Ur arkivet, nr 1-2016
”Du var alltid mån om oss i Arbetarskrivare. Det var inte länge sedan vi stod på scenen tillsammans i kampanjen ”Vi äger orden” hos ABF Göteborg.” Ordförande i föreningen, Torgny Karnstedt minns en vän, inspiratör, och inte minst en vägvisare i svensk arbetarlitteratur.
Det är tidig morgon lördag den 9 januari. Jag tar en simtur i havet innan jag slår mig ner på baren La Boheme. Beställer en cortado. Kopplar upp mig på nätverket. Där är du Ove. Tittar på mig. Ett gammalt foto. Taget i hamnen i Göteborg med två fartyg i bakgrunden. Du har mössa på dig, vinterjacka. Ser ut som du sovit för lite. Har påsar under ögonen. Texten säger att du avlidit i ditt hem under natten.
Artikeln är från morgonens GP. De nämner din debut ”Resan till Honduras” från 1967. Att du publicerat ett trettiotal böcker, romaner och noveller där arbetslivet varit det nav du byggt dina berättelser kring. Anders Lindström, tidigare ordförande i Sjöfolksförbundet, berör din unika förmåga att skildra yrkeslivet och arbetets villkor. ”Det handlar ofta om solidaritet mellan arbetare. Han var en envis kritiker av socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.”
Jag försöker förstå, men det går trögt. Dricker upp mitt kaffe och beställer en Dorada Especial Roja. Får ett kylt, immigt glas. Killen i baren sätter på radion. Något spanskt. Vet inte om du hade gillat det men du var musikalisk Ove. Hade känsla för jazz. Och blues! Det märktes i dina böcker. När du släppte loss din berättarförmåga svängde det. Dina karaktärer jammade. Även om historierna kunde kränga rejält så höll du stadig kurs när det gällde ämnet människan och tekniken, herre och slav. Där fanns aldrig en ostämd ton. Du hade ett absolut socialt gehör. Över dina sidor lyste fantasins och berättarglädjens polstjärna.
Kollegan och regissören Anders Wällhed uttalar sig också i GP. Han är chockad. ”Jag pratade med honom för ett par veckor sedan. Jag upplevde honom aldrig som gammal. Han var alltid med i livet, var beläst och engagerad. Han hade ett stort brinnande hjärta och tog ställning för människovärdet. Han hatade alla former av förtryck och var alltid klarsynt.”
Den beskrivningen är vi många som skriver under på. Även jag talade med dig. Det var före jul. Vi skulle ses på det nya året. Jag skulle göra ett reportage om dig och din livsgärning. Få tid att samtala. Slå på bandspelaren. Nu blir det inte så.
Det tar tid att bli gammal sägs det, men du förblev ung i själen. Du klagade på att du kände dig trött redan 1978. I min bokhylla har jag din roman
”Ombordarna”, utgiven det året. En milstolpe i svensk arbetarlitteratur. En gripande bild av oljans flytande samhälle där ökade skakningar, starkare buller, allt kortare liggtider i hamn, personalindragningar, psykisk press, komprimerad tjänstgöringstid synliggörs. Att boken ledde fram till tre riksdagsmotioner gjorde dig stolt. Jag är också stolt över dedikationen i boken. Du skrev att min roman ”Slamfarmen” var en av de bästa arbetarskildringar du läst på år och dar. Du önskade att jag hade ork att gå vidare: ”Lycka till från en gammal trött faen! Salud!”
Trots att du kände dig sliten strävade du vidare. Enligt din hjärtedam Ia kunde du inte trappa ner. Ur din novellsamling Sjöklart, ett sling med blandat gods, fick jag en text till en antologi om läsandets betydelse – Läsfeber, utgiven av En Bok För Alla 1991. Du skriver om Arvid, en kolets och eldandets konstnär som tänker göra allvar av hotet att mönstra av då chiefen inte infriat löftet att skaffa nya böcker till manskapet. För att rädda kvar eldaren ombord sätter chiefen igång att skriva en berättelse. Det ska väl inte vara så svårt. Han kommer inte långt innan han kör fast. Det hela mynnar ut i ett frejdigt samtal mellan de båda om tendensens betydelse i litteraturen.
Ivar Lo-Johansson, vars pris du välförtjänt fick 1988, talade sig varm för tendensen i litteraturen. Han talade också om ärren man bär med sig, att man aldrig får glömma dem. Det gjorde du inte Ove. Din klasskänsla förblev intakt. Besvikelsen över vänsterns splittring gav du utlopp för i ”Zeppelinaren” 1976.
