulla av minnen, någon gång går de inte längre att för­tränga.

Och Yngens vågor slår fortfarande mot stranden, även om rälsarna är uppbrutna och inga pråmar längre lägger till. Åh Olof, nu när vi står bredvid minnesstenen som rests efter er så är du mig så nära. Det är svårt att föreställa sig att det var här, där det nu bara finns stilla natur, som du och dina arbetskamrater slog dank och pratade ihop er, de där dagarna då ni fick nog.

Kastade du stenar på de gnidna och fega lismarna som ville gå ner i gruvorna ändå? Var stod han när han talade till er, Landshövding Ekström? Kände du igen några barn­doms­vänner bland de uniformerade kropparna, som kallats lång väg för att hålla er i schack? Hur såg det ut i Häradsrätten, vem satt du bredvid? Hur kände du dig när dörren stängdes bakom dig om den bostad ni haft i tretton år? Var satt du när du skrev din stämnings­ansökan? Grubblade du över havren? Saknade du din mamma? Drack du för mycket?

Hur ska vi veta? Ni förde inga andra protokoll än med era kroppar och ärr. Med era böter och dagsverken. Olof, du förlorade din arm och bara månader efter att stumpen läkt ihop tyckte bolagsstyrelsen att de måste rapportera dig till aktieägarna, som högst skuldsatt.

Vad är fantomsmärtor och avslitna senor, vad är omöjligheten att vara rask i fötterna på stegpinnarna när ingen hand finns att greppa med? Vad är oförmågan att trä en mask på kroken eller att stryka tårarna från dina barns kinder?

Os humeri sin afbrutet å collum. De mjuka delarna med undantag af någon liten del af musc deltoides afsliten. Parenchymatös blödning. Cranium blottadt till 1/3. Den aflossade fliken af hufvudsvålen hängde bakåt nacken. Det framskjutande stycket af os humeri af­sågades.

Det är bolagets brukspatroner och disponenter med sina beslut.
Det är vräkningar undertecknade av Länsman.
Det är Landshövdingens brevkopior.
Det är mätta mäns insändare i dagstidningarna.

Och däremellan finns ni. Ni lever i deras snålhet, ni föds i deras oro. Ni väcks i deras aktier och trycks ner under deras vinster. Ni journalförs med era skulder och blir till föremål i era bouppteckningar.

Under siffrorna, under det mätbara, finns du och dina arbetskamrater. Din värld vävs och växer av varje nedtecknat ord. Mellan sirliga bokstäver i dammiga dokument.

Där finns barnen som redan fått valkiga arbetarnävar av vassa malmstycken. Där finns kvinnorna vars slit inte syns i dagsverksboken.

Där finns saknaden efter vänner som envisas med att få sprängskott i ansiktet eller tappa taget om stegpinnarna.

Där finns Yngen med sina klara vikar och abborrar.

Där finns Jan Fredrik som också var skyldig pengar, ni följdes åt, ni två. Du skrattar nu, Olof. Du minns att brukspatron Geijer sa att han sett Jan Fredrik stå och hånle bredvid kakelugnen inne på kontoret. Tre av era vänner svor ed på att Jan Fredrik aldrig varit där.

Där finns Petter som tog sig fjorton dagar ledigt för att söka arbete på annan plats, men av bolagsvittnet sågs befinna sig i större och mindre hopar på gruvområdet. Petter som genmälde att han tillbringat dagarna med fiske, då han hade hustru och barn att försörja.

Ni förde inga andra protokoll än med era kroppar och ärr. Med era böter och dagsverken.

Det var inte gruvan som blev din död, Olof. Det var den hårda schankern. Jag skulle kalla det syfilis förstås. Men man kan undra om inte gruvan tog er alla. Änkelistorna, de för­lorade armarna, brännvinet. Barnhalsarna som svullnade i rödsot. Jag skulle kalla det dysenteri förstås.

Disponenterna, länsmännen och patronerna. Aktieägarna. Spann­måls­priserna. Militärerna. Skulderna.

Vems skuld var störst?

När jag vaknar tänker jag på dig Olof.
Du är en av alla miljoner som fötts och dött. Det är en svindlande tanke. Man kan inte räkna dem alla.
Bolagsstyrelsen förstod kanske inte att ni svartsotiga myllrande myror också hade hjärtan och munnar, öron och drömmar. Ni var inte bara spindlar på stegarna, ni var inte bara ögonvitor och lysbloss i orter och djup. Ni följs åt, ni arbetskamrater.

