Text och Foto Jane Morén Ur arkivet nr 2-2017. (Här bara några få foton. Många fler foton i tidningen)

Poetry Slam. I 30 år har rörelsen som startade i Chicago förgrenat sig ut över världen. Till Sverige, och allra först Rinkeby, kom den 1995 med poeten och före detta metallarbetaren Erkki Lappalainen. I Poetry Slam får alla som vill vara med och tävla med sin poesi, ingen elit bestämmer vilka som är välkomna upp på scenen. KLASS gör en snabbresa och pratar med slampoeter då och nu.

… Vad sägs om lite inspiration? Jag ger dig en källare. Den är skum, väggarna är täckta med graffiti och på väggen bakom scenen breder ett stadslandskap ut sig. Människor. Kanske två dussin, tre. Den yngsta knappt 20, ballongbyxor, tillkämpat tillbakalutat ”cool”. Den äldsta över 80, rakskuren cardigan och långbyxor, porlande förälskad i livet. I taket kulörta lyktor och drömmar. Längs väggarna röda soffor och Hjärtklappning. Nerver och betong. I dörrhålet till kvällens ordfäktning i källaren på Folkets hus i Rinkeby sitter Erkki Lappalainen, Poetry Slams svenska fader, i kostym. Mellan hans händer ligger listan, där kvällens tävlande poeter skriver upp sina namn. I foajén rephoppar den franska Poetry Slam-vinnaren och kvällens gästpoet Pilote le Hot i kontinental uppvärmning. Tolken Jan-Henric Swahn jagar efter för att ge publiken en översatt uppvisning på svenska. Kvällens jury värmer upp genom att bråka sinsemellan om uttalet av ett namn. Erkki tar allt kareliskt lugnt och drar reglerna en gång till. Juryn, som efter att varje poet läst i högst tre minuter, får en stund för överläggning innan de ska ge Erkki ett tecken att de är klara.

 – Visa mig tummarna, uppmanar han.

Tummarna åker upp och strax visas också poängen upp på vita kartongskivor. Det blir jubel eller utvisslingar. Publiken uppmanas visa vad de tycker om juryns bedömning …

Så här började jag ett reportage för elva år sedan. Jag hade själv stått på många scener vid den tiden, varit en del av estradpoesin, och även en liten del av Poetry Slam.

Poetry Slam i Sverige växte fram i Stockholmsförorten Rinkeby tack vare poeten och metallarbetaren Erkki Lappalainen. I början av 90-talet reste han till USA och mötte grundaren av Poetry Slam, Marc Kelly Smith, byggnadsarbetare och socialist som skrivit poesi sedan han var 19. Marc Kelly Smith kallar sig slampapi. Det var hans uppfinning som födde Poetry Slam i USA 1986. Hans ambition var att göra poesi mindre allvarlig och skrämmande. Poetry Slam ska vara öppet för alla slags poetiska uttryck, vem som helst kan vara med, och juryn väljs direkt ur dagens publik. Dessutom är tävlingsmomentets uppgift främst att lägga en intensitet till framträdandena, att hålla publikens intresse vid liv. Alltså inte seriöst bestämma vilken dikt som är den bästa, för det går väl inte egentligen.

 ”Den enda vinst som betyder något är att vinna nya vänner, och finna ett sammanhang där vi kan dela våra tankar, känslor och funderingar med varandra. Den största vinsten är att kunna ge tillbaka till slamfamiljen det som du har fått”, skriver Marc på sin webbsida.

När Erkki reste hem från USA hade han Poetry Slam med sig som en idé han ville förverkliga i Sverige. I juli 1995 höll han den första tävlingen och samma år gick även ett svenskt mästerskap, som vanns av Bob Hansson. Sedan dess har slamtävlingar hållits på en mängd orter och SM anordnats varje år.

I år hålls SM i Göteborg. Olivia Bergdahl är en av arrangörerna. Hon är nog den yngste Poetry Slam-poeten någonsin. Endast 12 år gammal var hon med i sin första tävling. Sedan dess har hon använt scenen som en arena för att testa och prova det hon skrivit, i vad hon menar är en tillåtande och snäll miljö. 2009 vann hon SM, endast 17 år gammal. Olivia har bland mycket annat turnerat, startat poesi- och stråkkvartetten Olivias orkester, skrivit krönikor för Göteborgsposten i många år och givit ut en roman på Ordfronts förlag.

