Arkivet. Publicerad i KLASS nr 3-2015

Text Ulf Lundén Illustration Ernst Ludvigsson

Dala-Demokratens kulturredaktör Ulf Lundén höll högtidstal på Nils Parling-dagen under den pågående Dan Andersson-veckan 2015 . Här följer det i sin helhet.

Vänner, det är förstås en stor ära för mig att stå här i dag som högtidstalare på Nils Parling-dagen. Han var Finnskogarnas stora arbetarförfattare. I dessa trakter finns delar av mina egna rötter. I dessa skogar åkte min mor Gunvor skidor till skolan. I dessa bygder fällde morfar Ernst sina första tallar och granar med yxa och såg. Här sköt han sitt första rådjur, spelade på danslogar, blev kär i mormor Karin och bildade familj.

Morfar gick före och visade ut vägen – han var ett stöd genom min egen barn- och ungdomstid. Ett gott föredöme, en människa och konstnär av den mer lågmälda och eftertänksamma sorten, jag förnimmer honom varje gång jag känner doften av piprök. Han tog oss på allvar till skillnad mot många andra vuxna.

Det var även min morfar som gjorde mig uppmärksam på Nils Parling när jag hade blivit så pass stor att jag börjat läsa böcker av annan sort än om gamla vilda västernhjältar.

Han var generationskamrat med författaren, delade samma uppväxt och erfarenheter. Morfar berättade för mig om romanen Motorsågen. Han var imponerad över hur någon så exakt på pricken kunde skildra det hårda arbetet i skogen, på ett så tydligt detaljerat och levande sätt.

Så fungerar en levande arbetarlitteratur. Nils Parling skrev om arbetare och kroppsarbete, hade egen bakgrund i arbetarklassen och skrev för arbetare.

Det har i år gått 65 år sedan Nils Parling debuterade med Motorsågen. Det blev ytterligare runt 50 böcker, främst romaner som gång efter annan gav röst åt de förtryckta. Han skrev mustiga berättelser och perspektivet kom alltid underifrån. Det var osminkade och ärliga skildringar.

Det är det unika, det oslagbara med den arbetarlitteratur som växte fram under 1900-talet och när arbetarklassen flyttade fram sina positioner och demokratiserade vårt samhälle. Det fanns bokförlag för arbetarskildrare och fackförbundspressen publicerade gärna noveller.

Ja, litteraturen utgör de mest centrala delarna i en demokrati. I takt med ökat välstånd väcktes också nya drömmar. Många läste i studiecirkelns form. Det fanns en stor bildningstörst.

Morfar gick en korrespondenskurs i reklamteckning. Hur gick det till att en skogsarbetare i finnmarken plötsligt kom på idén att han ville rita, teckna och måla? Han hade talang precis som med musiken.

När morfar började skolan fick han i uppgift att stämma lärarinnans gitarr trots att han själv aldrig hade spelat på instrumentet. Det var dragspelet som var hans musikaliska universum. Han mindes inte när han hade lärt sig att spela. Det skedde någon gång i 4-5 årsåldern. Han och hans bror Johan bildade en musikduo, spelade på olika fester. Morfar berättade:

– Det var inte att tänka på att gå hem ens när flaskorna var tömda och när de hade somnat. Efter någon timme vaknade gubbarna till och ville fortsätta festen.

Tänk om morfar hade haft tillgång till den kommunala musikskolan och därtill en konstnärlig utbildning. Han förblev kroppsarbetare, gick i pension med värk i kropp och leder. En utsliten axel fick honom ibland att stöna av smärta när vi kastade pil i sommarstugan.

Den stora demokratiseringen av Sverige pågick fram till 1980-talet och påverkade alla delar av samhället, inte minst kulturen. Fler människor från vitt skilda bakgrunder tog del av både kulturen och blev själva utövare. Den svenska arbetarlitteraturen gick från kampdikt till arbetarspel som Norbergsstrejken.

Det skapades en länk mellan generationer av arbetarskildrare. Ett tidigare nedtystat kollektiv blev äntligen synliggjord. De mindre bemedlade, de maktlösa, fattiga och utsatta ropade med egna röster. Det var viktigt att lära känna sin egen historia för att över huvud taget kunna möta framtiden. I dag breder historielösheten ut sig på nytt. Nu måste vi återerövra de arbetande människornas historia och kultur.

I dag styr kommersialismen. Marknadssamhället går i turbofart och har fullständigt tagit över den offentliga scenen. Mycket av den tidigare arbetarlitteraturen har marginaliserats. De som sitter på den ekonomiska makten har på olika sätt fått sin vilja igenom oavsett vem som styrt det här landet.

Nu får var och en ta sitt eget ansvar. Det kallas valfrihet. Avstånden har växt mellan människor och mellan stad och land. Dagens framgångsrika idealmänniska bor i en urban storstads- och kulturmiljö, tillhör medelklassen och betraktar landsorten som ett slags äventyrssafari.

Vi som envisas med att bo kvar härute i skogarna förvandlas lätt till exotiska varelser. Jag minns en kräftpremiär för ett antal år sedan. Vi höll till vid stranden nedanför Vanbo herrgård vid sjön Norra Barken.

Plötsligt dök det upp storstadsmänniskor som var på något slags företagsevent. De pratade fint, var uppklädda för en ledig kväll på krogen medan vi satt hukande i våra regnjackor och leriga stövlar. Vi hade tänt en brasa, grillade korv och muttrade i duggregnet.

Plötsligt frågade en kvinna om hon fick köpa sig en korv. En annan undrade om det kostade pengar att titta på kräftorna som krälade runt i botten på våra hinkar.

