Ur arkivet nr 3/2019

Text och illustration Kristoffer Nilsson

Kristoffer Nilssons fantasier om skärgården för hans tankar till Strindbergs I havsbandet och mötet med övermänniskan Axel Borg. Samtidens kritik var bister, elitistiska ideal ansågs ha tagits på för stort allvar. Många undrar vad Strindberg egentligen ville säga.

Inte en enda dag har det blivit ute i skärgården denna sommar och det beror enbart på oföretagsamhet. Jag delar inte uppfattningen, som Hjalmar Söderberg lät Doktor Glas uttrycka, att det är ett landskap hackat till kalops.

Strindberg däremot tyckte om skärgården och hyrde ibland in sig där och skrev. Se här hur det gick när han skickade dit en riktig övermänniska.

Axel Borg är ingen seglare, ingen praktisk arbetskarl, i stället en fiskeriintendent utlokaliserad av byråkratin till yttersta skärgården. Ändå sliter han redan i inledningskapitlet till I havsbandet åt sig rodret och i kraft av sitt överlägsna naturvetande och ren koncentrationsförmåga för han båten i land genom vinterstormen. Det blir den obildade skärgårdsbefolkningens första möte med August Strindbergs egen variant av den nietzscheanska övermänniskan.

Strindberg tänkte sig I havsbandet som tredje delen av en skärgårdstrilogi efter den folklustiga Hemsöborna och novellsamlingen Skärkarlsliv. En renässansroman om en renässansmänniska. Och vad var det 1890 års litterära publik fick? En berättelse så överlastad med beskrivningar av djur och växter att det krävs mycket tålamod att ta sig genom den. En berättelse om en spränglärd, överintelligent herre som ögonblickligen genomskådar alla sammanhang och inordnar alla människor han möter i sina system och analyser som om han granskade dem i lupp och mikroskop. Hans uppgift är att räta upp den vikande fiskerinäringen och det genomför han på egen hand utan att rådgöra med dem det berör, snarare intrigerar han för att locka dem bort från fördomar och vidskepelse och gudstro. Såvida inte sådant gagnar syftet; han grundar en församling därute och får därmed en predikant, en gammal antagonist, på halsen.

Den misogyne doktor Borg blir, mot sin vilja, ändå förälskad. Något som inte hindrar honom från att registrera att, hur vacker kvinnan än är, kommer hennes grova underkäke med tiden och tandlossningen att ta över hela hennes fysionomi och förvandla henne till ett häxliknande, köttslitande rovdjur långt under hans förfinade nivå. En cynism man kan vänta sig av den som anser att kvinnan bara är ett underordnat led mellan barnet och mannen.

Det förvånar inte att samtiden tyckte romanen var trögläst. Kritiken var för det mesta bister och naturligtvis reagerade de som sympatiserade med kvinnorörelsen, arbetarrörelsen och kyrkan. Strindberg ansågs på ett ömkligt sätt ha tagit tidens elitistiska tankar på alltför stort allvar.

Men hade han det? Visst skapade han i doktor Borg ett slags ideal som liknade honom själv. Men man kan också läsa I havsbandet som en studie i övermänniskans begränsning, en berättelse om hybris, övermod. Han går nämligen under, egentligen inte därför att han blir motarbetad av den oförstående ortsbefolkningen eller av olycklig kärlek. Undergången är inbyggd redan i övermänniskobegreppet. Utan vilja till samarbete och mänsklig gemenskap, varken i kärleken eller i arbetet, tar ensamheten över och hans tankevärld förvandlas till paranoida vanföreställngar. Han är ju ändå bara människa och sårbar. Rädd för slutet vänder han åter till religionen och börjar dessutom sörja över att inte ha fört släktet vidare. Hans enda sätt att reproducera sig blir att, liksom Faust, på kemisk väg skapa ett människofoster, en homonculus. Det misslyckas och doktor Borg hissar seglet, sätter sig åter vid rodret och styr mot döden.

Kristoffer Nilsson är född och uppvuxen i nordvästra Skåne där han utbildade sig till grafiker. År 1979 flyttade han till Stockholm och har sedan varit verksam som illustratör åt tidningar och bokförlag. Han har också skrivit noveller och tecknat serier samt brödjobbat som mentalskötare, brevbärare och nu sedan 20 år som tidningsbud.

Ur KLASS nr 3-2019