Katja Palo foto Jeffrey McIntosh

NOVELL Lejla Cato

Det är så vi är: Benji är knas och jag backar. Alltid. Himlen är hög fast det är varmt. Den långsträckta stranden är glest prickig av badklädda. Jag och Benji drar våra jeans i asfalten efter oss. Bergsfolket är klädda tå till topp även såna här dagar, jag minns, jag svär, jag drar på mig luvan. Klockan plingar när vi öppnar dörren. Benji signalerar vår beställning. Denis tar emot. Jag betalar. Vi sätter oss och knäpper var sin pepsi.

”Du vet Karmen?”

Benji nickar. Jag fortsätter:

”Hon har tagit examen, typ någon kulturgrej riktigt flummigt aja i alla fall det blir firande hos Galvez imorgon.”

”Svär visste de va nåt flum när jag såg henne på stan. Kände knappt igen, gått och blivit sådär kultiverad med lugg och tote.”

”Hon har alltid varit så, ville vara suedi redan när vi var små.”

”True.”

”Två bordas, en khalva”, ropar Denis fast det bara är vi här, den vita kassen håller han över disken. Jag plockar maten, kör rutinen: Hur är familjen? Hälsan? Lyssnar kidsen? Ja jag hälsa, vi ses i moskén inshallah. Går när artighetsritualen är check.

”I alla fall det kommer finnas lamm, fakija, bomdurus … Ah du vet hur hennes farsa är, riktig patriot måste ha allt the traditional way”, fortsätter jag medan vi går tillbaka mot stranden. Det finns en bänk nära basketplanen där vi brukar sitta, över den ligger skugga och fågelskit. Jag sätter mig på ryggstödet.

”Vi borde dra dit, var år sen jag hörde live bomdurus”, säger Benji och biter i bordasen. Han märker inte att han tuggar med pappersplast. Med fingrarna rycker jag av en bit bordas och doppar i khalvan. Med blicken fortfarande i maten säger han:

”Om du pallar Adi. Nadja kommer tusen procent va där.”

På gräsplätten framför oss kastar en kvinna frisbee, gång på gång fångar hunden den med tänderna. Fan vad ful hade Nadja sagt om hunden om hon varit här. Hennes bebishår spillde alltid ut och lekte i pannan de perioder hon bar hijab. Hon blev arg när jag smekte undan håren, så jag lärde mig att låta bli. I kvinnans panna syns inget hårspill. Jag rycker på axlarna. Sväljer den sista biten. Genom naglarna lyser fettet gult.

”Nån gång måste jag palla.”

Sveriges bästa hemtjänst 2017-diplomet hänger snett i fikarummet. Det har det gjort sen jag började här för sju månader sen. Pia har ett sjukt barn hemma, hon har återkommande migränattacker, samtalen med mannen i Trångdal verkar inte ha hjälpt. Igår när Pia tvättade honom runkade han igen.

”Hatar att klaga, men om jag slapp köra Trångdal skulle det underlätta en hel del.”

Alla runt bordet ger instämmande nickar och medkännande blickar. Boendeansvariga Marie knappar på företagets Mac. Nästa anställda i må-rundan fyller på med liknande: Hinner inte med … Stina bet mig när … men det funkar! Nickar, blickar.

”Och du Adi?” frågar Marie.

”Bengt kallade mig n-ordet igår igen men annars … ”

”Vad sa du?” säger Marie.

”Va?”

”N-ord vadå?”

Jag skrattar till. Ser runt bordet men ingen skrattar, ingen nickar, alla ögon som jordglober. Helt stumma.

”Du driver”, säger jag till slut.

”Nej, jag förstår bara inte vad du menar med n-ordet.”

”Vi har pratat om det varje vecka sen jag började.”

”Det har jag inget minne av.”

Är hon fucking seriös. Vi har haft hit samtalsterapeuter specialiserade på rasism inom äldre­vården, de höll värsta workshopen för vårdgivare och vård­tagare, och Marie har på riktigt tjatat hål i huvet på mig med det är sååå förståeligt om det känns för jobbigt för dig det är bara att säga till så ordnar vi det du ska inte behöva känna dig otrygg på arbetsplatsen, fast vi båda vet att det inte alls går att ordna utan att det blir riktigt kaos för någon annan. I rummet säger ingen något, inte ens Bell, den enda andra svarta på Sveriges bästa hemtjänst. Hon ser förvirrad ut. Gurl, jag med.

”Skitsamma, vi släpper det.”

”Okej… Då går vi igenom veckans händelser. Ann, kan du börja med medicinlistan?”