Den enda vinst som betyder något är att vinna nya vänner, och finna ett sammanhang där vi kan dela våra tankar, känslor och funderingar med varandra

 – Jag har alltid varit intresserad av rytmen och melodin i skrivandet och läste Fröding och Ferlin högt för mig själv långt innan jag hittade till slamscenen.

Det intresset har förstärkts av slam. Men gemenskapen har också varit viktig för henne

 – Jag fick ett sammanhang, en plats där jag fick misslyckas gång på gång, utan att någon tyckte det var konstigt. Det är inte ofta man träffar folk om man sysslar med något så solitärt som skrivande. Sen är det väl svårt att bortse från den där tävlingsdjävulen som vaknar till liv hos vissa – men så länge man kan vila i att tävlingen i första hand är publikfrieri, tänker jag att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt.

Olivia är dock trött på att media är så oinsatta i vad Poetry Slam egentligen är och att en del klagar på att tävlingen inte intresserar media.

 – Det sägs ju ofta att finkulturen inte tar slam på allvar. Jag kan bli trött på att det hela tiden upprepas. Jag tycker att finkulturen tar de bra poeterna på allvar, men inte Poetry Slam, och jag tänker att det snarare handlar om att kultursidorna & co är elitister, och Poetry Slam är en utpräglad amatörscen, alltså extremt anti-elitistiskt. Jag tror inte att det finns en konflikt mellan scen- och bokpoesi, jag tror att det finns en konflikt mellan elit och amatör.

Solja Krapu, Umeå, var med från allra första början. Vann SM 1997 och 1998 och har ofta varit konferencier. Hon är född i Kongingkangas i Finland och blev tidigt inspirerad av sin pappas dikter. Hon har arbetat som lärare, är författare och föreläsare på heltid sedan flera år tillbaka. Har givit ut flera diktsamlingar, barnböcker och romaner på bland annat Alfabeta förlag. Hon minns tillbaka tiden då hon var med ”slamfamiljen” som en tid av gemenskap, lekfullhet och frihet. Hon har speciellt fina minnen av när hon var med och arrangerade SM i sin hemstad Umeå.

 – Det var så fint när alla våra kompisar kom till oss. Vi hängde en Poetry Slam-banderoll tvärs över Rådhuset mitt i stan, och jag kände att poesin tagit över. Erkki läste sin suggestiva dikt Droppen som urholkar stenen och deltog i Triathlon med en dansare och en musiker.

Solja menar att Poetry Slams popularitet beror på att konceptet är så enkelt:

 – Det enda poeten gör är att skriva och uppträda. Resten är folkfest. Poetry Slam är inte någon religion. Ingen äger konceptet. Vem som helst kan arrangera poesitävlingar och kalla det för Poetry Slam, bara man håller sig till de enkla grundreglerna. Det som kallas för SM är en överenskommelse med de platser som för året arrangerar slam. Det har funnits försök att bilda någon sorts gemensam förening eller organisation för slam i Sverige men det har alltid misslyckats. Det har också alltid parallellt funnits andra slamtävlingar, som Borås Open, och andra turneringar som till exempel mellan Umeå och Vasa, och enstaka slamtillfällen som inte haft med SM att göra. Allt är fritt och möjligt.

När det gäller utvecklingen av rörelsen tänker hon på dikterna.

 – Kanske har dikterna numera hittat en ”typisk slamdikt”-form. Många låter väldigt likadana, med samma rytm och mönster. Men ibland kan man höra någonting egensinnigt, någonting nytt, och då är det underbart.

Solja tror att Poetry Slam har påverkat inställningen till poesi.

 – Många som aldrig gått på en poesiafton går och lyssnar på Poetry Slam och annan estradpoesi idag. Det är en form av ordkonst som kommer nära människorna. Det är en avslappnad och samtidigt väldigt känslosam form av poesi.

