Text: Annika Brink Illustration: Martina Lundgren

Det var december och utanför takfönstren var det redan mörkt. Det vita lysröret kastade sitt sken över det löpande bandet, men tog man tre steg bakåt hamnade man i skugga. Det var där Hulda kysste Agda första gången. De var båda sjutton år och hade just börjat på fabriken. De hade placerats bredvid varandra vid slutlinjen där margarinpaketen rullade fram till kartongerna där de packades och skickades ut. Hulda och Agda kontrollerade att inte något omslagspapper blivit felvikt. Då skulle paketet åka tillbaka på ett motgående band till stationen innan där det försågs med nytt omslag.

Den här dagen hade det blivit något stopp tidigare i bandet så inga margarinpaket kom fram. Hulda och Agda väntade men inget hände. Hulda flyttade sin hand så att den kom att nudda Agdas. Det kändes som om en varm elektrisk stöt gick genom hela Agdas kropp och hon fick ta ett djupt andetag för att inte tappa balansen. Det var då Hulda tog ett fast grepp om hennes handled och drog in henne i skuggan. Hon tog tag runt Agdas nacke och förde henne intill sig och pressade sina läppar mot hennes. De var varma och mjuka och för ett ögonblick fanns ingenting i hela världen utom just denna kyss.

Men ögonblicket senare blev Agda rädd och slet sig loss och sprang ut. Hulda var på väg att springa efter henne men just då började bandet rulla igen och hon vågade inte lämna sin station.

Agda sprang ut på baksidan och över gården till dasslängan där hon låste in sig.

Tusen tankar for igenom Huldas huvud där hon stod ensam kvar vid bandet. Hade hon skrämt Agda? Hade hon förstört allt så att de aldrig skulle bli vänner igen? De hade levt så tätt ihop i flera år. Delat sängkammare, delat kläder, delat glädje och sorg. Hulda mindes dagen när Agda kommit till dem. Liten och mager som en fågelunge var hon. Föräldralös och fattig. Inte en människa i världen hade hon som brydde sig om henne. Storögd hade hon sett sig omkring i det enkla men rena och fina hemmet som om hon klivit in i ett slott. På köksbordet låg en rutig duk. Där fanns tre pinnstolar och en blåmålad kökssoffa. I sängkammaren stod två sängar med vita virkade överkast. Genom maskorna kunde man skönja täcket under. Rött i den ena sängen. Blått i den andra.

– Det där är din säng, sa Hulda och pekade på den med det röda täcket. I alla fönster stod pelargonier. Agda klev försiktigt över golvet.

“Väggarna går ända upp till taket!” hade varit hennes första ord. Hon hade bott med sin mor i nödbostad. Där var det inte så. Där bodde människor som djur i bås. När granngubben kom hem full och röt åt sin fru eller när Tok-Erik låg och grät på nätterna så hörde alla allt.

Till slut hade Agdas mamma blivit sjuk och dött och Agda blev helt ensam i världen. Så fick hon komma som fosterbarn precis som Hulda. Men Hulda hade varit det sedan hon var två och mindes inget annat.

De två flickorna var nästan jämnåriga och blev snabbt de bästa av vänner. Men Hulda bar på en hemlighet. Hon hade en kärlek som inte fick finnas. Ibland på kvällarna när Agda somnat kunde Hulda ligga och titta på henne. Hon tyckte hon var den vackraste i världen. Hennes hår var mörkbrunt och klippt i en pagefrisyr. Hennes bleka hy stod i kontrast till håret. När hon var vaken kunde Hulda förlora sig i hennes sirapsbruna ögon. Och längtan att få känna hennes mjuka läppar mot sina egna hade vuxit sig starkare för var dag. Till slut hade det blivit omöjligt att motstå. Hade hon förlorat allt nu?

Svetten rann längs ryggraden när hon mekaniskt förde en aldrig sinande ström av margarinpaket mot packkartongerna. Dagen kändes oändligt lång. De flesta av dem som arbetade vid fabriken var trötta och hade egna bekymmer. Folk brydde sig inte om andra. Var och en skötte sitt. Man bytte några förströdda ord när det var rast, om vädret eller om något som stått i tidningarna.

– Undrar om de nånsin hittar den där Amelia Earheart.

– Vi har skaffat radio hemma.

– Har du rotmos och fläsk i Unica-boxen idag?

– Kan undra om det ska bli krig igen.

Och sedan var man igång och jobbade igen.

