Så mycket kvar att avhandla

Text: Beata Hansson, chefredaktör

Välkommen in i det tjugosjätte numret av KLASS sedan starten 2015. Och tänk, vi hade inte svårt att fylla tidningen denna gång heller. Vårt lager av framtida kommande samtalsämnen och spännande författare verkar vara outsinligt. Det finns fortfarande så mycket kvar att avhandla med klassperspektivet som bas. Det finns så mycket att prata om i ojämlikhetsvärlden. När jag skriver detta är det på dagen 90 år sedan fem arbetare sköts ihjäl av militär vid ett fredligt demonstrationståg i Ådalen. Det var ett stort övergrepp på svensk demokrati när soldater med berått mod dödade svenska arbetare och demokratin är än idag känslig och sårbar.

Arbetarlitteraturen har följt politikens strömningar under 1900-talet. Den har varit en viktig och radikal röst och katalysator i debatten.

I detta nummer berättar Ewa Bergdahl om Maj Hirdman, en författare som aldrig fick det litterära genombrott hon hoppats på, en kvinna som fick stjäla sig tid under hela sitt liv för att få den skrivtid hon behövde med en make som satsade mer på arbetarrörelsens folkbildningsprojekt än på familjen. Men Maj Hirdman kämpade, hon hade ju så mycket hon ville berätta. Mest känd är kanske romanen Uppror i Järnbärarland där hon skriver om en av de största strejkerna under den tidiga arbetarrörelsen. Den renderade henne ett delat förstapris i tidningen Vi:s romantävling år 1945.

I dag, när facket har allt svårare att rekrytera nya medlemmar och Socialdemokraterna har under 30 procent av väljarstödet, skulle man kunna oroa sig över arbetarlitteraturens välmående. Men det vi kan notera är paradoxalt nog att den kanske aldrig varit så levande och så bred som i dag. Och den fortsätter att utvecklas. Oavbrutet.

Se bara på bokomslagen. Då och nu. Litteraturforskaren Fred Andersson har i detta nummer undersökt arbetarlitterära bokomslag. Han har särskilt uppmärksammat förhållandet mellan författare och tecknare. De hade ofta nära kontakter och likartade erfarenheter. Det är kanske det som gör att deras gemensamma bokomslag ofta blir en svårslagen kombination, tror han. En bidragande orsak till det ökade intresset för arbetarlitteratur är självfallet att den litterära kvalitén på senare år höjts.

Under 2000-talet har arbetarlitterära böcker närmast abonnerat på Augustpriset med boktitlar som sålt i hundratusental och Föreningen Arbetarskrivare har på några år fördubblat sitt antal av litteraturintresserade medlemmar och antalet bidrag till föreningens antologier ökar också stadigt.

Som redaktör känner jag att mitt jobb är som att gräva i kvicksand, ju mer jag gräver desto mer finns kvar att utforska av olika perspektiv. Barnens till exempel. Karin Smirnoffs nya bok Sockerormen belyser obarmhärtigt den maktlöshet barn befinner sig i. Här blir underifrånperspektivet mer än bildligt och här hittar barnen ofta sina egna lösningar för att få ordning på livet.

Om barnens egna lösningar berättar också författaren Jens Lapidus i sin nya barnbok Dillstaligan Poolkuppen. Han som till vardags skriver hårdkokta Stockholm noir deckare, hoppas nu att böckerna om Dillstaligan ska bidra till värdefulla diskussioner om livet och våra val mellan förälder och barn.

En nestor i barnbokssammanhang är Gunilla Lundgren som ägnat en stor del av sitt författarskap att skriva om och med barn, särskilt romska barn. Under trettio års tid har hon följt och begripliggjort utanförskapsbarns miljöer.

Också inom denna genre ser vi ett uppsving. Men vad är det som har gett arbetarförfattare, för stora och små, denna värdefulla luft under vingarna?

Ser vi till samhällsklimatet är det betydligt mörkare i dag än på mycket länge. Sverige som en gång var bäst på jämlikhet är nu sämst i Norden, och ståtar med Västeuropas största kapitalkoncentration. Vänstervindarna som arbetar­författare haft i ryggen har bedarrat. Nu har vi bara den luft vi ger till varandra. Utanför fönstret väller våren fram. Livet går vidare. Vaccinationerna gör oss hoppfulla. Många har genomlevt detta år med sjukdom, närhet till smitta på jobbet eller/och med anhöriga, andra har gått fria. Men ingenstans har det varit som vanligt. Troligen kommer inte heller sommaren framför oss att se ut som vi är vana vid. Men läsa kan vi göra. Och vi kan skriva. Utvecklingen av arbetarlitteratur är en kraft vi ska vara rädda om.