Ur arkivet

Text: Vibeke Olsson

En gammal kompis berättar att han är arbetslös. Han har arbetat med skogsröjning. Men det finns inga jobb längre, säger han. De tar in polacker.

Det var detta vi fruktade, vi som röstade nej till EU. Men det duger inte att säga: Vad var det vi sa?   Nu är det livsviktigt att synliggöra vad som faktiskt sker, att låta människorna som betalar priset komma till tals.

När de första arbetarförfattarna debuterade var det något alldeles nytt som hände. Aldrig tidigare hade kroppsarbetare gestaltat sin verklighet litterärt.
Visst hade författare som Dostojevskij, Dickens, Zola och Viktor Rydberg gestaltat sociala orättvisor i 1800-talslitteraturen.
Men att människor ur arbetarklassen själva blev författare var ett nytt fenomen. Den svenska arbetarlitteraturen innehåller många djupt imponerande författarskap.  Men de första pionjärerna blev ifrågasatta, inte minst av sina egna.

”När den svenska arbetarlitteraturen bröt

fram var det något helt unikt. De tystade fick röst,

det osynliggjorda kom i dagen”

Till de allra första räknas Maria Sandel och Karl Östman. Maria Sandel var fabriksarbeterska, senare trikåstickerska, i Stockholm. Karl Östman var stabbläggare från Alnön, ”sågarnas ö”.
Till skillnad från nästa generation arbetarförfattare förblev Maria Sandel och Karl Östman arbetare hela sina liv. De, som banade väg för så många, kunde aldrig leva på sina författarskap.
När den svenska arbetarlitteraturen bröt fram var det något helt unikt. De tystade fick röst, det osynliggjorda kom i dagen.

Kompisen som är arbetslös lever i en verklighet vi inte vill se. De tar in polacker, så han är utan jobb.
Ska vi ha en chans att bemöta Sverigedemokraterna måste vi våga se den verklighet som skapar det missnöje de rider på.
Här har arbetarlitteraturen en viktig uppgift; att synliggöra verkligheten underifrån, nu likaväl som för hundra år sedan. Sara Beicherts lysande roman om äldreomsorgen, ”Jag ska egentligen inte jobba här”, David Erikssons gestaltningar av långtradarchaufförer, Maria Hambergs skildring av bilindustrin och Kristian Lundbergs ”Yarden” är starka skildringar från de platser där kampen om människovärdet och samhällsbygget står.

Sverigedemokraternas opinionssiffror skaver in på bara benen.
Varför lyckas vi i vänstern inte fånga upp missnöjet?
Vänstern har många svar på både arbetslöshet och flyktingkris – men fångar inte upp missnöjet.
Vi i vänstern måste rannsaka oss för att vi tigit om vissa delar av verkligheten. Nu har moderaterna väckt frågan om vem som ska ha tillgång till den svenska välfärden. Traditionellt har det räckt med att vistas här – men har det blivit ohållbart med EU:s fria rörlighet?
M har rätt i att vi måste ställa frågan. Ska vi höja skatterna, minska välfärden, eller öka kraven på vem som har tillgång till den?
Som vänstermänniska vill jag höja skatterna, bygga ut välfärden och anställa fler i offentlig sektor. Men varför kämpar vi inte mer för en sådan opinion?
Vi är fångar i den nyliberala tankemodellen, med egoismen i högsätet.

Under valrörelsen 2014 besökte Jimmie Åkesson Ånge. Detta var första gången en partiledare besökte Ånge – sedan Olof Palmes tid.
Varför har ingen partiledare besökt Ånge – på över trettio år eller fyrtio ?

I början av tjugohundratalet pågick i södra Hälsingland kampen för Bollnäs sjukhus. Det ordnades stora demonstrationer, bl.a. i Stockholm. Vid demonstrationen i Bollnäs deltog femtontusen personer.
När jag försökte få SVT att uppmärksamma frågan fick jag svaret att det var ”för lokalt”.
Jag förstod inte. Allt sker ju någonstans, ”lokalt”.
Efteråt, när Bollnäs sjukhus blivit närsjukhus drivet av ett stort vårdbolag, har jag ofta undrat om detta är en viktig orsak till det stora missnöjet, som SD fångar upp – att inte enbart orättvisor, utan hela landsändar och samhällssektorer osynliggjorts.

I mitt skrivande har jag sysslat mycket med romartiden.
Många historiker menar att senantiken, romerska kejsartiden, liknar vår tid. De pekar på urbaniseringen, sekulariseringen och den sociala rörligheten med snabba klättringar och hårda fall. Andra likheter är brist på alternativ – en oförmåga att tänka sig något annat än romerskt styre respektive västkapitalism – den sexuella exploateringen och underhållningsvåldet.
Det som förändrade Romarriket var den kristna kyrkan som växte underifrån och till slut hade stabilare institutioner än staten.

Vem ska fylla tomrummen nyliberalismen skapat?
Islamister och högerpopulister stampar i farstun.
Det är bråttom att stå upp för rättvisa och solidaritet.

Bild: Linus Picture, Pixabay

Ur arkivet, Tidskriften KLASS nr 1-2016