Bullret från de stora maskinerna åt sig in i huvudet på alla som stod vid bandet så att man till slut inte längre tålde tystnad över huvud taget. Inte för att det fanns många stunder eller platser med total tystnad i de barnrika husen där de bodde. Alltid var det någon kärring som gapade eller någon gubbe som fyllegastade. Ibland kom det någon agitator och ställde sig på en ölback på gården och började prata högt om att folket borde gå med i hyresgästföreningen eller fackföreningen eller så var det gårdsmusikanter som spelade och sjöng för småslantar. Och så dessa barn. Detta myller av ungar i alla åldrar. Gallskrikande spädbarn och tjutande knattar. Hade en familj inte mer än fyra barn så tog man emot minst två fosterbarn. Varannan familj hade fosterbarn. Aldrig var det tyst. Aldrig kom man ifrån det. Men på vintern, när snön lagt sig blev det åtminstone en aning dämpat.

Vad var detta för märkliga känslor? undrade Agda där hon satt på dasslocket. Hon tog några djupa andetag. Det rykte ur munnen och ändå kände hon sig alldeles varm. Någonting hade förändrats mellan henne och Hulda. Något hade blivit helt nytt. Hon hade läst romantiska berättelser om kärlek men det var alltid mellan en pojke och en flicka. Hon hade aldrig hört talas om att två flickor kunde känna så för varandra. Och ändå, när hon tänkte efter, så hade dessa känslor för Hulda funnits i henne sedan länge.

Till slut var hon ändå tvungen att lämna det kalla dasset. Hon var inte klädd för att sitta där och hon hade ett jobb att sköta. Tack och lov hade ingen märkt att hon varit borta. När hon återtog sin plats vid det löpande bandet gjorde Hulda en ansats att fråga något men Agda förekom henne.

– Vi får prata när vi kommer hem.

Agda traskade på genom snömodden. Hulda höll sig några steg efter. Vintern gjorde det omöjligt att cykla så det tog sin stund att komma hem. Spårvagn kostade de inte på sig om det inte var riktigt ruskväder. Åtminstone inte på hemvägen. Då hade man ju ingen tid att passa. Båda flickorna hade fått nya vinterkängor detta år. Deras fostermor hade fått en välbehövd slant för en kappa hon sytt upp åt en finare dam. Det var ett bra extraknäck och det hade räckt till skor åt alla barnen och dessutom hade minstingen fått en jacka av spillbitarna från kappan. Inget skulle ödas.

Så fort Agda och Hulda stängt dörren var de ensamma. Deras fostermor jobbade kväll i syfabriken och de andra barnen var hos grannfrun. Hulda hade förberett sig på vad hon skulle säga. Hon satte sig vid köksbordet och efter lite tvekan satte Agda sig mittemot.

– Agda. Kommer du ihåg när vi läste om den gamla grekiska poetissan Sapfo i skolan? Hon som skrev kärleksdikter till andra kvinnor? Vi är inte de första i historien som känner såhär! Det är inget sjukt eller farligt. Bara ganska ovanligt. Och om vi nån gång vill ha barn så behöver vi inte gifta oss med några karlar för det finns redan så många barn som inga föräldrar har. Se på oss. Vi fick en fostermor som var den finaste mor man kan önska sig. Vi kan också skaffa fosterbarn. En dag. Om vi vill … Huldas ordflöde klingade av.

– Du har visst tänkt på allt du! snäste Agda. Men tänk om JAG vill gifta mig med en man och få riktiga barn. Egna barn!

– Vill du det då?

Agda satt tyst en lång stund. Hon kände sig osäker på vad hon ville. Hulda flyttade sin stol närmare och tog hennes ena hand i sin.

– Kan vi inte säga så här då? Att vi tar en dag i taget. Vi behöver inte bestämma något för hela våra liv. Vi behöver inte lova varandra evig trohet. Men just idag … jag har dig så kär, söta Agda, och skulle så väldigt gärna vilja kyssa dig. Får jag göra det? Kysser du mig tillbaka då?

 Agda var fortfarande inte säker. Hon skruvade lite på sig så att stolen knarrade.

– Hur länge har du känt så här?

– Sedan den första gång jag såg dig. När du kom in i vårt hem och var så mager som en gråsparv … du var så söt. Mitt hjärta blev alldeles varmt.

– Men … det är ju fyra år sedan! Har du känt så hela denna tid?

– Ja. Men har du verkligen inte anat någonting?

 Agda dröjde med svaret. Sanningen var inte så enkel att sätta fingret på. Nog hade det funnits tillfällen då hon kommit på Hulda med att titta på henne. Och ibland när de kramat om varandra så hade Huldas armar tryckt henne så tätt intill sig. Vissa kvällar, när de legat och viskat och spekulerat om framtiden så hade Hulda fantiserat så tokigt och roligt om att hon skulle bli drottning bland eskimåer och annat knasigt men aldrig om att hon skulle gifta sig och få barn.

– Kanhända att jag anat, sa Agda och mötte Huldas blick, men inte vågat tro det. Inte vågat tro att du skulle känna samma som jag.

ur KLASS nr 3-2017