Hufvudsårets kanter förenades medelst duturer och skedde läkning per — —. Såret å armstumpen läktes med bruk af grötomslag. Karln hade ådragit sig skadan uti en vatten­uppdragningsmaskin, der han stått inklämd mellan muren och vattenhjulet, hvilket oför­modadt sattes i rörelse.

Utskrefs återställd.

Dina söner, Olof. Dina döttrar.
Kan du berätta om dem utan att gråta? De såg förlusterna i dina ögon, sedan såg du deras. Anna Sofia som mindes din arm.

Maria Mathilda som inte blev en månad en gång.
Christina vars man gick åt av nitroglycerin.
Maria Mathilda, den andra, som lämnade ett oäkta barn och försvann över Atlanten.
Julia Augusta, bara en månad när ni vägrade att gå ner i gruvan. Hon fick ett dödfött flickebarn och sedan ytterligare en liten. Tandslag tog honom efter ett år.
Jag säger dig att jag inte vet vad vi kallar det idag. Du säger att du inte vet varför ditt strejk­barn dog. Kanske tappade hon huvudet, kanske tappade hon greppet. Fall från stege, läkare tillkallades ej.

Sedan du levde, Olof, har befolkningen minskat i takt med att arbets­till­fällena försvunnit. Gnisslet från stånggångarna, slamret i orterna och braken efter sprängskotten har tystnat. Inte många känns idag vid borrarna, skjutarna, brytarna, iläggarna, skrädarna, mottagarna, spelarna, konst­vaktarna, timmerkarlarna eller borrsmederna. Eller era hustrur. Eller era dysen­teri­sjuka barn. Eller de offentliga kvinnorna. Lasarettet och kurhuset, handels­bodarna och skolhusen. De vattenfyllda hålorna är inhägnade ärr i en sargad berggrund.

Om man kastar en sten kan man höra ekot av dess dunsar mot bergväggen, innan den långt där nere träffar isen som aldrig smälter.

Du rycker på axeln, Olof. Du vet inte om det ni gjorde spelade någon roll. Du ser ju att era gamla stigar är övervuxna och att malmen verkar vara slut. Du hör ju mina ord om anställningskontrakt av idag. Vi har pratat så länge och ändå känner jag dig inte. Du sitter här framför mig men ditt ansikte döljs i cigarrens rök. Du är fåordig, du Olof. Jag försöker komma på något jag kan berätta som du skulle vilja veta.

Persbergs Grufve AB omfattar 90 hyllmeter. Färnebo Häradsrätt omfattar 51,6 hyllmeter. Färnebo Kyrkoarkiv omfattar 16,7 hyllmeter. Du – en millimeter. Ett brev till härads­rätten, en insändare i tidningen, en stäm­nings­ansökan och några husförhör.

Arkivens vita vantar har tjänat ut sin roll. Du behöver inte skyddas från mina fingrar mer.
Jag dricker ur den sista skvätten kaffe, den har kallnat. Du sitter inte bredvid mig längre, Olof. Jag vänder sjön ryggen och går uppför stigen, läser på nötta skyltar om det som var din vardag. Stängslet som ringade in gruvhålen när jag var barn var av en mer symbolisk karak­­tär, och jag minns att man kunde krypa under för att nå de finaste trattkantarellerna. Två tunna och slokande vajrar som letade sig fram med hjälp av skeva och rostiga stolpar, balan­­serande i blåbärsriset på kanten till djupet. Det nya staketet är robust, tvinnad strål­tråd i stringent mönster. Det når mig till bröstbenet och är fast förankrat i stadiga betong­fundament.
Du hade inget hem, Olof. Det var bara till låns. Var det samma sak med armen?

Kanske är det fördelningen mellan barr och löv som förändras, om än aldrig så lite. Kanske är det något med doften i vinden som blåser över klar­vatten­sjön. Kanske är det något med spåren efter malmkroppen under mig, en kemisk sammansättning i jorden. Det är något med själva skogen. När bussen kör djupare in i skogen och knäcke­bröds­fab­rikens mörka silhuett avtecknar sig mot kvällshimlen. Det är alltid att komma hem.

Ur arkivet nr 2-2017