Ur arkivet 1-2016
Hallå där Johan Jönson som genomfört en maratonläsning under en veckas tid på Rönnells
Text & Foto: Jane Morén
Varför en maratonläsning?
För att prova, både publiken och mig själv. För att göra reklam för min nu avslutade trilogi.
Vad sa kroppen om denna långa läsning?
”Inte igen.” Den var förtvivlat trött.
Vilken respons fick du?
Diskreta applåder. Nån vinflaska. Korta fina samtal i pauserna. Nån rygg som vände sig bort i avsmak.
Kan man nöta in budskap?
Antar det. Men jag finner det ointressant, demagogiskt. Jag har inget särskilt budskap. Har jag nåt på hjärtat, säger jag det – och sätter det sen i spel mot andra utsagor.
Dina texter har bland mycket beskrivits som en resa i ett mörker. Vilket är mörkret om det är ett mörker, enligt dig?
Ett utopiskt och konstituerande mörker; negativitet som håller existensen vid flämtande och zoembient liv.
Du har lyckats nå en stor publik. Har man skyldighet som författare att ta vara på den möjligheten, använda den till att till exempel påverka politiskt?
Nej. ”Jag är inte ens ansvarig för det jag skriver.” (Och de som läser mina böcker är inte särskilt många; men jag är glad och tacksam för varenda en.)
En recensent skrev att du visserligen kallats klasshatare men främst krigade med ordklasserna. Stämmer det?
Nja. Det skrivs om (och gestaltas) klasshat här och där och återkommande i mina böcker, såklart, eftersom det är ofrånkomligt i ett klassamhälle, men böckerna bearbetar också en miljard andra saker och krafter.
Om du inte hade haft din förmåga att skriva, hur hade ditt liv kunnat se ut idag istället?
Jag hade jobbat med vanliga låglönearbeten, som jag har gjort från sena tonåren och framåt, parallellt med skrivandet. Om jag inte hade supit ihjäl mig, förstås. (Men nån särskild förmåga att skriva har jag nog inte; däremot en tjurskallig jävla skrivarbetsdisciplin.)
Vad gör du härnäst?
Har lite uppläsningar inbokade. Lämnar i dagarna in två (sammanhängande men åtskilda) nya manus till förlaget för bedömning. Provar sen en tid ut olika nya skrivprojekt efter det. Att vara ledig eller ”att leva”, som det heter, har jag typ lagt av med; dessutom har jag knappast råd.