Intervju: Från boxningsringen till Dramaten

Ur arkivet. Nr 4-2015. Text & Foto: Jane Morén

Jane Morén

Daniel Boyacioglu kommer med andan i halsen till vår mötesplats, en eftermiddagstom restaurang i Hägersten. Det är i trendiga Aspudden som Norsborgskillen, boxaren, rapparen, estradpoeten bor sedan tolv år tillbaka. Han är inte ung och arg längre. Han är etablerad. Estetiken pratar han om många gånger. Och att klass inte räcker som diskurs för att förstå olika levnadsvillkor.

 

Höstlöven har börjat falla ner på gatorna utanför stenhusen. Det blåser höstupptakt. Folk skyndar hit och dit utanför fönstren innanför vilka jag sitter och ser Daniel komma. Han har mörk rock och ljus keps och han har skaffat mustasch. För fjorton år sedan tävlade Daniel och jag på samma Poetry-slamscener. Han blev framgångsrik. Vann två svenska mästerskap. Men allt började långt tidigare, med att han skrev raplåtar. Ja, allra först började det faktiskt med att han boxades. Han ville ta en plats, där han upplevde han inte hade någon.

Det är svårt att förstå att Daniel bara är lite drygt trettio år. Han har varit med så länge. Tidigt blev han intresserad av poesi. Han vet inte varför.

– Jag drogs av någon oförklarlig anledning till skolbibliotekens poesihyllor. Där hittade jag och läste all klassisk svensk poesi, som Nils Ferlin och Gustaf Fröding. Och jag lyssnade på 2-pac.

 

Daniels mamma har stor del i att han satsade på poesi.

– Jag skrev massor av dikter. Jag läste upp dem för henne när jag skrivit dem. En dag sa hon: Du borde göra något av dina dikter. Det var då jag förstod.

Hans lärarinna i skolan såg också hans potential. När han var nio år skickade hon in en av hans dikter till en tidning som tog in den.

Han berättar att han har läst väldigt mycket. Att han har forskat fram och analyserat allt han behövt för att själv kunna utveckla sitt skrivande. Idag hjälper han ungdomar med språket.

– Jag vill bredda deras språk. Det räcker inte med hiphoppen, de måste erövra även det andra språket, hela språket, han visar med händerna, brer ut armarna.

Daniel har hunnit med mycket. Han har gett ut fem diktsamlingar, uppträtt med enmansföreställningar i parkteaterns regi, läst på Dramaten och andra teaterscener. Allt han kan, säger han att han har lärt sig själv.

– Vad är det för skillnad på om jag själv letar upp all kunskap eller om jag blir visad dit på en utbildning?

Daniel har denna dag tillbringat ett par timmar på överklassens internat i Sigtuna. Där har han föreläst om att bli rik. Ja, han menar rik med ord alltså. Berättat för överklasskidsen att bättre investering än att skaffa sig ett språk finns inte. Efteråt hade många velat prata. Det är därför han är sen, ursäktar han sig. Det blev intressanta samtal.

– Jag tänker att de har inte valt att födas i den miljön, lika lite som jag valde eller som en förortsunge valt.

 

Valt att bli politiserad har han heller inte.

– Jag menar, hela jag är ju politik hur jag än gör.

Därför har han valt att inte engagera sig politiskt, inte skriva politiskt, för att i någon mån motverka att etablissemanget får makt över honom.

– Jag har valt estetiken. Jag vill bli tolkad utifrån kvalitén på mina ord, inte för hur jag ser ut. Jag menar om en kille från Bromma eller Sigtuna skriver en barndomsskildring är det just en barndomsskildring bedömd utifrån sina språkliga kvalitéer. Om den kan få omdömet väldigt bra, kan också min barndomsskildring få det.

Om det vore en jämlik kulturvärld så skulle det kunna vara just så. Men den etablerade kulturvärlden ger Daniel inte mycket för. Nej han har till och med aktivt försökt ta avstånd från ytliga analyser och recensioner genom att utbilda sig till brandman och på det sättet få också ett annat liv. På brandstationen trivs han.

– Vi arbetar tillsammans, alla har en viktig del, ingen spelar någon huvudroll. Det är logiskt och lätt att förstå sin roll, till skillnad mot teatern, där det ska vara mystiskt, vilka som spelar vilka roller.

Daniel har svårt för de fina teatrarna. Tillsammans med Spoken word- poeter har han vid flera tillfällen gästspelat där, nu senast Dramaten i oktober.