Nino Mick, Göteborg, är relativt ny i Poetry Slam. 2013 vann hen SM och i år är hen med i arrangörsgruppen. På en poesimässa i Stockholm lägger hen tre antologier, samlade slamdikter från Göteborgsscener de senaste åren, i min famn. Hen arbetar som tågvärd, har satt upp poesiföreställningar, giggar med poesi och musik och är väldigt entusiastisk över konceptet slam.

 – Att slamma snarare än att bara göra läsningar ger mig den där adrenalinkicken. Att dela scen likvärdigt med olika poeter, att publiken bryr sig om vad som händer och jämför och känner in dikterna i förhållande till varandra. Det är sport. Det är roligt.

Men hen ser också en skuggsida med tävlingsmomentet på scen.

 – Det är ibland frustrerande svårt att nå ut med dom texter som liksom viskar fram sig själva. Teman som kanske inte är explosivt smärtsamma/arga/roliga utan mer smygande, tärande, pockande. Jag tror det går att göra det också, men det känns mer ovanligt på slamscenen, jämfört med tryckt poesi till exempel. Jag undrar om det kanske belönas olika i olika forum.

Nästa år kommer Nino ut med dikter på Nordstedts förlag.

– De kommer att handla om när det som flyter tvingas stelna, till exempel när talad poesi ska stelna på en tryckt boksida, eller när en flytande könsidentitet ska fixeras i en diagnos eller ett juridiskt kön. När kroppen möter byråkratin och andras blickar.

István Molnàr, Stockholm, drev i många år www.estradpoesi.com, dåtidens samlingspunkt för estradpoeter med en gästbok som fungerade som en tidig Facebook. Han var också med och tävlade eller arrangerade flera SM i Poetry Slam mellan 1999–2011. I början upplevde han att poeterna mest bestod av skrivande människor som hade råkat börja läsa sina texter på en scen. Sedan blev det allt fler som skrev direkt för scen och var drivna scenartister.

 – Det bästa med slam var spänningen och mångfalden i uttryck, tycker István. Men efter ett antal år som aktiv i slam började han tappa intresset.

– Delvis handlade det väl om att jag tyckte slam blev tråkigare – på ett ganska motsägelsefullt sätt – deltagarna blev mycket mer professionella och seriösa än tidigare, men jag upplevde att innehållet hade blivit likriktat.

Drivkraften för István under alla åren som arrangör var att dra stor publik. Han minns därför speciellt SM-finalen 2001.

– Det var så många som kom till Folkets hus i Rinkeby att alla inte kom in.

István är uppväxt i Budapest. Han har arbetat som taxichaufför, och de senaste sjutton åren som redaktör för olika frågesportsprogram på tv. Han har också har skrivit en avhandling i teatervetenskap, flera diktsamlingar och en roman utgiven på Ordfronts förlag.

Jag träffar Annika Brink, Stockholm. Vi stämmer möte på en pub för att prata gamla minnen. Vi tillbringade några år på Stockholms undergroundscener för poesi på 90-talet och 2000-talet. Bland annat satte vi upp föreställningar med olika poesigrupper och gav ut häften med vår poesi. Och båda var vi arrangörer av öppna poesiscener. Idag jobbar Annika på Atlantis bokförlag. Hon minns kreativiteten och oviljan att inordna sig.

Jag vill göra de ohördas röster hörda. Klassamhället finns överallt, i storstad, i brukssamhälle men kanske allra mest i förorten. Jag vill stärka de samhällsklasser som inte hörs

 – Vi skapade våra egna scener, gick inte och hoppades på att bli inbjudna på de fina ställena. Flera av oss var ju både poeter, arrangörer, kreatörer och dramaturger samtidigt för att vi skulle ha några scener att ses på.

Annika gick Skrivarverkstaden på Jakobsbergs folkhögskola 1990, i samma klass som Bob Hansson.

 – När han började gå iväg för att läsa på olika ställen, tänkte jag, att va fan det ska jag också göra.

En gång kom hon också iväg som publik på en ”fin” poesiuppläsning.

