Ingen kamp utan hopp
CHEFREDAKTÖR Beata Hansson
Det händer så mycket. Mycket av det är dåligt. Mycket känns hopplöst. Då får man bege sig ut på jakt efter hoppet. Vi kan inte diskutera kamp utan att hoppas. Vi kan inte diskutera klass utan att hoppas. Vi kan inte ens leva utan att hoppas.
Det var i jakten på hopp vi hittade Johan Jenny Ehrenberg i ett hörn av ETC:s kontor. Han har samlat verktygen inte bara mot hopplösheten inför pågående klimatkatastrof, utan även mot klass- och könsförtrycken omkring oss. Vi har ju faktiskt svaren, säger han. Det gäller bara att våga sätta lösningarna i verket.
Under våren var Klass på besök i Umeå på Littfest, deras årliga litteraturfestival. Där hade vi en improviserad release av det nya numret mitt på mässgolvet med Pommac i glasen och ditryckta gäster från de andra bok- och litteratursällskapsborden. De som ofta inte ens hade vetat hur mycket de behövde vår tidning. Eftersom de aldrig hade bläddrat i den.
Men vi lyssnade också. På seminarier om poesin som slagträ, om litteraturen som motkraft. Om det skrivna ordets aktivism. ”Vi människor har en äkta pacifistisk grundhållning”, sa journalisten Lasse Berg när han och Göran Greider talade kring Bergs bok Tillsammans – Människan som människans räddning. Sånt gillar man att höra.
På jakt efter hoppet (eller möjligen bara efter bra litteratur) begav sig två medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare till en arbetarlitteraturfestival i Italien. De hade bjudits in för att tala om svensk arbetarlitteratur och tidskriften Klass. De hamnade mitt i en konflikt mellan en arbetsgivare och de anställda på bilfabriken där festivalen ägde rum, vilket medförde att all elförsörjning ströps. I texten kan vi läsa om hur situationen löste sig för festivalens del genom att tyska klimataktivister samlade in pengar, körde ner solpaneler och skruvade upp dem tillsammans med lokala förmågor. ”Det går att lösa det mesta om man bara får tummen ur röven”, skriver Henrik Johansson.
Det är sånt som ger hopp. Man anar en möjlig snällare och rättvisare värld.
Vi är sociala varelser. Vi gillar att kommunicera. Och vi har vår oftast starka tro på att vi kan förändra. Ibland skriver vi oss till tron. Ibland lyssnar vi oss till den. Men en av numrets skribenter, Ulf Lundén, har ett annat, helt självklart knep att nå hoppet. Via läsning av litteratur. I sin krönika berättar han om hoppfulla upptäckter han gjort exempelvis via författaren Fredrik Bergmans bok Det är vi som äger – En bok om sociala kooperativ. I boken berättar Fredrik Bergman om sitt arbete med socialt företagande runt Stockholms hemlösa, och här kan vi läsa om några sociala kooperativ, komplement för alla dem som nu på nytt hamnar längst ned i den långa kön av arbetslösa som ska skickas runt i det meningslösa kretsloppet av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, skriver Lundén.
Något som kan strimla maktlöshetskänslor är också humorn. När serietecknaren Sofia Lucas i detta nummer berättar om hierarkierna mellan könen och vår eventuella avundsjuka på penisar, eller snippor, blir det till roliga seriefigurer om människor och om vårt behov av att befästa vår makt.
Blev det här till en krystat positiv ledartext nu? Vänta bara. Då har ni inte hört det sista. Hoppet om fred.
Det går inte att komma förbi det faktum att våra verkligheter och perspektiv skiftar. Hoppet ser lite olika ut. Och kan inte jämföras. Vad som händer i delar av världen just nu kräver mer än hopp. Men en liten skärva av handling åt rätt håll är en nyutkommen bok som flera nutida arbetarförfattare är delaktiga i: En viktlös skärva av tid i Gaza – en poetisk antologi. Intäkterna från boken går direkt till sjukvård i Gaza. En av de dryga 60 medverkande författarna, Linnea Garli, berättar om anledningen till att hon tycker att hennes och andras bidrag är viktiga för att ta ställning mot kriget: ”Solidaritet handlar inte om att man har haft exakt samma erfarenheter. Det handlar om att se den andre i sin kamp, i sitt lidande, och säga: Jag står med dig.”