Dina memoarer: ”Författare vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta” har jag i färskt minne. Att skriva är ett hårt arbete. Det handlar inte bara om böcker utan artiklar, krönikor, reportage, noveller och dikter. Länge kunde du och andra författare luta er mot en rik fackföreningspress och kloka redaktörer. Men de dörrarna stängdes. Du fick även se hur förlagsvärlden blev alltmer kallsinnig till den litteratur med rötter i arbetslivet som du var bärare av. I dagspressen blev recensionerna färre och kortare. Ibland endast en notis på balkongen, det lilla utrymmet längst upp på sidorna. Ger man ut på eget förlag straffas man med tystnad. Mot detta, krig och biblioteksslakt, kämpade du oförtröttligt.
Brödskrivandet du tvingades till var du rädd skulle nöta ner ditt skönlitterära språk. Ibland vaknade du på nätterna och var tvungen att skriva brev till dina romanfigurer och be dem att lämna dig i fred ett tag, bad om förståelse för att de inte fick bli nedtecknade omedelbart.
Drivkrafterna i ditt skrivande var din berättarlust men också upprördheten inför kapitalets och ekonomiska makthavares cynism och många anställdas utsatthet. Du skriver att du: ”alltid betraktat arbetarlitteraturen som en motståndsrörelse mot borgerligheten”. Du ansåg att det inte går att leva och arbeta som författare utan att ta ställning i viktiga samhällsfrågor.
När Seko ville att du skulle signera en bok till Göran Persson sa du ifrån. Motiveringen var sa du att du mindes en tid när socialdemokratiska ledare var socialdemokrater. Detta gällde inte Persson. Seko har nyligen instiftat ett stort pris i ditt namn som kommer att delas ut första gången nästa år. De som får det priset vet att det är rakryggad ”faen” som stått modell. Du har aldrig varit rädd för att ta ställning, men har heller aldrig försökt slå ihjäl din kluvenhet. Alltid bejakat humor och fantasteri. Realismen har inte någon given form.
Du lyfte gärna fram läsande arbetare. Citerade en reparatör som sa: ”Förr läste jag en massa skit, men nu har jag insett att vi inte ska ha huvudet till en slaskspann”. Vi är många som är dina läsenärer, ännu ett av dina fyndiga ord. Att vara läsenär är det bekvämaste sättet att resa, skriver du. In i andra kulturer, länder, städer; resa socialt, geografiskt och historiskt. Ett sätt att leva många liv samtidigt. Vi reser in människor, ser hur de förändras genom påfrestningar eller framgångar. Böckerna ger oss inblick i livsfilosofier, i tidigare okända yrken, i ländernas politik, sociala tillstånd, historia och geografi. Vi lär oss dessutom om mat, dryck, upplever dofter, träd, möter djur och växtlighet. Vi riskerar inte att drunkna, drabbas av torka, vattenbrist, fryser inte ihjäl och blir inte bitna av ormar.
Hur det är med vattenbrist eller ormar där du befinner dig nu vet jag inget om. Är det kallt? Du frös alltid om benen och fötterna. Handlederna också. Ett resultat av slitet i unga år. Den förbannade kompressionsluften. Jag vet hur det är att ha vita fingrar efter att ha arbetet med vibrationsverktyg. Vi bär både fysiska och mentala ärr men du lät upprördheten går över i ord som vibrerade och fick hjärtan att glöda.
Du hade så många goda egenskaper Ove. Och du har lämnat många bra sidor efter dig. I memoarerna skriver du att du kan: ”cykla fyra mil på en textrad”. Så vackert! Gillar också citatet av din femårige son Jan. Han knattrade på din skrivmaskin när du var klar med Oståkaren: ”pappa har jortt färdikt manusett”.
För mig var din uppmuntran efter min debut viktig. Du var alltid mån om oss i Arbetarskrivare. Det var inte länge sedan vi stod på scenen tillsammans i kampanjen ”Vi äger orden” hos ABF Göteborg. Du hade själv en bra vän i frispråkiga Anders Harning. Han sa tidigt till dig: ”Du vet faen inte hur bra du är”. Välgörande ord för en allemansjävul på väg mot den litterära parnassen.
Jag sköljer ner det sista av ölen. Salud Ove! Till Ove vännen, inspiratören och en vägvisare i litteraturen och livet! Går ner till havet. Sätter mig på en pållare vid piren i hamnen. Kikar ut över båtarna. Kopplar upp mig på nätet och lyssnar till Bille Holliday i ”You showed med the way”. Det är lördag den 9 januari. Men det kommer alltid en måndag. Det vet både du Ove och ditt alter ego Valter. Men att du körde en Saab visste jag inte. Det pratade vi aldrig om.
Torgny Karnstedt