 – Såna biljetter var ju alldeles för dyra för mig, men Bob hade fått en och kunde inte gå, så han gav mig sin. Där var den så kallade kultureliten och kändisarna, de som aldrig någonsin kom på våra grejer.

Annika kände sig inte hemma.

 – Ändå fanns det samtidigt en längtan i mig att få vara med just för att dörrarna var stängda.

Hon eldar upp sig när hon tänker på det faktum att det vartenda år i 20 år har arrangerats Svenska mästerskap i Poetry Slam.

 – Tävlingarna håller på i fyra dagar, det kommer tusen personer för att se det, men det står inte en stavelse i tidningarna. Nu senast på bio Rio i Stockholm. Det är skandalöst. Gräsrotskulturen är fullständigt ointressant för media. Jag har alltid undrat varför, speciellt på en sådan plats som på söder i Stockholm, här finns ju alla journalisterna.

Annika har tävlat lite i Poetry Slam också. Hon var med och tävlade i lag-SM i Halmstad på 90-talet. Hon skrattar till när hon minns sin första tävling.

 – Det var i Rinkeby 1996 och jag min dumma höna, hade bara tagit med mig en dikt. Jag gick vidare och behövde en till, och då var det inget annat att göra än att skriva en till på studs, där.

Vi skapade våra egna scener, gick inte och hoppades på att bli inbjudna på de fina ställena. Flera av oss var ju både poeter, arrangörer, kreatörer och dramaturger samtidigt för att vi skulle ha några scener att ses på.

Annika har även anlitats som konferencier.

 – Då hände något jag tycker var lustigt. Vi var två konferencierer, jag och en kille. Jag kom dit klädd i kritstrecksrandig kostym och möter han som kommer i långklänning!

Allteftersom tappade Annika dock lusten för att tävla.

 – Det började göra lite ont i mig. Att få en bedömning och ett betyg varje gång. Jag märkte också att det skedde en förändring i vad som blev populärt och framröstat. Och det var en poesi som inte alls liknade min. Som jag skulle vilja kalla lågmäld diskbänksrealism med lite svart humor.

Oskar Hanska, Göteborg, är bland annat spelutvecklare, spoken word-poet och grundare av ett nytt skivbolag för spoken word, Verbal Alfa, som precis gett ut sitt första album.

Han började med Poetry Slam för att det var en bra träningsarena att testa nya saker han skrivit tillsammans med sitt band, och knyta kontakter. Han var aktiv några år, tog hem titeln svensk mästare 2009, och menar att konkurrens är ofrånkomligt.

 – Att vinna publikens gunst för att få fortsätta uppträda som poet, är inget konstigare än att musiker, komiker eller dansare också måste göra det. Eller att en författare måste vinna läsarnas gunst för att få ge ut fler böcker. Dessutom stämmer det inte att ”roliga dikter med knorr premieras”. Titta på de som vunnit SM, eller på de senaste årens finaler. Poeterna är genuina, dödsallvarliga, roliga, politiska, personliga, gripande. De har ett brett uttryck, vet vad varje enskild dikt behöver för att gestaltas bäst och de kan fånga publiken. Det skiljer sig inte på något sätt från andra kulturformer.

Simon Matiwos 27 år, Husby, började skriva poesi 2014, inspirerad av en vän som han sett framträda med sina dikter. Första gången han tog steget upp på en scen råkade det vara ett kval till SM, vilket han inte bara kvalade in till utan sedan även gick och vann, både i lag och enskilt. Han skrev aldrig några dikter i skolan, men har länge haft ett politiskt intresse och när han studerade Politik och aktivt medborgarskap vid universitet föll mycket på plats.

 – Jag blev intresserad av utanförskap och det kollektiva ansvaret.

Intresset för att sätta ord på vad han såg djupnade under en praktik i Australien 2014.

 – Jag funderade mycket under den tiden. När jag kom hem såg jag på samhället med nya ögon.

Idag arbetar han heltid som projektledare för Förenade förorter som sedan hösten 2015 anordnar ett eget mästerskap, Ortens bästa poet. Finalen hade senast 3000 i publiken.

