Ser ni oss nu?

Text: Carola Ankarborg

Året börjar närma sig sitt slut. Så många förluster. Så branta fall i tomhet. Mina tankar vandrar främst till alla som arbetar inom vården, där jag har min fot i vardagen. Allt extra slit och alla extra arbetstimmar. Men vi har också fått ett ovant strålkastarljus över oss.

Jag minns årets nationaldag. Jag vandrar iväg till Konserthuset. Gatorna är öde. Tillställningen jag ska till lika märkligt ekande förutom en liten skara arrangörer och jag och de andra som är en del av underhållningen. Det är kulturprisutdelning och juryn har fallit för mina dikter. Stojande publikträngsel framför utomhusscenen i en folkmyllrande park blir inte i år. Ett digitalt event har blivit alternativet.

Fanfar, musik och cirkusakt är förinspelat. Det enda som behöver petas in live är ett tal och vi, några få pristagare, som inför en sal av tomma stolar ska gå upp på en scen och säga tack. Vi hinner öva några gånger.

Ser ni mig nu? Jag stiger fram och ställer mig på kryssmarkeringen på golvet.

Jag letar efter kameran som sticker upp i det tomma. Snart är jag i bild för alla att se. Jag kan inte låta bli att tänka att om det inte vore för pandemin skulle inte en vardag på äldreboende vara lika intressant. Sveriges vanligaste jobb. Så vanligt att det inte syns. Så långt ned på golvet att blicken ofta automatiskt fälls ned i ointresse när jag berättar att jag arbetar som vårdbiträde.

Sista ansökningsdagen skickade jag in mitt bidrag efter att ha övertalat mig själv att försöka aldrig är fel. Trägen vinner har en lärt sig. Arbetarungen i mig, den där ungen som jag genom arbetet med KLASS förstått att även många etablerade arbetarförfattare dras med, skaver och skruvar på sig att inte kan väl jag, inte ska väl jag … Jag kan se men inte lyfta bort ungen. Tanken finns där.

Aldrig förr har jag sett så många sjuksköterskor och andra vårdarbetare flimra förbi i mitt flöde på sociala medier. Aldrig förr har det talats så ofta om sådana som jag och mina medsystrar och medbröder på teve, i tidningarna. Vi vårdjobbare verkar synas överallt, har synts så ofta nu att somliga blivit irriterade, känt sig bortglömda och rutit ifrån att några andra yrkesgrupper finns det väl.

Ser ni mig nu? Ja, nu syns jag visst!

Kameramannen räknar ned. Arbetaren, och då främst vård­arbetaren, står mitt i ljuset. Inte kommer detta innebära några höjda löner och förbättrade arbetsvillkor. Där är jag pessimist. Budgeten var knaper innan. När en ny vatten­kokare önskades till avdelningen blev det nej. En kollega löste det på det sedvanliga sättet: att ta med en egen hemifrån.

I en tid av oro, inställda arrangemang och brist på socialt umgänge försöker många hitta andra tidsfördriv och stilla tankarna med berättelser. Också genom att läsa, något Ewa Bergdahl och Maria Hamberg nämner i sina krönikor, och inte bara feelgood och deckare lockar.

Många av de böcker som lyfts fram det här året kan räknas som arbetarlitteratur. Att arbetarlitteraturen befinner sig i en ny guldålder har det sagts länge. Men det verkar som att den får ta plats i bredare sammanhang nu. Fjärilsvägen, Patrik Lundbergs bok om klass och ursprung, som Helena Gillinger funderar kring i detta nummer, lyfts fram i Babel som en av årets mest intressanta böcker. Dalenglitter får extra utrymme när tidningen Skriva radar upp debutanter och recenseras sedan av ett flertal stora tidningar. Karin ­Smirnoff­­ prisas flerfaldigt för sin trilogi. Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst, som Beata Hansson och Landström pratar om i det här numret, listas som boktips i det kvinnliga livsstilsmagasinet Magasin M som också viker resten av sidan till klasskildringar.

Ser ni mig nu? Jag lutar mig fram mot mikrofonen: Tack!

Jag stirrar på tomheten framför mig och säger något oförberett om att priset inte bara betyder något för mig utan också för arbetarlitteraturen. Lägger till i tanken: Och i förlängningen arbetare. Vissa kugghjul i maskineriet kan inte plockas bort. Någon måste köra bussen, packa varorna, laga hämtmaten, ta hand om gamla och sjuka, allt det som inte kan skötas från något vardagsrum. Utanför fönstret skyndar arbetaren fortfarande förbi på väg till eller ifrån en arbetsplats där detta upprepade att hålla avstånd inte alltid fungerar. Nu en udda figur och därmed intressant i dessa nya tider av karantän och hemmajobbande. Nu så synligt nödvändig.