Recension av Fernando Morén
Regissör: Todd Phillips Medverkande: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Zazie Beetz, Frances Conroy.
”Is it just me, or is it getting crazier out there?”
Ja, detta undrar Arthur Fleck, en timid man i medelåldern som i denna film ska genomgå en uppslitande transformation och bli superhjälten Batmans ärkefiende Jokern.
Filmen, regisserad av Todd Philips och skriven av denna tillsammans med Scott Silver, utspelar sig i den fiktiva staden Gotham, en stad som påminner mycket om New York, och året är 1981. Arthur Fleck arbetar till vardags som clown på daglönarbasis åt en arbetsgivare som bryr sig mer om sitt rykte än om sanningen. Han bor med sin gamla mamma i en liten nedgången lägenhet i de fattigare delarna av staden. Vid sidan av kneget som clown så när Arthur en dröm om att bli ståuppkomiker. Hans psykiska ohälsa, bland annat med svåra skrattanfall vid opassande tillfällen, sätter dock käppar i hjulet. Efter att på jobbet ha blivit överfallen av ett gäng ungdomar så uppmanar en kollega Arthur att beväpna sig och ger honom en revolver. Detta ska visa sig vara början på en mörk resa …
Till tonerna av gamla Frank Sinatra-låtar, 70-talssoul, modern hip-hop och ett känslosamt, avgrundsdjupt soundtrack som för tankarna till upphovskvinnans isländska ursprung så förmedlar filmen växlingarna i känslor som Arthur går mellan. Från den djupaste hopplöshet, ensamhet och förtvivlan till en berusande känsla av makt och att synas.
Joaquin Phoenix spelar inte Arthur Fleck i allt detta utan han blir Arthur Fleck ut i varenda fiber, från skrattet som låter som hulkande gråt till den smala utmärglade kroppen som dansar fram förvånansvärt graciöst.
Filmen sätter på ett mästerligt sätt upp en spegel mot ett allt mer kallt och empatilöst samhälle. Arthur får hjälp av en socialarbetare som ger samtalsstöd och medicin. Men tidigt i filmen så berättar hon att nedskärningar gör att hon inte kan hjälpa honom mer. Trots den geografiska och kronologiska distansen så är den kusligt aktuell också ur ett svenskt nutida perspektiv med de brutala nedskärningarna i välfärden som vi fått utstå. Med en stark röst visar den på vad som kan hända om samhället vänder ryggen åt de svagaste. I ett dramatiskt ögonblick utbrister filmens huvudperson:
“What do you get when you cross a mentally ill loner with a society who abandons him and treats him like trash? – I’ll tell you what you get! You get what you fuckin’ deserve!”
Och där blir filmen så explicit som det går, för det är egentligen det här som i min tolkning allt handlar om. Hur abdikering eller rent av exploatering från samhällets sida förr eller senare leder till konsekvenser och hur dessa tragiskt nog kan bli otroligt blodiga. Oavsett om det var tanken eller inte så sätter filmen en spotlight på klassamhällets brutalitet och hur denna interagerar med psykisk ohälsa och andra symtom på individnivå. Jag ger Joker högsta betyg och rekommenderar alla att se den!
Ur KLASS nr 4-2019