Arkivet. Nr 3-2015. Dikt.

någon kväll på avd 57
Annamaya Öhlund

jag besökte markplan
vårdens gravplats
längst ner i korridorer på korridorer
bruna plastmattor från 80-talet
med otvättbara smutslinjer
av en sparkcykel, matleverans
eller gummisula med ångest

lukten av unken sjukvård
låg tät mot väggen av glasfiberväv
dekorerad med
fläckar, spott och fingeravtryck

det var en sort palliativ vård
där politikerna hade räknat på
hur många som skulle dö
när man gjorde nästa års budget

rummet saknade allt utom en säng och två stolar
elementet var förspikat
ingen persienn
jag såg månen
den var i alla fall fri

utanför åkte dubbeldörrarna upp av sig själva
innanför styrde nycklarna
det skramlade om personalen
instängd, instängd
utan bok
utan telefon
tom människa

jag var ett antal siffror på handleden
som jag inte ägde
jag hade givit bort dem
till landstingets symboler

och kvinnan med det långa vackra håret i vågor
satt och pratade osammanhängande i uppehållsrummet
sa att jag var ful, hade löss
och en kofta som inte matchade

i hörnet höll en annan kvinna en isbjörn
som ett spädbarn
hon släppte det inte en enda gång

en man hoppade runt i korridoren
fram och tillbaka
jag hade sett honom tidigare, på stan
han pratade om att hans tankar var över hela världen
han pratade om världens undergång
kanske pratade han om sig själv

och så den svarta kvinnan
som saknade sin bäbis
frågade efter den igen och igen och igen
sjöng vaggvisor på ett språk jag inte förstod

på TV:n skrattade Fråga doktorn
så att hon ramlade ur skärmen
delade ut vinster
till någon fantastisk människa
som gjort någon fantastisk insats
kvinnan med håret tog TV-kontrollen
och stängde av
personalen satte på

jag skulle ha velat plantera ut blommor
i fönsterkarmarna
de med mörkt damm
eller var det mögelfläckar
jag skulle ha planterat
gardenior, doftrankor, azaleor
men dörren till den gallerförsedda rökrutan
drog kallt
och själarna kylde
jag tror blommorna skulle ha vissnat
jag vet det
jag bara vet det

Foto: Jane Morén