– Det är ett högt pris man får betala när man står på Dramatens scen. Man känner i hela kroppen hur lågt värderad man egentligen är. Jag menar, så lite pengar som läggs på våra produktioner. Dramaten borde ge oss uppdrag att skriva dramatik, satsa på oss.

Han säger att han inte ställer sig bakom liberalernas individfixerade tänkande, men heller inte vänstermänniskornas förenklade förklaring med klass.

– Jag menar, jag kan ta hit hundra rika syrianer, de kan köpa hundra sommarstugor i skärgården. De har den ekonomi som behövs för att passa in på de fina ställena, ändå kommer det bli så att områdena de flyttar till snart kommer att tömmas på svenskar. Hur ska man förklara det?

Han är alltså brandman vid sidan av yrket som poet. Eller är det tvärtom? Han är i alla fall noga med att skilja på arbetet som brandman och arbetet som poet.

– När jag är på brandstationen är jag bara brandman. Jag vill inte vara en wallraffande poet.

Inspirationen till nya dikter kan komma när som helst. När idéerna kommer skriver han alltid ner långa utkast. Idag skriver han dem på mobilen eller datorn.

– Förr hade jag alltid en anteckningsbok med mig. Mina första fyra böcker skrev jag för hand på papper. Det kändes viktigt då.

Jag frågar vad Daniel anser om benämningar som till exempel förortspoesi.

– Jag befattar mig inte med prefix. Jag är inte förortspoet, invandrarpoet, arbetarpoet eller något annat före poet. Jag är antingen poet eller skitbra poet. Prefixen är den etablerade kulturvärldens sätt att behålla makten över hur det du skriver ska tolkas. Jag vill inte ge dem den makten. Det är en fälla.

Han återkommer till estetiken. Han berättar om sitt sätt att skriva idag.

– Idag handlar allt mycket mer om att ställa enskilda bilder bredvid andra bilder så de färgar av sig på varandra. En liten obetydlig detalj, kan bredvid en annan detalj förstärka och ge en helt annan kraft.

I vår kommer han med en ny bok: Allt är eld. Det är sex år sedan den senaste diktsamlingen: Det är inte hennes fel att jag skriver sämre.

– I den nya kommer berättelsen ha en mer framträdande roll, mer än språket trots allt. Temat i boken är kärlekssorg och historielöshet.

För några år sedan avslutade han en relation. Det han mest av allt vill idag är att hitta den rätta.

– Jag vill bilda familj, bo i ett radhus och utanför ska det stå en lagom fin bil.

Jag frågar Daniel var han känner sig hemma egentligen. Han funderar en stund innan han säger:

– Det är hos mamma i Norsborg. Hon har kvar lägenheten vi växte upp i, jag har kvar en säng där och sover ibland över. Jag trivs med min mamma. Hon har varit smart och förstått mycket mer än man tror. Hon såg till att vi visste att hon älskade oss. Hemmet hon gav oss var som en lysande lykta i ett mörker. Sedan kunde hon släppa ut oss i världen, för hon visste att vi alltid skulle hitta hem, till det där ljuset.

 

Det har gått många år nu. Daniel har gjort en riktig resa. Från boxningen, till rappen till Poetry slam och vidare till de fina teatrarna och förlagen. Under hela den tiden har hans drivkraft varit hans ilska.

– Men jag är trött på att vara arg. Jag behöver inte heller längre vara arg. Jag var arg för jag hade ingen plats, nu har jag tagit mig en plats, nu har min röst en plats, nu kan jag ägna mig åt annat. Nu måste jag omvärdera min uppgift.

För fyra år sedan bestämde sig Daniel för att han skulle undersöka vad extrem fysisk ansträngning skulle göra med hans skrivande. Han satte sig därför på cykeln och gav sig av söderut, mot Spanien.

– Jag hade två syften. Jag ville bära min egen vikt, av egen kraft ta mig dit, inga utsläpp, ingen påfrestning på miljön. Det var också så att jag ville skriva om Gibraltar, där döda kroppar flutit i land i flera år. Hur kan jag inte vilja skriva om det?

När vi skiljs åt har eftermiddagen blivit kväll. Trafiken på Essingeleden en bit under oss där vi går på en viadukt ligger som ett glittrande band av ljus som rör sig från öst till väst, eller från väst till öst, från norr till söder och tvärtom, i en evig resa till och från, bort och hem.

Ur nr 4-2015

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett − ett =