 – När vi anordnade kval för vanliga SM så hade vi 900 i publiken i förorten. SM-finalen i innerstan drog runt 400 besökare. Det var då vi förstod att vi hade något, vi kunde skapa något eget ute i det som för oss är hemma, förorten. Vi har stora nätverk, vi är många, vi är den nya arbetarrörelsen. Det vi gör nu är väldigt kulturellt och politiskt viktigt.

Poetry Slam som koncept är inte det viktiga för Simon.

 – Personligen tycker jag inte man kan tävla om den bästa dikten. Alla poeter har något att säga på sitt sätt och berör olika.

Samtidigt menar han att alla människor gillar lite tävling, lite prestige, det ligger i människans natur att utmana sig själv.

 – Det är ett stort steg att kliva upp på scenen. I en undersökning såg jag att människor är mer rädda för att gå upp och tala inför andra än de är för döden. Folk har stor respekt för de som vågar. Man växer av det man vågar.

Simons drivkraft är istället att ge rum och plats för orden, peppa andra att skriva om det de ser i sin verklighet. Han håller kurser för ungdomar, för att få dem att inse språkets makt.

 – Jag vill speciellt hitta de arga ungdomarna, ge de ett alternativ till att skriva ett argt FB-inlägg eller skrika ut sin ilska på stan. Poetry Slam är det trygga alternativet. Tre minuter på en scen med en mikrofon och folk som lyssnar på vad man har att säga.

Han ser en skillnad i vilka ämnen poeterna skriver dikt om, beroende på varifrån man kommer och under vilka villkor man lever.

 – Med all respekt för alla poeter, men jag tror att vi från förorten har varit med om andra saker. Vi lever också i en tid då det är viktigt och angeläget att beskriva hur samhället ser ut, verkligheten. Och vi har märkt att de andra poeterna också uppskattar det vi skriver.

Simon är intresserad av klass, det driver honom framåt, att skapa rum för de i skuggan.

 – Jag vill göra de ohördas röster hörda. Klassamhället finns överallt, i storstad, i brukssamhälle men kanske allra mest i förorten. Jag vill stärka de samhällsklasser som inte hörs.

När vi lagt på luren sitter jag länge och hör orden ringa i mina öron. Förorten, där slammen startade och där den nu nått nya höjder. Verkligheten som måste beskrivas, som inte ges utrymme på de etablerade scenerna, då skapar man sina egna rum.

Under åren 1995–2007 var Rinkeby slams vagga i Sverige ledd av Erkki. 2007 lades den ner. Politikerna ville inte längre satsa på kultur i Rinkeby. Tre år senare gick Erkki bort.

Jag hör återigen Erkkis röst ett år innan nedläggningen: ”Poetry Slam har slagit rot och spritt sig i Sverige”. Det var hans enkla summering. Han ansåg att för poesin generellt hade Poetry Slam haft stor betydelse. Poesin hade fått större utrymme både i medierna, människornas medvetande och i poeternas inre: ”Poeter skiljer sig inte från mängden längre. Förr, när man såg någon inåtvänd grubblare i ett hörn, tänkte man att han nog var poet. Idag smälter poeten in i mängden och poeterna pratar med varandra. Poetry Slam är kommunikation.”

När KLASS går i tryck har årets svenska mästerskap just avgjorts. En poetisk folkfest i fyra dagar har utsett sina vinnare. Men egentligen finns inga vinnare eller förlorare – Poetry Slam handlar först och främst om att mötas med poesi.

(MÅNGA FLER FOTON I REPORTAGET I TIDNINGEN)

FAKTARUTA:

En Poetry Slam-tävling kan gå till på flera sätt. Gemensamt är att vem som helst får vara med och läsa en egen skriven dikt utan rekvisita under en tidsbegränsning om 3 minuter. De som dömer dikterna är minst tre jurygrupper tagna ur publiken, vilket kan innebära personer som kanske aldrig kommit i kontakt med poesi tidigare. Man använder sig av utslagning, den poet som klarar sig får läsa ännu en dikt, fram till att slutligen två poeter läser en sista dikt som avgör vem som vinner. Har man otur kan en slamkväll innebära endast ett framträdande om 3 minuter.

av Jane Morén Ur KLASS nr 2-2017