Jag kollar mobilkalendern. Ingen officiell skämtdag. Är det ett prank? Men hur kunde Bell gå med på det, bruden gjorde en DO-anmälan för att alla ”hudfärgade” plåster i akut­lådan var beigea. Och Rhys, han är ju värsta vänsterradikalen, åkte i häktet för våld mot polis under BLM och allt. Och vadå ”minns inte”, jag och Marie snackade senast i tisdags om Bengt. Om det är ett prank är det fan det sämsta ever. Eller kan demens smitta? Fattar nada. Kollar schemat för dagen. Bengt står sist. Alltså en månad till sen är jag out.

Biljana är mitt första besök för dagen. Hon är den minst dementa av mina vårdtagare men den mest ptsd:ade. Jag vet inte om det är för att vi båda har roots i Republiken eller om det är något annat, men vi har bondat sen day one. I en plastkasse har jag med granatäppeljuice, kaffebönor, fikon och hörselkåpor. Biljana har inte kunnat sova sen de började hotellbygget utanför läggan. Hon säger inget om det men jag har hört henne skrika Dina, falla till golvet och fastna i gråt; genom den stängda dörren har jag hört det. En dag när Biljana skalade potatis såg hon en mina spränga Dina. Dina var hennes dotter. Det har gått en vecka sen de påbörjade bygget och Biljanas blick, värmen i huden och hennes yviga munrörelser är snart väck. Hon sitter i fåtöljen när jag kommer in. Direkt på glasbordet ligger ett kokt oskalat ägg som en tugga tagits av. Det doftar varmt smör och socker.

”Fattar inte hur du kan tänka här inne, man tror de borrar i huvet på en”, säger jag och tömmer kassen på köksbänken.

”… jag tog med de här, jag har kvar dom sen jag jobbade lager och de är brutala, det är någon arbetsmiljögrej som säger att man ska kunna spränga betong i samma rum utan att höra piss. Fett weird men dom funkar för bra för att bara ligga och skräpa hos mig.” Jag lägger hörselkåporna på bordet, rycker bort prislappen när hon inte ser och gör mig redo för övertalningsrunda ett när Biljana envisas med att vägra ta emot.

”Tack”, säger hon. Inget mer. Okej?

”Vill du ha något att äta?” frågar jag.

”Jag fikar gärna.”

Kakan i ugnen har ett lätt brunt topplager. Jag tar ut den, placerar den vid fönstret som är på glänt. Sätter på kaffe­kokaren. Ställer fram glas, mjölk, porslin. Häller upp granat­äppeljuice. Dadlarna är lätt fuktiga. Biljana berättar om grannkattens jamade som väckte henne noll tre trettio, om flickan i lekparken utanför som var så lik med sina flätor, raljerar över det kommande valet i Republiken. Sist ställer jag ner kakan på bordet. Biljana griper tårtspaden. Som vanligt frågar hon:

”Vill du ha en bit?”

”Nej tack det är bra.”

”Okej.” Så skär hon upp en bit till sig. Jag väntar. Hon frågar vad jag tycker om den senaste säsongen av Det bitterljuva. Ska hon inte..?

”… jag är helt övertygad om att Pierre kommer lämna Lucy, hon är för intensiv för honom, han kan inte se det än, är för kär, förblindad … ” Alltså hon tänker inte fråga de obligatoriska tre gångerna om jag vill ha en bit. Första gången vi fikade hade hon gormat de två första gångerna avböjer du och slagit tårtspaden över mina fingrar. Annat är oförskämt. Nu sitter hon där och maler kakan och såpoperans många triangelformationer medan jag ser på utan bit. På väg ut kollar jag medicinlistan. Det står en underskrift på morgonens flik. Kanske är hon mer dement än jag trott.

19.58 lyser mobilskärmen. Ovanför postfacket står det Olsson, B. Vid den här tiden brukar Bengt vara något lugnad av kvällsmedicinen. Kvällsmacka, kvällseko, kvällsdusch. Bengt blir ett djur av duschen, munnen och hans spasmiga armar slår som att de vill bryta ut ur sig själva. Men hur han än slår är han i kroppen. Den insikten får han varje gång på nytt och varje gång uttömmer den honom. Han hatar mig som mest då, med blicken. Jag känner mig skyldig så jag kör alltid duschen sist, i långärmat.

Andas in, ut. In, ut. Låser upp dörren.

Jag andas in: Det luktar skit. Bengt är vaken. Hans ansikte är vänt bort mot fönstret. Jag hälsar, kommenterar senaste hästkapplöpningen, går tvärs genom lägenheten, drar upp ärmarna på jobbhoodien. Han har blicken på solen som horisonten klyver.

”Vilken brittsommar, måste ha AC för att leva.” Jag öppnar fönstret och fortsätter:

”Aaah så jaaa, nu slipper du se solnedgången genom värsta fettlagret.”