Vi stod mitt upp i schablonen av oss själva. Jag hörde en speakerröst från den forna journalfilmens dagar:

Glada masar och kullor kantar stränderna i väntan på den stora kräftfångsten.

Ja, det var en scen som hämtad från Nils Parlings penna eller varför inte en film av Lars Molin.

Morfar Ernst och Nils Parling visste på vilken sida av klassamhället de befann sig. De hade egna erfarenheter av illasinnade skogvaktare och förvaltare. Bolaget bestämde men det gick att göra uppror genom att gå samman och strejka. Konflikten är tidlös. Kampen mellan arbete och kapital är inte över. Den har bara börjat om och kläs i andra ord och formuleringar.

Makten över orden är också tidlös. Nils Parling väckte debatt om skogsarbetet, arbetsmiljön och sedermera även den tilltagande skövlingen av Bergslagsnaturen. Om Parling hade levt i dag skulle han ha åtskilliga nya historier att skriva om.

Jag tror att morfar beundrade Nils Parling för hans mod att förverkliga sina drömmar. Att han med penna och skrivmaskin kunde skriva sig fri och göra sig oberoende. Ja, jag är också imponerad över hans envishet, disciplin och sin nit att skildra livet och klasskonflikterna. Han grävde där han stod och förblev en skildrare av Finnskogarna.

Både Nils och min morfar var utövare av den folkliga kulturen, den som kom underifrån, som utvecklades självständigt och oberoende av statsmakter och högre skolor. Båda hade bara sexårig folkskola.

Nils Parling skrev om Finnbäcks-Lars som blev till visor, ett slags blues från Finnskogarna. Så går linjen rakt ut i världen och jag kan utan vidare hitta likheter och sammanhang mellan finnskogarnas arbetare och slavarbetet i den amerikanska södern, där som här överlevde folk med hjälp av musik och mustig berättarkonst. Här som där fanns vidskepelse och magi. Där som här drömde människor om ett drägligare liv.

Jag tänker på min egen uppväxt i Smedjebacken och hur jag via olika krokiga vägar till slut blev kulturredaktör på Dala-Demokraten. Varifrån kom mitt intresse att skriva? Utan olika förebilder hade det aldrig hänt.

Vägen gick från olika jobb i vitt skilda branscher. Verkstadsjobb, brevbärare, mentalskötare och sjukvårdare. Till slut hittade jag hem i journalistiken. Jag stannade också kvar på plats och ställe. Det är här i Bergslagen jag vill vara. Detta är mitt hem och det kan också bli min litterära hemvist.

Jag förnimmer bilder av ett svunnet barndomslandskap. Detta blir min hälsning till den gamle arbetarskildraren Nils Parling vars porträtt sitter på väggen hemma och även i redaktionsrummet i Falun som en påminnelse om vårt gemensamma förflutna och som inspirationskälla.

De är förstås tecknade av min morfar.

Följande stycke är hämtat från ett eget pågående skönlitterärt arbete.

Vårt kosmos kallades Västansjö. Tegelröda hyreslängor låg utslängda på åkern mellan järnvägen och Kolbäcksån som skar samhället i två bitar. Träden grönskade. Ölandstokarna bredde ut sig. Det doftade alltid nyslaget gräs. Stålfabriken svällde därnere i backen. Skrotet fraktades med godstågen. Finnarna tog värvning, flyttade in i ungkarlsbarackerna neråt järnvägen till. De stod i kö, anmälde sig på morgonen, skrev kontrakt på eftermiddagen, kvitterade ut overaller, arbetsskor, handskar, hjälmar och började dagen därpå.

Det talades om smältugnar och vrålhett järn som om det vore ett levande väsen. Knegarna kokade lavan i jättelika
ugnar och det färdiga stålet skickades ut i långtradare på landsvägar, och i vagnar på järnvägsrälsar för att landa på stora byggarbetsplatser med jättelika byggkranar i fjärran länder. Svetten lackade från pannorna och slaggen skulle tömmas.  

Sådant kunde givetvis ingen liten pojkjävel som jag ha en aning om mer än att det hela tiden fanns där och att jag ännu har all denna brinnande lava i blodet.

Jag var och är en del av skorstensröken och det glödgade stålet.

Snorloskorna sköts iväg med full kraft över balkongräckena. Den gamla kärringen i C-porten spådde oss en lysande framtid med hjälp av kaffesump. Någon matade fåglar med gammalt vitt bröd. Sjöfåglarna skränade nere vid ån. Det slog i dörrar och portuppgångar. Det luktade fläsk och bruna bönor i hela huset, Melodiradion strömmade ut från de öppna fönstren och alla grabbar rusade runt på gårdarna med hemmagjorda trävapen och knattrande knallpulverpistoler.

Och vår värld; den var inte större än en bråkdels millimeter av en myrstack.

Vänner, med dessa ord vill jag att vi tillsammans förenar oss i ett fyrfaldigt leve för Nils Parling-dagen. Den är en inspirationsdag, ett viktigt landmärke för en annan sorts litteratur och kulturmöte som vill något mer än att bara stryka makten medhårs och syssla med motståndslös underhållning.

Nils Parling (1914-2002) var en produktiv författare som skrev drygt femtio verk. Hans berättelser står alltid på de svagares sida, och utspelar sig ofta i glesbygdens Bergslagen. Genombrottet kom med debutromanen Motorsågen (1950) som han skrev då han låg med gipsat ben efter en olycka i skogen, en tall som fallit över honom. Boken väckte en debatt om arbetsförhållandena i skogen.

Motorsågen filmatiserades 1983 i regi av Lars-Göran Pettersson och finns att se på SVT Öppet arkiv.

Illustration av Ernst Ludvigsson (Ulf Lundéns morfar)