Ordet arbetarlitteratur spännande, töjbart och svårgreppbart

Chefredaktör Beata Hansson

Det är lätt att bli hemmablind som chef­redaktör för en litteraturtidskrift som KLASS. Jag läser kanske in arbetarlittera­turens vikt i ett väl starkt ljus. Men när till och med SVT:s kulturnyheter låter frågan komma upp och efter samtal med Rasmus Landström sätter rubriken ”Ny guldålder för arbetarlitteratur”, blir jag varm i hjärtat på riktigt. Då anar jag att det faktiskt finns en rörelse. En motriktning till den ökande ojämlikheten vi ser omkring oss, till rovdriften och segregationen. Innanför bokpärmarna anar jag ett rytande svar på folkhemsslakten.

Men är ordet arbetarförfattare inkluderande eller exkluderande? Vilka vill vi som inkluderar oss i begreppet ha med i vår motståndsrörelse? Kan till exempel sakprosa vara arbetarlitteratur, undrade Daniel Eklind Kloo i samband med att vi diskuterade hans nya bok Arbetets mening.

Vill vi ha med gangsterrappare som Yasin, Guleen och Antwan som enligt vissa skriver ”vår tids arbetarlitteratur”? Ja, svarar poeten Jesper Lundby. Är Björn Ranelid en av oss? Han som i en intervju nyligen manifesterade att han egentligen borde kallas arbetarförfattare, och påtalar ofta sociala orättvisor men som också för inte så länge sedan skrev på sin facebooksida att han var kritisk mot att lågutbildade invandrare tog plats i Sverige.

Författaren, journalisten och debattören Alexandra ­Pascalidou skrev på Facebooksidan Arbetarlitteratur och undrade varför inte hon räknades som arbetarförfattare. Många svarade. En av dem var Susanna Alakoski som satte sig ner och skrev en text om Alexandra Pascalidou och om hennes olika litterära rapportböcker där de som saknar tillgång till offentligheten fått en röst.

Det finns också andra som skulle kunna aspirera på att komma innanför staketet. På sistone har en ny typ av littera­tur börjat synas, skriven av unga som drömmer om att göra karriär. Det kan handla om att bli en influencer för att slippa det trista jobbet som dammsugarförsäljare eller jobba oavlönad på pr-byrå i väntan på upptäckt. De är representanter för en del av prekariatet som istället för att jobba mot marknadskrafterna försöker jobba med dem och ”bli sin egen lyckas smed”.

Kanske har alla texter sina egna unika identiteter? Kanske måste de skrivas först, innan man kan veta vad de ska kallas, som Mija Åhlander antyder i vår intervju kring hennes eget skrivande.

När jag själv går vilse med min kompass söker jag ofta upp litteraturprofessorn Magnus Nilssons blogg Litteratur och klass. Idag fastnar mina ögon på ett stycke om vem som kallas arbetarförfattare. ”Frågan kan vara laddad, både inom forskningen och för författarna själva. På 1920-talet protest­erade Ragnar Jändel och Ivan Oljelund mot att kallas ’proletär­diktare’. I dag vill Elsie Johansson kallas författare utan någon form av prefix framför. Oviljan kan handla om att inte vilja definieras i onödan, eller om att epiteten upplevs som nedlåtande. Men att klassas som just arbetarförfattare kan också vara förenat med krav på att anpassa sitt skrivande, utifrån kollektivets syften snarare än de egna.”

Många författare värjer sig för att genrebestämmas. Det talade jag och Elsie Johansson om i en intervju med KLASS för ett par år sedan. Andra tycker det är närmast en icke­fråga. Även om inte arbetar­litteratur är en homogen strömning där det går att hitta en enda botten, är det en viktig fråga. Vad vill en arbetarskrivare berätta? Kryddan ligger i själva funderingen. Men så länge vi diskuterar begreppet, hoppas jag vår slutsats blir att arbetarlitteratur alltid ska handla om en kamp riktad uppåt.