Bengt muttrar något som svar. Jag förstår. Sätter på radion, brer en macka, kokar vatten. Skiter i rutinen för ett tag, skiten är inte allt. Skjutningar i Smuldal … skolstrejk första skoldagen … betydande oegentligheter inom EU … branden på anläggningsboendet utanför Rostad utreds som mordbrand … Det var också natt då vi såg grannhuset brusa upp i en magnifik eldstad för att sen rasa samman. Det pågick i timmar. Vi stod med fötterna i det daggvåta gräset till långt efter the grand finale. Men ingen fenix reste sig. Natten efter väckte morsan mig. Hon sa vi åker om tio och pekade på bagen vid sängen. Jag fyllde det tomma gapet med vad som låg inom räckhåll. Senare inne i lastbilsmörkret såg jag mina dagböcker, mammas tavlor, de små glasdjuren mormor samlat kring sig bli lågor. De brann och smalt och försvann. I en fyra dagar lång loop pågick det, har jag förstått efteråt. Sen dygnen i lastbilens mörker kommer lågorna bara då och då och om natten.

”FUCKING HORUNGE!” skriker jag när tevattnet hamnar utanför koppen och bränner handen. Jag vrider kranen mot blått och…

”Jävla blatte du borde brunnit inne med de andra.”

Flammorna framför blicken flyttat in i kroppen. Adi, en månad, EN MÅNAD TILL, sen aldrig mer. Jag försöker verkligen men andningen puttrar, hela kroppen vill brista i kokning. Tänk på Nadja på ögonen som fuktig lera i månljus rapsfälten i huden den varma lukten bakom öronen, tänk när hon ser att du ändrat dig att du ska göra något riktigt att du…

”HALLÅ? Jag sa att jag vill ha min kvällsmat, fattar du inte enkel svenska eller är du mentalt störd också?” Bengts ögonvitor lyser gula, det rinner dregel ur ena mungipan, hans tänder är märkta av rökning. De liknar farfars.

Propparna för öronen vittrar, flammorna viker av. Jag ställer fram den dukade sängbrickan, stänger av radion och playar This Is Evert Taube. Sätter mig på plastpallen vid det öppna fönstret. På basketplanen utanför ser jag två kids tricksa basketboll. När arbetsförmedlingen frågade farfar vad mer för arbetserfarenhet han hade utöver lantbruk svarade han Jag kan dunka basket som kung. Han log stort med sitt glesa, gula bett när han berättade det för oss. Och det stämde: farfar dunkade verkligen som en kung, fram till sin död. Han blev äldst av sina sju syskon, 56 år gammal. Ciggpaketet i fickan bränner.

”Var försiktig med teet, det är kokhett”, säger jag och en bris träffar mitt ansikte. Det är nästan så att lukten av grus tränger bort skiten.

Skjutdörrarna öppnas och huvudvärken slår tillsammans med doftväggen. Eau Du, Opium Rose, Black Crystal, Le Male … med näsan nedstucken i kaffebönorna knackar något på axeln. Jag vänder mig om: Shanti.

”Adiii, var har du varit det var år sen!”

Shanti kramar om mig. Hennes hår doftar kokos.

”Anti du vet: knega leva knega. That’s it.”

”Tell me about it”, hon avfyrar sitt one billion smile. Kicks-loggan spänner över hennes ena bröst. Inte konstigt att alla dog för henne i gymnasiet.

”Men okej”, fortsätter hon, ”vad vill du ha hjälp med? Och säg inte att du klarar dig, du lyser lost case.”

Jag berättar mitt mission: examenspresent till Karmen och en fet, riktigt sexig, doft till mig, tjejerna ska rinna. Shanti lyfter ögonbrynen som att hon ska säga något, men så lyfter de knallrosa klorna fram en ljusblå glasflaska.

”Denna är så Karmen. Fråga inte, bara tacka och köp.”

Jag lägger den i korgen, säger tack. Hon leder mig mot herrhyllan.

”Hur går det med killarna?” frågar jag. Hennes hästman är en millimeter från att piska mig i fejan när hon slänger runt huvudet.

”Varför antar du att jag träffar killar?”

”Eh alltså du var ju tillsammans med han ryssen i ettan …”

”Ja, och? Är du exakt samma som du var då eller?”

”Menar inte så … men tjejerna då, hur är läget med dom?”

”Du är så himla könsbinär! Och förresten, jag kanske inte vill träffa någon. Har du tänkt på det? Eller är det omöjligt att föreställa sig att en kvinna klarar sig själv?”

Vafan håller hon på med. Hon var med när jag var värsta heartbroken över Adrian; när vi stöttade Pim i hens könsdysfori. Och nu kastar hon könsbinär på mig? Shanti hon vet att det bara är ett sätt att snacka.

”Shit förlåt, verkligen. Du vet att jag inte menade det så.”

Hon rycker på axlarna:

”Jaja, vi glömmer det”, men hennes rullande ögon säger annat.

”Här i alla fall”, hon sträcker fram en fallos – alltså parfym­flaskan har ådror.

”Denna älskar brudarna.”