Du har arbetat i 28 år på tvätteriet. Vilken utveckling har du sett?

2000 byggde de om fabriken. Då tillkom datorer. Förut räknade vi allt för hand. Vi ska inte ifrågasätta den tekniska utvecklingen. Det är bra att den tar bort tunga moment. Men maskinerna måste laddas manuellt. Och vi viker kläder och handdukar för hand. Om det går att göra förbättringar, varför inte? Men vem ska betala priset? Det är ägaren. Inte vi på golvet. Därför tror jag det här projektet är viktigt. Vi måste lyfta vår värdighet. Det finns värdighet i det vi gör. Vi är inte stolta på riktigt. Jag tror inte många går till jobbet och tänker att jag gör ett viktigt jobb.

När du berättar vad du jobbar med, vilka kommentarer får du?

”Ni tjänar inte så mycket va?” Det är ingen status. Jag tror inte folk förstår att alla yrken behövs i samhället. I den här branschen är det ofta invandrare och kvinnor. Jag tror inte folk förstår att det inte är som att tvätta hemma. Det är ett modernt tvätteri. Det är inte bara att slänga in folk i fabriken. Så fort vi pratar om kvinnodominerad bransch är det låg status. Det har jag inte tänkt på förut, men nu mer och mer. Många säger att vi gör ett skitjobb. Men hade inte vi funnits hade många inte kunnat gå till jobbet. Läkare, hur ska de kunna operera utan ren rock?

Varför tror du att det är många som inte vill kalla sig arbetarklass?

Ingen pratar om hur det var förr i tiden, hur fackföreningarna skapats, folk glömmer sin egen historia. Nu för tiden tror folk att arbetsgivaren skänker dem semesterdagar, de har inte fattat att vi har kämpat för våra rättigheter. Vi måste väcka intresse på nytt. Man kan inte bara ge folk en bok, man behöver samtala. Genom samtal blir vi nyfikna på varandra, vi öppnar upp för varandra.

Man vill inte se sin historia, man kan eller vill inte, man är inte stolt. Många har fått det bra, men fortfarande, om man jobbar med kroppen kan jag inte anse att de tillhör någon annan klass än arbetarklassen. Bara för att man ärver ett hus betyder det inte att man är rik.

Folk är rädda att de ska stämplas som fattiga, för dem betyder arbetarklass en fattig människa som inte har status. Det saknas yrkesstolthet.

Tror du att en sådan här utställning kan skapa förändring?

Det behövs ökad medvetenhet, det är nummer ett, och det gör man inte över en natt, det måste komma inifrån. Vi som går till jobbet varje dag behöver prata om vår vardag. Vi behöver engagera oss. Det räcker inte att vara medlem i en fackförening. Allt som vi är missnöjda med i våra vardagsliv, det påverkar också vår framtid. Mitt mål är ett bra samhälle som vi alla kan leva i och då behöver vi alla hjälpas åt, det finns möjlighet att påverka genom sin egen arbetsplats, genom fackförbund, fackförening.

Vilka förbättringar vill du se inom ditt yrke?

Vissa kunder kräver att vi kollar i fickorna. Ett drömscenario vore en maskin eller robot som sorterar bort farliga föremål. Eller varnar. Kanske piper. En känsla är att ”om vi har robotar har vi inga jobb kvar”. Då har man tänkt fel. Alla arbetsmiljöproblem kan inte byggas bort, men man kan minimera. Kultur och bildning har avgörande betydelse. Om vi inte pratar om arbetsmiljö finns det inte.

Var detta ditt första jobb i Sverige?

Jag jobbade en kort tid som tolk. Sedan hamnade jag här. Min mamma jobbade här på tvätteriet. Jag kom in som sommarvikarie. Sedan har jag ett intresse att jobba fackligt och det har hjälpt mig att integrera mig i Sverige. Jag brinner för kulturfrågor. Det ligger i vår kultur. Jag kommer från Thailand och där är det krav på skolorna att alla ska kunna skriva dikter och berättelser.

Vad tror du om framtiden?

Jag är inte så orolig för våra jobb. Vi kommer att behövas. Jag tror att alla yrken behövs. Vi tvättar till exempel kläder till brandmän. De kan inte öppna ett eget tvätteri. Detsamma med lakan och handdukar. Så länge folk reser behövs rena sängkläder.

Jag trivs med det arbete jag utför. Om du frågar mig om jag har yrkesstolthet då säger jag ja! Alla behöver prata om yrkesstolthet.