Ur arkivet

Text: Ibrahim Alkhaffaji 

Mörka gruvor, män med smutsiga ansikten och livet i kapitalismens tunga bojor. Olyckor, döda arbetare. Strejkbryteri. 12 timmars arbetsdag. Alla förslavades, även barn och äldre. Trötta ansikten, slitna kroppar, och ett liv som spenderas för någon annans välstånd, utan att få någonting tillbaka. Kapitalismens bojor blev tyngre. Eller lättare, påstås det.

Segrar har vi sett. Men vilka segrar ska vi räkna? Till nuet, relativt starka fackföreningar; trygga villkor, sjysta löner, fina hus, arbetstrygghet och välstånd som bara (…) ökar.

”Eftersom de gärna vill ha så hög vinst som möjligt, kan de inte skära ner på vinster. Därför brukar jag oftast hävda att kapitalisten vill äta kakan och samtidigt ha den kvar.”

Vi har fått välfärd, tack vare tidiga segrar. Vi har fått se, samt uppleva klassresor. Eller social rörlighet som fenomenet kallas. Ett ständigt återkommande som har använts av många, av såväl högern, som av den breda vänstern. Begreppet ska egentligen indikera på ökat välstånd som i sin tur möjliggjort klassresan, alltså den sociala rörligheten för den enskilde. Det ska beskriva en persons resa från att vara arbetare, utarmad, otrygg, till att bli medelklass, välmående och trygg. Det används som belägg för att arbetarklassen har fått det så bra så att många har transformerats till medelklassen, arbetare har klättrat högre upp i klasspyramiden. Klassresa framställs alltid som en positiv process. Detta resonemang har givetvis flera hål. Det har nålats sönder av kapitalismen. Många “äger” sina hus, har bilar, semestrar ofta. Det finns flera problem med resonemanget. Förutom att analysen är individuell utelämnas flera aspekter och grupper:

1. Vi kan inte prata om frihet att göra klassresa, utan att koppla begreppet frihet till begreppet makt, utan att nämna förhållandet till produktionen.
2. Kvinnor har idag i stor utsträckning sämre ekonomi än männen. Invandrares CV sorteras bort.
3. Den som garanteras klassresa upp i pyramiden, garanteras detsamma ner i pyramiden.

Flera frågor ställs, till exempel:

1. Hur bra har medelklassen det egentligen? De flesta européer har fått se sina löner stå stilla. I förhållande till vinstandelen har löneandelen stått stilla, eller till och med sjunkit. Kapitalister förstår att de har varor och tjänster som måste säljas. Eftersom de gärna vill ha så hög vinst som möjligt, kan de inte skära ner på vinster. Därför brukar jag oftast hävda att kapitalisten vill äta kakan och samtidigt ha den kvar. De vill att arbetarna ska ha så låga löner som möjligt, men vara tillräckligt rika för att kunna konsumera. Detta utgör en grundmotsättning i kapitalismen. De vänder sig därför till finanskapitalister. De flesta människor har kunnat fortsätta att konsumera tack vare finansmarknaden. De har fått låna mycket pengar till låg ränta. Så nu är man, för att citera Kajsa Ekis Ekman, “ Både löneslav och låneslav”. Alltså nu har man “två kapitalister vid sina axlar, finanskapitalisten och arbetsköparen”. Finanskrisen i världen 2009 och framåt är ett starkt belägg på hur skör kapitalismen kan vara.
2. Är det meningen med livet, eller organiseringen av samhället att alla ska bli medelklass? Som socialister bör vi sträva efter ett socialistiskt och demokratiskt samhälle där människor har makten på sina arbetsplatser och bestämmer över sina egna liv. Vi behöver höja statusen och lönerna på de yrken som nedvärderats under flera års frammarsch av nyliberalism. Arbetare vet bäst hur arbetet bör organiseras. Ska alla bli medelklass? Frågan som bör ställas är egentligen: Är det möjligt att stanna som medelklass?
3. Blir individer medelklass hela livet? Det finns garantier att medelklassen förr eller senare och motvilligt gör en klassresa neråt. Grejen med kapitalism, bortsett från alla väldigt komplicerade analyser, är att den har en inneboende motsättning som resulterar i ekonomiska kriser.

Diskussioner om klassresa är nödvändiga för liberala. Det pekar på kapitalismens funktioner. Att individualisera diskussionen om klassresa är ett försök att cementera den liberala idén att varje individ, om hen anstränger sig tillräckligt mycket, kan lyckas i livet. Hur bör en arbetarrörelse svara på diskussioner kring klassresa? Arbetarrörelsen bör vrida diskussionen till att handla om makt och demokrati. Att stärka klassens positioner genom att utmana den borgerliga synen på ägandet, för att därefter möjliggöra demokratiseringen av ekonomi.

Bild: Michael Gaida, Pixabay

ur arkivet, tidskriften KLASS nr 1- 2016